Tre ulike utstillinger på K.U.K skal la oss dvele i grenselandet mellom det håndfaste og det forestilte, men lokalene kunne gitt mer rom til å drømme seg bort.

Årets Lorck Schive kunstpris-utstilling med Marthe Ramm Fortun, Toril Johannessen, Silje Linge Haaland og Anawana Haloba har en selvsagt dramaturgi.

Det nye kunstnerdrevne galleriet OMNIBUS er startet ut av nødvendighet. Lise H. Johansen har vært på åpningen.

Uansett hvor lekkert utført skulpturene er, eller hvor fristende det kan være å fortape seg i en fantasiverden, så er jeg usikker på om denne virkelighetsflukten er det jeg trenger akkurat nå, sier Hilde Sørstrøm om Klokks utstilling på HKF.

Gemensamt i TSSK och Kjøpmannsgata Ung Kunst är närvaron av grundligt utförda arbeten med händerna som huvudsakliga verktyg.

På Nordenfjeldske kunstindustrimuseum og Trondheim kunstmuseum fremstilles svært ulike māter-fortellinger, under årets Hannah Ryggen-triennale.

Palmstrøms tekstile installation løsner op i det grid, som Øverland har konstrueret, ligesom Øverland sætter form på nogle af de flygtige tanker om forbundethed, som Palmstrøm iscenesætter.

PoMos åpningsutstilling «Postkort fra framtida» spriker i flere retninger, men kommer unna med det.

I Intermezzo oppleves hvert værk meget alene som individuelle objekter, selvom de bygger på samlede fortællinger om andre livsforståelser end liv og død.

Håkon Sandmo Karlsens «Nattlige Betraktninger» er en stemningsfull utstilling som fortoner seg som et brått møte med mørket.

Den sanselige utstillingen på Heimdal Kunstforening, som har fått navnet «Mold», sitter i kroppen lenge etter besøket.

I «Samtale» ved Trondhjems kunstforening undersøkes kunstnerrollen under covid-19. Her er det flere interessante verk som kunne fremstått sterkere uten den daterte pandemitematikken.

Anna Odells «Rekonstruksjon – Psyket» tar tak i viktige og ubehagelige samfunnsspørsmål gjennom en sammenfletting av det private og det politiske, fiksjon og fakta, estetikk og etikk.

I utstillinga Fly doves, fly på K.U.K. reflekterer Furunes over hvordan ulike samfunn har behandlet og kriminalisert skeive miljøer gjennom historiske kilder og symbolikk.

«Verken som materiella kommentarer består ofta i att med enkla grepp förskjuta det vardagliga och kända», skriver Johanna Gullberg om Norske kunsthåndverkeres årsutstilling.

Det går att säga att det på två sätt finns en relationell aspekt i Hagens verk, dels mellan färgerna och sedan i motiven, som alla på något vis resonerar kring möten och varande.

«The Goddess Helix» tar for seg slangen som symbol på helbredelse, men utstillingen er like mye en advarsel om at enkelte ting ikke kan heles.

Calla Henkel återkommer i sitt författarskap ständigt till frågan om vad det innebär att vara konstnär. I sin senaste bok, deckaren Scrap, intresserar hon sig för gestaltningsformer som anses mindre socialt och kulturellt ansedda. Ett lösande av gåtor som handlar om att förstå sig själv i ett socialt sammanhang och om att göra värderingar begripliga.