Samtidigt på museet

Eatnamastit på Trondheim kunstmuseum är en presentation av finsk-samiska Outi Pieskis konstnärskap. Den innehåller ett femtiotal verk, skapade mellan 2007 och 2025.

Utställningen går att förstå som den samiska världsbilden i Pieskis tappning. Den är en presentation av hennes sätt att genom konsten bearbeta ett ursprung. Den förmedlar vikten av att förstå sig själv som en omsorgsfull aktör i en kontext präglad av samtidighet och ömsesidighet.^[i] Konstverken kommer lekfullt med sitt budskap – klara färger och mjuka material bildar tillsammans en skör monumentalitet. Och Pieskis universum blir tillgängligt eftersom Eatnamastit inte ”bara” är en konstutställning men till dels en etnografisk introduktion till samisk kultur. I tillägg till nyttiga fakta om samiska föreställningar och traditioner, innehåller de informativa utställningstexterna konkreta förklaringar av hur konstnären arbetar. Vi får bland annat veta, att hon inte målar landskap för att beskriva en utsikt, men för att göra landskapet levande här och nu, så som en jojk kan göra ett djur närvarande. Detta, tänker jag, blir en utmaning för icke-samiska museiguider – att trovärdigt kunna förmedla inte bara konst men en annan världsbild.

Begreppet ”eatnamastit” handlar om kärleken till landet man lever i, där ”landet” är både ett levande mångfaldigt väsen och ett territorium. Att kärlek och omsorg är en politisk handling uppmärksammar Pieski genom att tala om sin konst som radikalt mjuk. För att kontextualisera Pieskis professionella position utanför det samiska, är det möjligt att se hennes konstnärskap som ett exempel på ”craftivism” och på materialitetens revansch i samtidskonsten, där det engelska begreppet ”care” blivit populärt.^[ii] De tre takhängda installationerna Eatnamastit – Love Letters with Land (2025), Crossing Paths (2014) och Rising Together I (2019) leder vägen genom Overlyssalen och de tre salarna öster om den. De är uppbyggda av repetitioner av fransar som de på samiska kvinnors sjalar, knutna av Pieski tillsammans med andra samiska kvinnor, i det som hon enligt samisk hantverkslogik (duodji) kallar en kollektiv ritual. Jag ser de tre installationerna som utställningens huvudelement, eftersom de berör mig och sätter mig i rörelse genom museet.

Verket Eatnamastit påminner formmässigt om utsmyckningen Spirit of the Valley i Sametinget i Karasjok (2015), som förstärker en riktning genom ett hus. Men museets salar känns ibland för trånga för installationerna, deras lätthet kan verka instängd, och det är svårt att se dem i sin helhet. Nå, de fungerar ändå som vägvisare genom museet, och det är en stark upplevelse att komma nära dem. Varje frans visar sig vara en individ i en helhet.

Jag tänker på antropologen Tim Ingold, som har berättat att en längre vistelse hos finska skoltsamer lärt honom ett sätt att få och skapa kunskap om världen, som är annorlunda från ett typiskt vetenskapligt västerländskt, och som han kommit att kalla ”wayfaring”.^[iii] Snarare än att göra översiktliga kartor från ovan, kan man förstå sammanhang genom att förflytta sig i ett landskap. Ja, slår det mig, de takhängda installationerna kan vara platser i ett landskap – de kan bilda en tredimensionell karta av ”landet”, som museibesökaren blir en del av. Crossing Paths är en stigkorsning i skogen där man kanske möter sig själv, Eatnamastit och Rising Together är öppna platser där kvinnor samlas, eller fågelflockar lyfter mot skyn. Och akrylmålningarnas fyrkanter runt fransinstallationerna bildar en horisont, ett landskap betraktaren ser ut över, genom museets väggar.

Jag ställer mig sedan framför varje målning, möter dem en till en. Längst in i Overlyssalen avbildas träd, landskap och människor ganska direkt i verk som Venter på sommeren (2007) och Áhkkus medisinfuru (2009). Som starten på en berättelse om konstnärens undersökningar av hur hon kan måla det samiska, blir dessa tidiga verk meningsbärande. Samtidigt påminner de mig om hobbykonst från en loppis någonstans i Tornedalen. Andra målningar vibrerar. Fjellet Gámásvarri (2011) i rinnande vitt och lila får mig att tänka på vad den svenska konstnären Ann Edholm sagt om att målningar kan bli ”verkligheter i världen”, subjekt med agens snarare än avskilda representationer.^[iv]

Pieskis målningar har fransar, hängen och filtapplikationer, som förstärker deras agens. Det är möjligt att likna dem vid nåjdens pyntade trumma, och kanske kan de sätta en i kontakt med något annat, precis som den. Särskilt när verken är så stora att jag möter dem med hela min kropp, är det som att jag möter en annan kropp. Är det Moder Jord, eller, hallå? Ja, det är tunga grejer, detta. Det samiska jaget blir till i relation till omgivningen, som alltså innehåller både det vi människor ser, och det vi inte ser. Men här finns också humor. Två stora triptyker av fjället Giisávárri från 2009 – en ljus och fartfylld, en mörk och bucklig – berättar om vikten av att respektera detta fjäll, men också om en släkting till konstnären som förgäves letade efter skatten, som enligt myten ska finnas där.

I rummet intill hänger den slående enkla skissen av AAhkA (2025), med blyerts och färgpennor på brunt omslagspapper vann Pieski tävlingen om en utsmyckning till A-blokka i regjeringskvartalet i Oslo. Nu tronar Moder Jord där, som juridisk person i mänsklig gestalt. Jag ska åka ner och se hur den avbildningen fungerar. Ja, för det att jag föredrar det mindre figurativa, har säkert med mina fördomar om fin- och fulkultur att göra. Men i utställningen Eatnamastit är det i alla fall de verk som väcker undring – vad är det där? – jag dröjer mig längre vid. Detta särskilt när verken har titlar som får mig att omförhandla mitt första intryck av dem. Att en målning av en ravin är snarlik en av en kvinnlig skyddsande, vittnar väl om att allt hänger samman i den samiska föreställningsvärlden, tänker jag. Eller leker Pieski med orden just för att skärpa min uppmärksamhet? När utställningstexterna ger mig ytterligare information, som till exempel att ordet ”áhkká” kan stå för både förmoder och fjäll, öppnas i alla fall en språkrymd som förbinder ord och materia på sätt mitt dagliga språkbruk sällan gör.

Ja, det går an att prata om Pieskis konst i relation till annan samtida konst. Man kan också se utställningen som en fysisk manifestation i samklang med filosofen Arne Næss idé om att människan, om hon ska ta ekologibegreppet på allvar, behöver lära sig att se sig själv som en del av naturen.^[v] Men att förstå något om samisk kosmologi ger specifika nycklar till Pieskis konst. Det som är här i den samiska föreställningsvärlden, är förbundet och samtidigt med det som är över och under oss. Ta målningarna av modergudinnan Máttaráhkkás döttrar Sáráhkka, Uksáhkka och Juoksáhkka vid två myrar (2014, 2017). De bjuder in betraktaren att ömsom se porträtt av tre osynliga systrar som kommer upp ur underjorden, ömsom se utsnitt av natur med frusna vita tuvor mot svart sank mark.

Andra verk förmedlar den samiska föreställningen om att det som är nu också rymmer dåtid och framtid. Här tänker jag särskilt på verken i Skulptursalen, som i mina ögon bildar en utställning i utställningen. Här är ursprungets kärna Máttaráhkká i fokus, genom olika representationer av hornmössan (ládjogaphir). Hornmössan är, som jag förstår det, varje samekvinnas handgripliga och personliga förbindelse med modergudinnan, och med tidigare generationers kvinnor. Den står för kvinnlig fertilitet och förbjöds av laestadianerna.

Flera av verken i Skulptursalen är resultat av forskningsprojektet Máttaráhku ládjogaphir, som Pieski gjort tillsammans med kulturarvsforskaren Eeva-Kristina Nylander. Pieski och Nylander för hornmössor från museisamlingar tillbaka in i framtiden, genom att dokumentera dem noggrant, genom att ordna workshops där kvinnor får sy sina egna mössor, och nu genom att ta mössorna in i museet igen. I det jag uppfattar som huvudverket från projektet, De 47 mest ettersøkte formødrene (2019), är överlagringen av gammalt och nytt övertydlig med warholska knallfärger bak inramade bilder av 47 hornmössor från olika museisamlingar. Denna parafras på Andy Warhols Thirteen Most Wanted Men (1964) är estetiskt sett en oneliner, en slagkraftig kritik av kolonialism. Kanske är verket en relevant undersökning av ett annat uttryck för det ”radikalt mjuka”. Men mer intressanta, i mitt tycke, är dokumentationsbilderna av en hornmössa ur en mängd vinklar, som för mig liknar en animation av den historiska mössans förvandling från samlartrofé till levande varelse.

Dagen efter åpningen ser jag Pieskis målningar i mönstren på skridskoisen på en sjö någonstans i Trøndelag. De vita linjer jag tänkt på som inspirerade av japansk illustrationstradition, är plötsligt under mina fötter. Återigen inser jag, att jag sett på Pieskis konst genom mina egna referensramar, och får en svindlande aning om vad hon menar när hon säger, att hon kan måla en plats innan hon varit där, för att sedan upptäcka den ute i naturen.

Tittelverket Eatnamastit – Love Letters with Land (2025) i Overlyssalen, Trondheim kunstmuseum. F: Lili Zaneta / TKM

Outi Pieski
Eatnamastit
Trondheim kunstmuseum
7. februar–3. mai 2026

Outi Pieski är utbildad vid Bildkonstakademien i Helsingfors och baserad i Ohcejohka (Utsjoki) i den finska delen av Sápmi. Utställningen Eatnamastit är kuraterad av Anna Johansson och Marcus Pompeius och visades på Malmö Konstmuseum 2025. När den nu visas i Trondheim är också Marianne Zamecznik kurator.

---

^[i] Pieski i samtal med Gabriel Bohm Calles och Marcus Pompeius, se utställningskatalogen (producerad av Malmö konstmuseum, 2025), s. 8

^[ii] Se till exempel Trude Schjelderup Iversen, «Materialets tale. Kunstens taktile språk,» 2019, https://www.academia.edu/38597086/Materialets_tale

^[iii] Ingold, Lines (2016 (2007)), s. xvi

^[iv] Se dokumentärfilmen Varför måla abstrakt? av Anders Wahlgren, 2025

^[v] Se till exempel Arne Næss, Økologi, samfunn og livsstil, 1976