Rop och skuggor: Vansinnets historier under vår epok

Utställningen Lorck Schive kunstpris 2025 har öppnat på Trondheim kunstmuseum i Bispegata. De fyra konstnärerna och museets projektansvariga Cathrine Ruud och Christina Undrum Andersen har fått till en självklar dramaturgi på museets andra våning. Det är en lättnad att gå in i Overlyssalen när träskulpturerna i Toril Johannessens Bunden form (2025) hänger där. Det är konceptuellt smart att just Skulptursalen står tom för att under utställningsperioden gradvis fyllas av besökarnas inre bilder av Marthe Ramm Fortuns nakna kropp i performanceverket MUSEVISA (2025). Det är effektfullt att de oroväckande ljuden från Silje Linge Haalands videoverk Til korleis skal me bli (eit videobrev frå 2025) (2023–2025) och Anawana Halobas kastrullsymfoni 35′ 1″: A Symphony (2025) lockar besökarna in i hörnen. Och det är generöst att sätta av en sal till fördjupning i de fyra konstnärskapen och i konstprisets historia.

Innan konstprisets styrelse valde ut årets kvartett, föreslog Norske Billedkunstneres stipendiekommitté fyra konstnärer, Trondheim kunstmuseum tre, Norsk kritikerlag och Norsk kuratorforening två var. De nominerade ska ha en betydlig produktion bakom sig, och de ska vara yngre än 50 år. En internationell jury – i år bestående av konstnären A K Dolven, baserad i Oslo och Lofoten, och kuratorerna Sebastian Cichocki och João Laia från Warsawa respektive Porto – bestämmer «på grunnlag av utstillingen og kunstnerskap» vem som vinner (citat från instruktionen till juryn). Och hon som vinner nu när konstpriset delas ut för sjunde gången, ska få en halv miljon. De fyra utställarna har redan fått 150 000 kr var, för att ta fram sina verk till utställningen, som öppnade den 27 september och står till den 4 januari 2026.

Det allra viktigaste årets Lorck Schive kunstpris-utställning gör, menar jag, är att konstverken så tydligt förmedlar grundläggande frågor från vår tid. Visst, vi kan prata om att de är gjorda av kvinnor som tar över den vita mannens traditionella domäner. Här ser vi nämligen prov på att den passiva nakna skulpterade kvinnokroppen kan aktiveras, att en symfonisk opera kan vara postkolonial, att KI-teknik kan användas för att belysa normer, och att känslor kan bearbetas genom trähantverkets fysiska slit. Ja, kanske är valet av fyra kvinnor ett ställningstagande från konstprisets jury. Men förhoppningsvis är uppdelningen mellan manliga och kvinnliga konstuttryck daterad, och valet av just dessa fyra konstnärer baserat på att de bäst kan bidra till konstprisets syfte att skapa debatt om och intresse för norsk samtidskonst. Verkens olika intensiteter och karaktärer resonerar med varandra, så att varje verks aktualitet förstärks, samtidigt som enskilda svagheter framstår som mindre betydelsefulla. Verken är alla estetiskt lockande och distinkta i sina problemformuleringar. De går besökaren i möte. Ibland gränsar de till det bokstavligt banala, men de ger inga entydiga svar. Gör de någon skillnad? Jo, jag tror att de kan göra det. Att institutioner ger plats till institutionskritik och politiska ställningstaganden är ingen självklarhet – se bara på diskussionen som följer Høstutstillingens samtal «Kunst og makt«.

På väg hem från museet går jag över Trondheim torg. Jag tänker på det där med om konsten där inne i museivärmen kan göra någon verklig skillnad, och försöker sammanfatta mina intryck genom att formulera en kärnfråga per konstnär. Präglad av Marthe Ramm Fortuns performance, där hon tar med sig besökarna till stadsrummen utanför museet, tänker jag på galenskap och konst som utforskande av tillvarons kanter, som uttalande av sanningar vi helst vill överse. Så ser jag för mig att de fyra konstnärerna kommer in på torget från var sitt håll. Fortun är naken nu igen.

– Vem ska klara sig när nätterna blir långa? ropar hon.

Silje Linge Haaland har med sig en vattenkanna fylld av lim, som hon häller över rabatterna på torget.

– Vad är det vi lämnar efter oss till våra barn? står det på ryggen på hennes kommunala arbetsoverall.

Anawana Haloba har med sig ett gäng aktivister från Østbyen och slår på kastruller.

Hon skanderar: – Vill ni höra de dödas historier?

Toril Johannessen är här, föreställer jag mig, för att lämna in några feriefotografier till framkallning och posta en karta hon noggrant ritat om. Ånej, nu är de där galningarna ute igen, tror jag att hon tänker, är det verkligen lov att göra så mycket väsen av sig? För att fly från deras obekväma sanningar om livets sjunkande värde, kastar hon sig ut i det hon fruktar mest – fri form.

– Jag kanske ändå ska prova att bearbeta mina känslor genom konsten? tänker hon för sig själv.

Ja, det är det hon gör i Overlyssalen, skapar ett slags andrum, en lugnande passage genom sig själv in till nya perspektiv på allt det som oroar oss, allt det jobbiga de andra tre konstnärerna blottar. Toril Johannessens träskulpturer är sammansatta av CNC-frästa skivor. Deras former stämmer från skuggor i fotografier av djur och människor hon tycker om. Skulpturerna hänger på en vajer var, så att de snurrar, och i sin tur bildar rörliga skuggor på väggarna. Kanske är skuggorna som ett Rorschachtest – det du ser i dem säger något om ditt mentala tillstånd. Skulpturerna i sig ger mig hoppfulla associationer, till moln, till frökapslar, till varm limträbalksarkitektur. Kan du bearbeta dina känslor genom konsten? Det är alltså den fråga Johannessen fick av sin läkare en gång, och som är utgångspunkten för Bunden form. Ett blankt «nej» var svaret då, men nu ville hon undersöka om det fysiska arbetet med skulpturerna kunde ha terapeutisk verkan, och om den fria formen kunde vara förlösande. Att hänge sig åt fri form och sig själv var en utmaning för Johannessen, som ofta lägger fram informationsbaserade metaperspektiv på geologi och ekologi. Restvirket som ligger i vedsäckar i ett hörn i salen blir för mig en restprodukt av förnuftigt systematiskt tänkande. Att hon fyrade upp bål på åpningsdagen var säkert ett sätt att försöka få till debatt om och intresse för samtidskonsten, men jag tänker att de där träskulpturerna och deras skuggor gör det jobbet gott på egen hand.

I samband med både Toril Johannessens och Silje Linge Haalands konstnärskap nämns begreppet poetik (poeisis, att skapa eller göra). Genom att sammanställa information på nya sätt eller bearbeta tematiker genom olika materialiteter får de fenomen och problem att fysiskt växa fram och synliggöras. Vi såg hur Johannessen gav känslor tredimensionell form. I ett tudelat bidrag till utställningen ger Linge Haaland oss möjligheter att få syn på livets skörhet. Med verket Til ungane: me heller lim over plantene for at dei skal bli verande hos dåke (2024 och 2025) sprider hon ut växter fastgjutna i epoxy i ett ljust rum, som leder in till ett mörkt rum med videoverket Til korleis skal me bli (eit videobrev frå 2025).

I det ljusa rummet med de bräckliga resultaten av att försöka bevara det som lever genom att hälla lim på det, står ett fönsterliknande glas som riktas liksom ut mot världen och processen som föregår på videoskärmarna. Både det fönsterliknande glaset och videoverkets åtta skärmar är monterade på grovt snickrade träställningar, som förvisso skapar en koppling mellan verken, men som i mina ögon får en alltför stor visuell betydelse. De glänsande avgjutningarna verkar slumpmässigt utspridda i relation till varandra. Dessutom irriterar jag mig på att det är svårt att se dem i relation till videoverket – dörren är för trång, glasskivan ger reflektioner och kontrasten mellan ljus och mörker är för stor. Men jag har svårt att slita mig från videoverket. Det är mycket mer än en redovisning av hur man häller epoxy över levande ting. Om Til ungane: me heller lim over plantene for at dei skal bli verande hos dåke handlar om att desperat fixera det vi har, är Til korleis skal me bli (eit videobrev frå 2025) en mardröm om hur allt vi har går in i ett helt oöversiktligt tillblivande (poeisis), hur ekologernas sömn producerar monster. Genom att rytmiskt blanda klipp skapade av tidig KI med egna filmklipp och musik av Vera Dvale och Christian Dugstad, får Linge Haaland besökaren att undra över var gränserna går mellan jord, växt, djur och människa. Försök att fixera livet på ett ställe och det rör sig på nästa. Som konstnären själv skriver i diktsamlingen Den løseste delen av verden (Gyldendal, 2023), som står på hyllan i fördjupningsrummet:

og livet

verner seg

innerst i organismene

det er et krevende samarbeid

som lekker

og river seg selv opp

Liksom Silje Linge Haaland har Anawana Haloba två rum i utställningen. Och tillåter jag mig själv att gnälla, måste jag påpeka att medan kontrasten mellan Linge Haalands två rum var för stor, är rummen för 35′ 1″: A Symphony alltför lika varandra. Men det är fantastiskt att gå in i en kör av kastruller, omsluten av ett varmgrått mörker. Kastrullerna ser komiska ut, med handtag till öron, en del av dem räknar – 21, 22, 23 – andra sjunger. Halobas symfoni tar utgångspunkt i Ngoma Buntibe eller Budima, en ceremoni där bland annat djurhornstrumpeter används för att komma i kontakt med de döda, traditionellt praktiserad av folkgrupperna Wee och Tonga i Zambia och Zimbabwe. När jag ser på videoklipp av sådana ceremonier ser jag en folkmassa röra sig organiskt utomhus. Jag hade förväntat mig känslan av att vara i den folkmassan, men den symmetriska kompositionen i de två museisalarna – med kastrullhögar mitt på de två golven och kastruller hängda en och en längs väggarna – gör något annat. Kanske är det monumentalitet som eftersträvas, som en kontrast till de vardagliga kastrullerna. För verket, säger Haloba, är en reflektion över det apokalyptiska tillstånd vi befinner oss i. Hon vill bjuda in besökarna till att lyssna och sörja, och samtidigt protestera mot tyst lydnad – och med valet av kastrullerna vi känner igen från matköer i Gaza och protester mot kriget där, blir detta budskap nästan övertydligt: Vill ni höra de dödas historier?

I fördjupningsrummet finns boken Om kunst: 25 kunstnersamtaler av Lotte Konow Lund (Oktober forlag, 2021). Där säger Marthe Ramm Fortun något jag tänker är centralt för de fyra konstnärernas verk, och för att samtidskonstens ska kunna spela en roll i samhället. Det handlar om språket. «Jeg må understreke viktigheten i at kunstnere [spesielt de marginaliserte] skriver om det de gjør, at de finner et språk som er tett på det de selv arbeider med. […] Det viktige skal ikke bæres og defineres av det institusjonaliserte språket. Den store fortellingen kan også fortelles med det nære språket,» säger Fortun. Jag tror att dessa konstnärers medvetna arbete med språk, i framförda texter, publicerade texter och titelval, är väsentligt för att konsten ska väcka allmänhetens intresse och debattlust.

Haloba, till exempel, använder ofta berättelser och fiktiva karaktärer för att få betraktaren att lyssna och reflektera över vilka röster vi sällan hör. Ramm Fortun själv väljer sina ord med omsorg, ibland genom att improvisera i stunden, så att hon får åhörarna med sig. Under utställningsperioden för Lorck Schive kunstpris 2025 ska hon göra 17 uppföranden av performanceverket MUSEVISA, alla med specialskrivna texter som binder samman aktuella nyhetshändelser och personliga erfarenheter. Den 26 september står vi vid Nidarosdomen och ser på hennes kejsarsnittärr medan hon får oss att tänka på andra barn som föds på andra platser i dag. «Hvis det ikke var noen kuvøse! Hvis det ikke var noe sykehus!» Hon har en stirrande blick och fläker ut sig naken – hon äger ingen skam, skulle någon säga. «Skal man virkelig måtte se en naken dame!?» suckar en kvinna vi passerar. Ramm Fortun fortsätter bara, förstås. Hon är naken och sårbar bokstavligen och bildligt talat, och samtidigt äger hon situationen, inte skammen. Till Lotte Konow Lund säger hon: «Å være autoritær som kvinne er fremdeles tabubelagt. Men jeg sier: Den autoritære stemmen, jo, den skal du besitte. Du skal komme med et berettiget brøl. Og tørre å stå for det brølet.» Titeln på den här texten blinkar retsamt till två verk av manliga mastodonter. Ingmar Bergmans film Viskningar och rop, där han med en estetiserande blick porträtterar fyra kvinnors lidanden, och Michel Foucaults inflytelserika Folie et Déraison: Histoire de la folie à l’âge classique från 1961, där han beskriver hur västliga föreställningar om galenskap och hysteri konstruerats. Det är skönt att kvinnorna själva har regin här, tänker jag, och att de stringent kanaliserar en frustration på gränsen till vansinne, som andra kanske kunde kalla galen.

Möts de fyra inte på torget, så möts de i fördjupningsrummet. Jag vill understryka att detta nya grepp känns helt givet, som något museet måste fortsätta utveckla. Här finns bland annat en bokhylla med böcker valda av årets tävlande. Kanske är rummet inspirerat av lesestuen hos PoMo. Men medan PoMo har lagt pengar på den mest inbjudande interiören du kan tänka dig, undrar jag hur många som vill sitta ned i denna kalla blåvita logga till rum. Jag såg fram emot att se filmer från kuratorernas ateljébesök hos konstnärerna, men försvinnande korta videoklipp är allt jag får med mig medan direktörens fem snabba om Lorck Schive rullar i ögonvrån. Nå, möts de fyra inte på torget eller i fördjupningsrummet, så möts de vid prisceremonin. Och vem vinner? Mitt stalltips är Marthe Ramm Fortun.

Artikkelfoto: Marthe Ramm Fortun, Lorck Schive kunstpris 2025, Trondheim kunstmuseum. F. Flåtter, AST

Lorck Schive kunstpris 2025
Silje Linge Haaland, Anawana Haloba, Toril Johannessen, Marthe Ramm Fortun
Trondheim kunstmuseum
Utstillingen står til 4. Januar 2026