Skrot med kosmologisk vilja

Hos Babel visas nu utställningen Once There Was a Way med idel nya verk av Sjur Eide Aas. Här har han kombinerat insamlade blommor, insekter, ben och fossil med en cykel, en övervakningskamera, speglar och andra mänskliga efterlämningar. Arte povera-traditionens vardagsmaterial och Anselm Kiefers bruk av laddade objekt, kan man anta att Aas har sett på. 

På golvet och kortväggarna i den gamla gymnastiksalen som är Babel, finns tredimensionella installationer. Cykeln i Not Like This (2026) kan ha varit parkerad utanför galleriet innan den blev konst. Speglarna i Mirrors and Surveillance Camera (2026) ser ut att kunna vara fynd från Finn.no. Här finns också ett ufo – U.F.O. (2026) – som Aas troligtvis inte råkat hitta, men konstruerat själv, som en konstvits om att jobba i en found objects-tradition? 

Det runda oidentifierade flygande objektet har landat intill den vita cirkeln i mitten av den gamla gymnastiksalens golv. I en tredje cirkel finns det golvbundna titelverket Once There Was a Way (2026). Ett slags altare av leca-block upphöjer en urgammal trilobit och en trollslända (øyenstikker). De har båda en flera hundra miljoner år lång historia på jorden. Men medan just detta hårda fossil består, faller den sköra trollsländan isär och ersätts av nya trollsländor. Trilobitens och sländans fulländade konstruktioner står i kontrast till det ojämna gruset, betongsölet, plastduken och den rostiga metallkanten, som ger verket karaktären av ett vägbygge eller en arkeologisk utgrävning. På kortväggen mitt emot speglarna hänger Cellar Door (2026). Liksom ufot är baldakinen ovanför källardörren svetsad som för att signalera förfall, som för att lura betraktaren in i en konstruerad historia. 

På väggarna presenteras små insamlade objekt. Mushroom Wall (2026) består av tickor (kjuker) som verkar ha flyttats direkt från skogen till galleriväggen. Växter, insekter och småskrot är ingjutna i rektangulära epoxyskivor i verken Endless Summer (2026) och The Meadow and Black Holes (2026). Om Silje Linge Haalands växter i epoxy spretade som för att uttrycka en desperation över klimatkrisen i verket Til ungane: me heller lim over plantene for at dei skal bli verande hos dåke i Lorck Schive-utställningen på Trondheim kunstmuseum 2025, är Aas måleriliknande epoxyverk mer kontemplativa. 

Jag blir stående länge framför Endless Summer och The Meadow and Black Holes, och förundras över insekternas och meteoritens öden. Vad hände dem innan de fastnade här? Att gjuta in ting i epoxy är ett känt grepp, men brungula färgtoner och de båda verkens altartavleliknande format, ger faktiskt tingen en slags mystik. När jag tar ett steg tillbaka och ser dessa två verk i rummet, kommer jag att tänka på vad som hade hänt om Aas hade gjort en Rachel Whiteread och fyllt hela rummet med epoxy, och sedan rivit ner Babels väggar runt avgjutningen. Det hade blivit ett monument över tidens gång snarare än en regisserad rörelse mellan tider, tror jag. 

Men så går jag in mellan verken och den rumsliga sammanställningen ger upphov till en kritisk undran: Vad är det som händer när konstnären försöker upphäva hierarkin mellan den rostiga cykeln i verket Not Like This och den urgamla trilobiten i Once There Was a Way? Utställningens omslagsbild zoomar in på trilobiten, men i rummet försvinner den. Storslagna läsningar är möjliga – påminnelsen om att den vid första anblick oansenliga trilobiten består medan vardagens cykel mals ner till sediment bland andra sediment i universum, kan vara svindlande. Men man kan också komma att undra varför konstnären valt att ställa in just de här prylarna i galleriet. 

Jo, utställningen försöker föreställa en värld före och efter människan, och är samtidigt genomsyrad av människans behov av att ordna, samla och ställa ut världen. Aas vill, som jag förstår det, genom sin konst ge nya perspektiv på vår tillvaro och allt det levande och icke-levande i den. Men utställningen på Babel riskerar att bli ett knippe illustrationer av den idén. Är verket Butterflies Trapped in Window (2026) något annat än just vad det säger sig att vara, två blå fjärilar (döda eller konstgjorda kan jag inte avgöra) monterade i ett av gymsalens fönster? Vad ska till för att betraktaren ska vara med på att den rostiga cykeln är något annat än skrot? 

Genom sina installationer lägger Aas tillrätta för associationer mellan till synes orelaterade objekt. På det sättet kan betraktaren alltså i tanken förflyttas, mellan tider, mellan platser, mellan natur och kultur. Eller så kan man ta ett lite mer analytiskt avstånd till utställningen, och reflektera över varför och hur vi människor kategoriserar vår omvärld. Kanske vill Aas humoristiskt reta den som desperat försöker förstå kopplingarna mellan cykeln och fjärilarna i fönstret ovanför. Och det där rymdskeppsvraket, som ligger på golvet – är inte det tänkt som en symbol för avståndet mellan människans (pojk)drömmar om det okända, och hennes taffliga försök att fånga dessa drömmar i fysiska artefakter?

Jag är inte helt övertygad om att det närmast slarviga uttrycket i Aas tredimensionella konstruktioner på Babel, gagnar utställningens syften. Verken närmar sig en förenklande romantisering av förgänglighet och tillfällighet. Också det faktum att titlarna – alla utom Once There Was a Way och Not Like This – bjuder in till så direkta associationer, reducerar i mina ögon verkens kraft. Skavet i hantverket och de beskrivande titlarna, kommer i vägen för utställningstextens svulstiga löfte om att jag ska få uppleva en geologisk djupdykning genom världens historia. Samlaren Aas visar fram sina fynd och provar att ge dem mening i ett nytt utställningsrum, en sådan beskrivning hade öppnat mer för tolkningar, tänker jag.

Ett verk som Cellar Door kan antas vara en del av de undersökningar Aas sägs göra av den arkitektoniska upplevelsens potential på tvärs av rumsliga och urbana förhållanden. Titeln refererar säkert till bruket av källardörren som metafor och fysisk övergång i science fiction-thrillern Donnie Darko (Richard Kelly, 2001). Men Cellar Door kan också ses som en bild av en helt vanlig källardörr. Ja, vilka löften ger dessa objekt till betraktaren? Speglarna längst in i gymsalen ser ut som en spegelvägg i en lägenhet på Lademoen, men fungerar förskjutande i utställningsrummet. Speglarna ger rent konkret nya perspektiv på gymsalen och verken, och gör att man blir en del av utställningen, kanske som någon som övervakar de andra i rummet. Här finns en möjlighet för betraktaren att ta en aktiv roll. Men (den icke fungerande) övervakningskameran, som är monterad på spegelväggen, verkar för mig alltför illustrativ, och motverkar den associativa effekten som spegeln har potential till.

Som en samling tester och ett steg vidare i den riktning Aas länge arbetat, fungerar utställningen Once There Was a Way. Den ger ett prov på tekniker att vidareutveckla, och visar att en konstnärlig rekonstruktion av världens ordning, kan demonstrera och kritisera vårt mänskliga behov av ordning. Utställningen framstår som ett försök till ett allkonstverk där de enskilda verken ska uppgå i en större helhet som tillåter rörelser mellan olika tider. Men här finns en tendens till att verken blir slutna i alltför tydliga definitioner – i titlarnas direkta beskrivningar, i konstruerade representationer av förgänglighet, i utställningstextens utsagn om vad konsten ska göra med mig. 

Once There Was a Way
Sjur Eide Aas
Babel
21. august-27. september 2026

Artikkelfoto: Sjur Eide Aas, Once There Was a Way, Babel. F: Lili Zaneta