Ärr som möjlighet – Siri Hermansen och det emotionella

Berättelser om mänskligt lidande till följd av territoriella konflikter dominerar nyhetsbilden i dag. Historiska sår öppnas när nygamla gränser markeras. Kan samtidskonst bidra till att bearbeta såren? Med anledning av hennes sommarutställning Arrdannelser på Falstadsenteret, har Siri Hermansen och jag samtalat om mentala och fysiska ärr, om platser i sorg, och om det emotionella i konsten som katalysator för djupt tänkande.

Siri Hermansen (f. 1969) är en Oslo-baserad bildkonstnär. Hon är intresserad av överlevnadsstrategier efter katastrofer och av hur hon som konstnär kan skapa nya insikter om krisdrabbade platser, som medier redan rapporterat uttömmande om. I hennes doktorsavhandling The Economy of Survival (Kunsthøgskolen i Oslo, 2016) ingår verk från Tjernobyl, Detroit och Israel/Palestina. 

Utställningen i kommendantbostaden i Falstad, kuraterad av Ingeborg Hjorth, bearbetar delvis samma tematiker. Titelverket Arrdannelser är en video (2025), där Hermansen tar konflikten om partisanerna i Øst-Finnmark in i nutiden, och därmed sätter dagens spänning mellan Ryssland och Norge i historiska perspektiv. Arrdannelser handlar om området som Röda armén med hjälp av norska partisaner frigjorde från tyskarna i oktober 1944, ett halvår innan resten av Norge blev fritt, och om partisanernas efterlevande barnbarn. Till Falstad har Hermansen även tagit med ett slags systerprojekt till Arrdannelser, videoverket Islands of Memories (2019) där barnbarn till tyska soldater intervjuas. Projektet Arrdannelser inkluderar också ett broderi, som Hermansen visar mig under vårt samtal, men som inte ställs ut i Falstad. Broderiet är stort och rött, som ett blodigt landskap, ett ärrat psyke eller en uppmaning till kamp. Hermansen säger att hon hoppas det har en aura av hennes kärlek till det långsamma och terapeutiska handarbetet. 

Verket I will (2022) visas i flera format. Dess huvudelement är svarta flaggor med slagord för motståndskamp inspirerade av historikern Timothy Snyders bok On Tyranny: Twenty Lessons from the 20th Century (2017). Flaggorna ska hissas både intill Falstadskogen och i Trøndelag teaters foajé i Trondheim under den årliga Gleditschkonferansen i oktober. Dessutom bär museiförmedlarna t-skjortor med Hermansens slagord på. “Så det blir et performativt verk nå, et slags vandrende manifest,” säger Hermansen.

Ett av Siri Hermansens mål är att synliggöra geopolitiska kopplingar mellan dåtid och nutid, och samtidigt belysa hur sådana överordnade konflikter sätter fysiska och mentala spår i lokalmiljöer och individer. Med utgångspunkt i dagsaktuella nyhetsteman, presenterar hon situationer och historier som antingen aldrig berättats, eller som berättats på ensidiga sätt.

Falstadsenteret är en konstinstitution, men också en minnesplats för politiska fångar och avrättningar som ägde rum här under andra världskriget, och ett museum dit många unga kommer som del av sin skolgång. I centrets färska konstplan (2025–2028) lyfts tanken om att konst som visas här ska “stimulere til refleksjon og samtale om fortidens plass i nåtiden, og gi nye og flere innganger til læring og innsikt enn tradisjonell formidling av historiske kilder og faktaopplysninger gjør alene.” Hermansen berättar att hon tycker att det är obehagligt att söka upp människor för att förmedla sin konst, till exempel i ett klassrum genom Den kulturelle skolesekken. Hon föredrar konstinstitutionen som fritt och valbart visningsrum, där konsten är konst för konstens skull. Mot bakgrund av detta kan centrets funktion som lärandearena kanske skapa bekymmer, tänker jag. Ändå förefaller det vara ett klockrent drag att bjuda in Siri Hermansen för att berika och kontextualisera Falstadsenteret. 

Falstadsenteret och Partisanmuseet i Kiberg, där delar av Arrdannelser filmats, kan båda kännas igen som krigshistoriska museer. Men medan Falstadsenteret är en nationell satsning, har Partisanmuseet lokalhistorisk prägel. Kontrasten mellan Øst-Finnmark och Falstad är stor, påpekar Hermansen. I Falstad är krigsminnena kuraterade och fysiskt avgränsade. Vid ryska gränsen i Øst-Finnmark, däremot, är skogen som ett öppet naturmuseum, berättar hon, där man kan snubbla över sängar, gasmasker och spritflaskor som ligger kvar efter tyskarna. Och i landskapet ligger betongsår i dagen, liksom det gör på flera ställen längs den norska kusten. Dessa lämningar kan läsas som icke-kuraterade minnesplatser i ett “passivt” landskap. De kan också, enligt Hermansen, ses som påminnelser om att gränslandskapets fientlighet kan reaktiveras igen. Ja, om det värsta skulle ske, kan det bli dags att söka skydd i en bunker. Den oro som föregått minnesplatsers lugn blir påtaglig. Genom perspektiv från Finnmark, utmanas Falstadsenterets museala ram.

För Hermansen är de fysiska ärren i landskapet metaforer för psykiska ärr. Men idén om reaktivering av landskap får mig att tänka, att kanske har också landskapet minne och agens? Falstadskogen är ju som ett mörkt väsen, en levande minnesbärare. Vad vet vi om världen, egentligen? Detta är väl frågan som ställs efter varje katastrof – katastrofen i all sin brutalitet ger möjlighet till ett radikalt ifrågasättande av det gängse.

När jag först närmade mig Hermansens konstnärskap tänkte jag att hon jobbar platsspecifikt och dokumentärt, och gör politisk konst med en performativ vrid. Vad nytt ska hon kunna tillföra platserna “alla” konstnärer, arkitekter och geografer redan fascinerats av? Hur ska dessa filmer och flaggor kunna visas i Falstad utan att bli didaktiska? Och vad nytt ska jag kunna berätta? Jag får väl filtrera hennes verk genom feministiska platsteorier och kända franska filosofers rumsbegrepp, tänkte jag först. Men i mötet med Hermansens filmer och i samtalet med konstnären själv, dröjer det ordlösa sig kvar. Pauserna snarare än vad som sägs och visas.

När jag frågar Hermansen om problematiken med att den typ av politiskt präglad konst hon gör skulle kunna bli instrumentell i den mening att den styr betraktaren mot förutbestämda slutsatser, understryker hon sitt medvetna arbete för att undvika moralisering – hon faktagranskar eller kommenterar aldrig det hennes intervjuobjekt säger. De får tala fritt. Hennes arbetsprocess tvingar henne dessutom att ifrågasätta sina egna förutfattade meningar. “Jeg er opptatt av det offentlige rom og hva som skjer der,” säger hon. “Og jeg vil hele tiden prøve å forstå hvorfor det som skjer, hender akkurat nå. Jeg undersøker mens jeg prøver å forstå, og så anvender jeg disse undersøkelsene i verkene. Jeg ender ofte opp med en annen innsikt enn jeg forventet.” Och i videoverkens tempo, klippning och ljudsättning skapar hon så rum för betraktaren att i sin tur få egna tankar och associationer. 

Efter att ha sett videoverken Islands of Memories och Arrdannelser, försöker jag trevande säga till Hermansen, att det är som om kropparna hos dem hon filmat bär på något. Att jag känner igen smärtan i en annan människas blick.

Att förmedla förkroppsligad ärvd sorg är en av Siri Hermansens motivationer. I Islands of Memories och Arrdannelser kommer alltså barnbarn till tyska respektive norska soldater till tals. I Arrdannelser följer Hermansen händelser vid ryska gränsen i sanntid, närmast som en journalist. I Islands of Memories kombineras personliga historier med forskningsrön om minneskultur, som visar att idealiserade och förenklade minnen av far- och morföräldrar produceras så att de mörka undertrycks. “Jeg synes det er interessant, rent psykologisk, at det å leve med utvalgte virkelighetsforståelser blir et redskap for å håndtere traumer,” säger Hermansen. I filmen förklarar filosofen och statsvetaren Claudia Lenz (för övrigt i Falstadsenterets styrelse), att även om alla förstår att många tyskar gjort sig skyldiga till hemska handlingar under kriget, är det få som lärt sig minnas att just deras far- eller morföräldrar var bland dem. Den psykiatriska sjukskötaren Martin Jansen, som säkert vårdar många med förträngda minnen, berättar i filmen om hur han hanterar krigsarvet genom att ge sina barn den kärlek och omsorg han aldrig fick av sina föräldrar, eftersom de hade fullt upp med det praktiska återuppbyggnadsarbetet efter kriget.

I Øst-Finnmark behövs det nog också mer kärlek. Projektet Arrdannelser började i Hermansens upplevelse av att många i Øst-Finnmark bär på en oförlöst sorg som byggs på av dagens dåliga relation till Ryssland. Rent konkret har Norge och Ryssland inte längre gemensamma ceremonier för att hedra minnet av partisanerna, och kedjor som Biltema, Elkjøp och Fretex lägger ned sina butiker på grund av minskad handel. Detta har vi hört om på nyheterna. Hermansen vill alltså dessutom, både i broderi och video, ge uppmärksamhet åt hur det stora geopolitiska spelet påverkar platsers karaktär och över tid kapslas in i familjers kroppar, går in under huden och skapar ärr i generation efter generation. 

Att sorg kan uppfattas som en farlig känsla, har filmaren och teoretikern Trinh T. Minh-ha skrivit om i boken Lovecidal: Walking with the Disappeared (2016), då apropå vietnamesisk yttrandefrihetspraksis och tibetanska buddhister som samlats till gråtande protest. Särskilt om sorgen gäller “fel” offer, säger Minh-ha, kan det att uttrycka den vara lika farligt som att verbalt protestera mot regimen. I den norska statens ögon fanns få tårar för partisanerna. De drogs över en kam som kommunister och spioner. Men partisanernas efterlevande vill gärna, framhåller Hermansen,  minnas att deras släktingar bidrog till att befria Norge från tyskarna, och de vill kunna sörja dem utan ilska. Liksom rätten till frihet måste rätten till sorg erövras, konstaterar Minh-ha. I det globala ljuset av förtryckarstater, framstår det som helt väsentligt att Hermansen följer sina finnmarksguiders råd om att verket Arrdannelser måste laddas med de känslor partisanernas efterlevande bär på. Kanske kan konsten lätta dem från deras ärvda börda.  

Minh-ha är viktig för Hermansen. I en konversation från 1992 med antropologen Nancy N. Chen, säger Minh-ha, att vi i västvärlden lärt oss att relatera till situationer som om de inte har något med oss själva att göra (‘“Speaking Nearby:” A Conversation with Trinh T. Minh-ha,’ Visual Anthropology Review, vol. 8, nr. 1, 1992). Hermansen säger själv, att hon först långt ut i stipendiatperioden insåg att hon genom sin doktorsgrad bearbetade personliga minnen av det kalla kriget och hur det påverkat hennes egen familj. I många asiatiska och afrikanska kulturer, säger Minh-ha till Chen, tränas människor i att förstå sammanhang mellan världen och sina egna inre rum: “… so that the deeper we go into ourselves, the wider we go into society.”  Jag drar mig för att säga något om inre rum, så flummig vill jag inte framstå. Men detta är ju vad Hermansens verk erbjuder, tänker jag, sidoingångar för mig och andra västerländskt skolade betraktare till våra inre rum, vår historia, våra far- och morföräldrars komplexitet. Ja, säger Hermansen, den som ser Islands of Memories börjar ofta tänka på sig själv – genom konsten ges betraktaren möjligheter att pussla samman sin egen familjehistoria. Att tänka på minnesplatser som ingångar till inre rum framstår som högst relevant. Kanske kan konst faktiskt bidra till sorgebearbetning?

Filmen är ett medium där varje element både refererar till sin omvärld och har ett eget liv, fortsätter Minh-ha i samtalet med Chen. I videoverket Arrdannelser blandas röster från olika tider – ett brev från en partisan i färd med att gräva sin egen grav följs av en guidad visning på Partisanmuseet i Kiberg – med landskapsvyer där byggda krigsrester dyker upp. Men som arkitekt slås jag av hur ointresserad Siri Hermansen är av det fysiska. “Jeg anser ikke geografi kun som tegninger på et kart. Geografien kan også forstås gjennom de historiene som blir fortalt på stedet,” säger hon till mig. Hennes platsbegrepp startar i individers levda rum, deras vardagsaktiviteter och historia – i människors upplevelser och bruk av en plats snarare än i det fysiska rummet eller landskapet skapat av naturen, staten och arkitekterna.

När Hermansen jobbar utsätter hon både sin kropp och sitt psyke för risker. Osäkra zoner är både de fysiska områden hon reser till och de ämnen hon tar upp. Hos henne står den enskilda människan i centrum. “Hvis man virkelig lytter til et menneske, hvem som helst, så blir denne personen interessant,” är hennes erfarenhet. Genom att själv spendera tid på en plats och förmedla andra människors subjektiva berättelser om den platsen, presenterar hon paradoxer utan att komma med svar. I stället för att tala om situationer, låter Hermansen sina verk tala “i närheten av” dem, en strategi hon har från Trinh T. Minh-ha. 

Idén om att tala i närheten genom konsten får mig att tänka på sociologen Johan Asplund, som sade, att medan humanistiska vetenskaper beskriver världen och naturvetenskap förklarar den, kan konsten simulera och förstärka verkliga situationer och fenomen (Johan Asplund, Hur låter åskan? Förstudium till en vetenskapsteori, 2003). Hermansens verk är exempel på hur konsten, genom att presentera verkligheten på nya sätt, kan bidra till att luckra upp etablerade förklaringar och beskrivningar, och på det viset väcka människors förmåga till kritiskt tänkande. 

Denna uppluckring kan komma ur till synes ganska enkla grepp. I Arrdannelser filmar Hermansen ceremonier bokstavligen från sidan, och i klipp som ingen nyhetssändning hade haft tid till, låter hon rätt och slätt kameran vila vid saker som går fel. Att se invånares, politikers och journalisters ageranden under de norska respektive ryska markeringarna vid Frigjøringsmonumentet i Kirkenes 2024, 80 år efter frigörandet av Sør-Varanger, ger tragikomiska inblickar i den lilla människans möte med den stora historien. Inte bara får scenerna från Kirkenes mig att tänka på det befintliga minnesmonumentets funktion, men också på vad en minnesplats kan vara. Minnesplatser är ju ofta just platsspecifika monument med krav om varighet, på gränsen mellan konst och arkitektur. Men med Hermansens rörliga idéer om vad en plats är, kan en minnesplats vara något temporärt, något icke-monumentalt eller performativt, tänker jag. Videoverk och broderier kan kanske i sig själva vara minnesplatser? De kan påminna människor om att minnen är i ständigt blivande och rekonstrueras i relation till subjekt och samtid. Därmed ger de andra möjligheter för engagemang än det statiska monumentet.

Hermansens konstnärskap framstår som en övning i att känna världen genom sig själv. Genom konsten kan den fysiska platsens känslomässiga parametrar tas på allvar, på lik linje med dess politiska, sociala och ekonomiska dimensioner. När vi talar om vikten av det emotionella, nämner Hermansen filosofen Gilles Deleuzes tankar om att sinnliga möten med konst kan tvinga människan att tänka till och formulera problem snarare än svar. Till skillnad från mötet med ett objekt man känner igen – ett bord, ett traditionellt minnesmonument, och så vidare – kan konsten väcka känslor som driver djupt och kritiskt tänkande. “Är det vad du vill att dina verk ska vara,” frågar jag, “katalysatorer för känslor som leder till djupt tänkande?”. “Ja, det tror jeg. I noen situasjoner så ønsker jeg det,” svarar Hermansen. “Og i forbindelse med konkurransen om 22. juli-monumentet har jeg faktisk tenkt på det – jeg har begynt å lene meg inn i at det emosjonelle er viktig i kunsten.”

Artikkelbilde: Siri Hermansen, fra Arrdannelser 2025. Foto fra Nyrud ved Pasvik, på grensa mellom Norge og Russland. En ødelagt bru satt opp av tyskerene under andre verdenskrig ligger fortsatt i elva.

Siri Hermansen 
Arrdannelser 22. juni–7. oktober 2025
Falstadsenteret