Den sanselige utstillingen på Heimdal Kunstforening, som har fått navnet «Mold», sitter i kroppen lenge etter besøket.

I «Samtale» ved Trondhjems kunstforening undersøkes kunstnerrollen under covid-19. Her er det flere interessante verk som kunne fremstått sterkere uten den daterte pandemitematikken.

Anna Odells «Rekonstruksjon – Psyket» tar tak i viktige og ubehagelige samfunnsspørsmål gjennom en sammenfletting av det private og det politiske, fiksjon og fakta, estetikk og etikk.

I utstillinga Fly doves, fly på K.U.K. reflekterer Furunes over hvordan ulike samfunn har behandlet og kriminalisert skeive miljøer gjennom historiske kilder og symbolikk.

«Verken som materiella kommentarer består ofta i att med enkla grepp förskjuta det vardagliga och kända», skriver Johanna Gullberg om Norske kunsthåndverkeres årsutstilling.

Det går att säga att det på två sätt finns en relationell aspekt i Hagens verk, dels mellan färgerna och sedan i motiven, som alla på något vis resonerar kring möten och varande.

«The Goddess Helix» tar for seg slangen som symbol på helbredelse, men utstillingen er like mye en advarsel om at enkelte ting ikke kan heles.

Calla Henkel återkommer i sitt författarskap ständigt till frågan om vad det innebär att vara konstnär. I sin senaste bok, deckaren Scrap, intresserar hon sig för gestaltningsformer som anses mindre socialt och kulturellt ansedda. Ett lösande av gåtor som handlar om att förstå sig själv i ett socialt sammanhang och om att göra värderingar begripliga.

Karl Hansens malerier er som kamuflasjenett formet av populærkulturens
sukkersøte virkelighetsflukt.

Utstillingen «Riss» ved Nils Aas Kunstnerverksted skisserer opp både tegningens og naturens sykluser.

I Årringer får vi indblik i kunst som en metode til at formidle historie og at videregive håndværksfaget til den næste generation.

Ildtungene slikker i mange retninger i Kunsthall Trondheims gruppeutstilling «Tongues of Fire», men det blir aldri helt hett.

I utstillingen Vann er intuisjonen, samhandlingen og nysgjerrigheten viktigere enn et tydelig politisk budskap.

Gyrid Nordal Kaldestads «Som om eg har vore her før» byr på bemerkelsesverdige sanseinntrykk, men den konseptuelle rammen fremstår vag.

Verkene er som arkiverte rester fra en av barndommens piknikker.

«Mumiebrun» sparkes i gang av en mensflekk formet som et Rorschach-mønster. Fra da av skal forestillingen gnage seg inn – ikke først og fremst i psyken, men i hele kroppen.

I «Attention After Technology» præsenteres paralleller mellem kunstverdenen og digital teknologi, og der kastes lys på de funktioner, der bruges for at holde vores opmærksomhed.

I Vitne undersøker kunstnerne hva det vil si å være et vitne, og hvordan vi forholder oss til andres vitnesbyrd.