De andras närvaro: Minnesplatser som offentliga rum

Tio år skiljer Trondheims och Oslos minnesplatser efter den 22 juli 2011. Terra Incognita – Den hvite plassen i Tordenskioldsparken i Trondheim invigdes den 18 oktober 2016. Det är den svenske konstnären Anders Krüger och den danska landskapsarkitekten Marianne Levinsen, som står bak det. En opprettholdelse i Regjeringskvartalet i Oslo invigdes den 19 juli 2026. Det är ett verk av den norske konstnären och författaren Matias Faldbakken, med de norska arkitekterna Ingrid Steen-Chabert och Erik Langdalen som projektledare respektive rådgivare.Det är utmanande att gestalta en park som både ska vara en minnesplats och ett område människor kan använda till det de vill, sa Anders Krüger till Adresseavisen hösten 2014, i samband med tävlingen om minnesplatsen i Trondheim.[1] Att Den hvite plassen och En opprettholdelse är offentliga rum i centrala kvarter, blir min utgångspunkt för att se på dem. Vilka funktioner har de? Jo, mer än andra offentliga rum ska de ta vara på och väcka känslor. 

Det är utmanande att gestalta en park som både ska vara en minnesplats och ett område människor kan använda till det de vill, sa Anders Krüger till Adresseavisen hösten 2014, i samband med tävlingen om minnesplatsen i Trondheim.[1] Att Den hvite plassen och En opprettholdelse är offentliga rum i centrala kvarter, blir min utgångspunkt för att se på dem. Vilka funktioner har de? Jo, mer än andra offentliga rum ska de ta vara på och väcka känslor. 

Minnesplatserna efter den 22 juli 2011 ska vara sorgens samlande platser, och samtidigt rymma den friktion som hör det demokratiska samhället till. De ska rent konkret få människor att hejda sig i steget i vördnad, men också ge dem mod att gå vidare. Dessutom är urbana minnesplatser delar av vardagen, och ska tåla att man ibland bara skyndar förbi.[2]

Ser man Den hvite plassen och En opprettholdelse mot en vidare horisont, ger de var sitt formsvar på hur en central stötesten i arkitekturteorin kan behandlas, nämligen hur det moderna samhället kan och bör gestaltas arkitektoniskt.[3] Moderniteten sedan upplysningstiden präglas av kritiskt tänkande och rationalitet som ideal. Samtidigt längtar den individuella människan efter tillhörighet och traditioner. Den norske arkitekten Christian Norberg-Schulz är bland dem som framhållit att arkitekturen ska förstärka platsen som den är och bygga vidare på lokala traditioner, och därmed stärka människors kopplingar till de byggda omgivningarna. Den amerikanske arkitekten Peter Eisenman å andra sidan, hör till dem som talar om att arkitekturen ska spegla modernitetens meningslösa och fragmenterade verklighet – inte försöka skapa figurer och platser som falskt förespeglar förankring. Eisenmans minnesplats efter förintelsen, Denkmal für die ermordeten Juden Europas i Berlin (2005), är ett uttryck för denna hållning, och där slår den monumentala abstraktionen över i drabbande väldighet. Det finns dock en tendens till förenkling på vägen från arkitekturens teori till praktik – det byggda omtalas sällan som materialiseringar av modernitetens komplexitet, men hellre som antingen «modern/istisk/t» eller «traditionellt.» Det kan verka som om minnesplatserna Den hvite plassen och En opprettholdelse erbjuder mer nyanserade svar – kanske för att de tar sig an det emotionella, kanske för att de har stora budgetar, kanske för att de kommer ur samarbeten mellan konstnärer och arkitekter?

Den hvite plassen och En opprettholdelse använder sig av motsatta rumsliga grepp. Trondheimsverket är ett golv som befäster ett öppet rum mellan Frimurerlogen och Vår frue kirke. På Regjeringskvartalet har i stället ett monumentalt objekt landat mitt på ett golv.

Objektet där på golvet är en bearbetad kopia av riggen som höll uppe Carl Nesjars och Pablo Picassos ikoniska verk Fiskerne (1969) medan Y-blokka revs för fem år sedan. En opprettholdelse fungerar som en urban rumsdelare. I Akersgatas rytm har den nästan samma effekt som en ny byggnad, så stor är den – 12 meter hög och med ett fotavtryck på 7×15 meter. Ingenting i världen är så osynligt som monument, sa Robert Musil, men En opprettholdelse är svår att missa. «Glöm inte!» ropar riggens starka färger och skarpa skuggeffekter till den som passerar i full fart. Och för den som tar tunnelbanan därifrån från Stortinget, framstår Odd Tandbergs arkitekturintegrerade stationsutsmyckning i blått, orange och rött som ett visuellt eko från 1977. Nå, om riggen ropar utåt staden, vänder den sig stilla inåt maktens centrum och minnescentret. Genom figurativa vadarfåglar i mosaik förankras verket i en äldre konsthistoria. Riggens form är en speglad geometri från en stökig byggplats i centrum, och fåglarna speglas i Tyrifjorden vid Utøya, en vindstilla dag. Verket kombinerar alltså det abstrakta–moderna–urbana för att påminna om det brutala och det figurativa–traditionella–naturliga för att lugna. Därmed skapas ett både tankeväckande och samlande offentligt rum. I relation till Regjeringskvartalets höga byggnader krymper riggen, och den svart/vita mosaiken upplevs visuellt som en fortsättning av stenbeläggningen. När man ser på den, ser man i Utøyas riktning, och brottsplatsen i centrum kopplas samman med den på ön.

Medan En opprettholdelse visar olika ansikten mot omgivningen, vänder Den hvite plassen sig inåt. Som trondheimsjuryn sa i sin motivering, tar Krüger och Levinsen tydliga grepp utan att verket bli påträngande starkt.[4] Jämfört med riggen i Oslo ger den vita platsen inte mycket om man betraktar den på avstånd, den är närmast osynlig då. Men går man in på den, upplever man en förskjutning i stämning jämfört med de anslutande mer vardagsgrå offentliga rummen. Boken (bøketreet) och de vita stenarna är som stiliserade varianter av de träd och markbeläggningar vi oftast ser i staden. Man kan uppleva att tiden står stilla där. En torr beskrivning av verkets teknik och material återger faktiskt den något förhöjda stämningen: «Marmorgrus og steinmel, steiner i hvit betong, basseng med bladgull og lyspunkter, vegetasjon.»[5] Grundidén bakom Den hvite plassen är att dess sju vita öar är som fälten för okända territorier (terrae incognitae) på gamla kartor. Här på avstånd från brottsplatserna, är öarna metaforer. Öarna ger form åt de traumatiska bristningar i den kollektiva norska självbilden, som bildades av attentaten den 22 juli 2011. Verkets koncept har alltså likheter med konstnären Jonas Dahlbergs ratade verk Memory Wound (2014) för Utøya, men medan Dahlberg gestaltade en mörk spricka (ett trauma) rakt av, förmildrar Krüger och Levinsen det okända grymma genom att gå via kartans symbolvärld. Öarna är avväpnande också för att de har praktiska funktioner – de är höga nog att sitta och gå på, och den största av dem kan användas som scen.

Faldbakken säger att det till tider varit krävande att stå upp för de konstnärliga val han gjort:

Når noen som har mistet barnet sitt sier rett til deg at dette ikke fungerer for dem, er ikke det noen god tilbakemelding, og det er ikke noe du kan argumentere mot med kunsttermer. Den emosjonelle responsen er der, og den er helt sann.[6]

Men ger tio års sorgebearbetning, mellan 2016 och 2026, större tolerans för friktionsskapande minnesplatser? Vitt för kärleken, freden och hoppet, sa Krüger.[7] Sjöblått, furugrönt och kraftigt rött, sa Faldbakken – och det är väl inte bara jag som tänker på blod?[8] I de sex förslagen i tävlingen om minnesplatsen i Trondheim, fanns flera bearbetade stadsgolv för värdiga vardagsavbrott med naturreferenser. Det kanske mest känsloladdade inslaget där, var osynligt. Det tre timmar och nio minuter långa ljudverket i Lina Selanders och studio nāvs (Thomas Paltiel, Carl Fransson) ratade skiss 3’09» skulle spelas varje 22 juli mellan de klockslag attentaten pågick. Är Oslo modigare än Trondheim? Eller hade den allvarstyngda minneslunden av Henning Sunde, Hanne Tyrmi och Rainer Stange vunnit över Faldbakkens uppskruvning av platsens laddning, om tävlingen i huvudstaden hade hållits tio år tidigare?

På Den hvite plassen lyser 77 lampor på botten av en damm, och nedanför vadarfåglarna står 77 namn på riggens ram, ett för varje människa som dödades den dagen. Det finns en publik sfär, som Jürgen Habermas säger, som på strukturell nivå ligger mellan individen och staten, och som rent konkret uppstår på gemensamma platser i staden där diskussion kan föras öppet, till exempel på ett kafé.[9] Jag tänker på minnesplatsen som publik sfär – en mötesplats mellan den enskildas sorg och statens narrativ, mellan hemmet och maktens korridorer. Tre rader ur Tomas Tranströmers dikt Den halvfärdiga himlen (1962) har sandblästrats in i Den hvite plassen: «var människa / en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla.»[10] Ett rum för alla, just det ska våra offentliga rum vara.

Men kan offentlig konst och arkitektur bidra till att människor ser sig själva som del av något större? Fysiska ting – konstverk till exempel – som representerar tankar, värderingar och historiska händelser är faktiskt avgörande för mänsklighetens fortlevnad, ska vi tro filosofen Hannah Arendt:

The whole factual world of human affairs depends for its reality and its continued existence, first, upon the presence of others who have seen and heard and will remember, and, second, on the transformation of the intangible into the tangibility of things.[11]

Detta citat, föreslår jag, belyser minnesplatsernas kärnfunktion. Deras koncept och utförande ska vara fysiskt variga – inte för att varigheten i sig själv är så himla viktig, men för att den möjliggör för generation efter generation av människor att se sig själva i ljuset av andra. Jag föreställer mig hur stadsplanerare i orostider markerar lägen för framtida minnesplatser på sina kartor. Offentliga rum har för det första en fysisk dimension, för det andra är de representerade i planer, ritningar och officiella narrativ. Men människors förståelse och bruk av sin fysiska omgivning producerar en tredje dimension (thirdspace).[12] En opprettholdelse står som ett liksom paradoxalt monument över Regjeringskvartalets förändring, och mer generellt över det fysiska och intellektuella arbete som ska till för att bevara det vi som samhälle vill bevara. Riggen är en symbolisk påminnelse om att vi går vidare efter trauman, och att konsten och naturen – här representerade genom minnet av flytten av betongteckningen Fiskerne och den efterföljande mosaikteckningen av fåglarna – består. Det är processen efter attentaten, med den omstridda rivningen av Y-blokka, som har möjliggjort verket, och det kan läsas som en kritik av denna rivning. Hur människor ska ta platsen runt En opprettholdelse i bruk återstår att se. Verket gestaltar den högtidliga samlingen (inåt) och den demokratiska oenigheten (ut mot gatan). Men är Regjeringskvartalet alltför stelt för att kunna rymma något vardagligt spontant? I Trondheim vet vi att Den hvite plassen och Tordenskioldsparken fungerar både som en genväg och som samlingsplats för demonstrationer av olika slag. I Krügers och Levinsens offentliga rum blir det ogripbara ett golv som ger plats åt människan.

Terrorhandlingarna den 22 juli 2011 kan ses som en desperat reaktion mot det kritiska tänkandet och mot vardagen som vi kände den. Det råder bred enighet i det norska samhället om att terrorn måste mötas med värnandet av offentlighetens öppenhet, och att kommande generationer inte får glömma varför detta är viktigt. Att skapa en minnesplats är alltså att påläggas ett stort ansvar ovanifrån. Men offentlig konst och arkitektur tillskrivs i moderniteten en kritisk uppgift. Moderniteten kan ses som ett projekt som blint syftar till framsteg, men den innehåller också avbrott för ifrågasättande av det givna. I den urbana vardagen kan man tänka på minnesplatsernas kritiska funktion som att vara avbrott som öppnar upp för eftertanke. I historiska monument över en viss katastrof eller seger är vägen ofta kort mellan den fysiska formen och dess mening, vi vet vad en gravsten eller triumfbåge representerar och behöver inte stanna upp för att förstå dem. Arkitekter, tränade i att verka inom byggbranschens kapitaldrivna villkor, är ovana vid att omsätta kritik till form. Men konstnärer har en större autonomi, och bidrar till att vi får byggda exempel som utmanar invanda föreställningar om vad ett offentligt rum kan vara. Kanske kan arkitekter lära av konstnärer att våga mer, medan arkitekterna lär konstnärerna att samarbeta?

Både Den hvite plassen och En opprettholdelse är exempel på att det gemensamma arbetet med att tingliggöra det ogripbara kan starta i den konstnärliga processen. För Faldbakken var erfarenheten av att gå från en ensam tillvaro till att ingå i ett projekteringsteam «helt mind-blowing.»[13] Att involvera brukare i den konstnärliga processen var också nytt för honom. Anhöriga och drabbade bjöds in att lägga stenar i fågelmosaiken. Ja, den typen av styrt medverkande kan vara ett alibi för den «goda» konstnären. Men även om idén om minnesplatsen som omfamnar alla är utopisk, är en deltagande process ett faktiskt verktyg för att representera ett kollektiv, och inte minst för att producera det. «[M]ennesker dør / og her står jeg … hører dere oss / beklager ingen signal / vi savner dere» står det på en av den vita platsens öar. Orden är skrivna av ungdomar från Lade skole och Rosten skole, i en workshop trondheimsförfattarna Mathias Samuelsen och Rune F. Hjemås höll som en del av minnesplatsprocessen. Att bjuda in till medverkande kan luckra upp gränsen mellan gestaltning och aktivering genom bruk, och göra att människor känner en tillhörighet till platsen. I verkets liv efter färdigställandet blir det viktigt att upprätthålla en struktur för aktivt deltagande. Liksom Eisenmans monument i Berlin är En opprettholdelse placerad vid ett minnescenter, och detta är en garanti för att berättelser kopplas till verket. I Trondheim kan platsen aktiveras regelbundet genom förmedlingsmaterialet som Trøndelag senter for samtidskunst tog fram 2021. Det betyder att grundläggande frågor om och om igen kan ställas till unga, och kanske med tiden få nya svar: «Hva betyr det å minnes? Hvorfor bruker vi kunst til dette?»[14] Konstverkens variga materialitet blir alltså reflektionsytor för pågående samtal om konstens förmåga att aktualisera historien.  

Les flere tekstbidrag i serien Aktualisering av historien gjennom kunst. Serien er finansiert med midler fra KOROs LOK-ordning.

---

[1] Adressa, 16.10.2014: https://www.adressa.no/kultur/i/m12XEg/hvit-park-med-marmor-og-gull

[2] Om detta har arkitekturhistorikern Andrew M. Shanken skrivit i boken The Everyday Life of Memorials (2022)

[3] Hilde Heynen exponerar i arkitekturteoriklassikern Architecture and Modernity – A Critique (1999) detta tema som en röd tråd i 1900-talets arkitekturfält.

[4] Jurymotivering citerad av Mariann Enge i Kunstkritikk, 20.10.2014, https://kunstkritikk.no/det-ukjente-landet/

[5] Från Digitalt museum: https://digitaltmuseum.no/0210414303368/22-juli-monument-kunst-i-parker-og-offentlige-uterom

[6] Faldbakken om En opprettholdelse i KOROs podcast VerkSted, intervjuad av Kåre Magnus Bergh, september 2026, https://koro.no/sesong-5-av-koros-podkast-verksted/

[7] Adressa, 16.10.2014: https://www.adressa.no/kultur/i/m12XEg/hvit-park-med-marmor-og-gull

[8] Faldbakken om En opprettholdelse i KOROs podcast VerkSted, intervjuad av Kåre Magnus Bergh, september 2026, https://koro.no/sesong-5-av-koros-podkast-verksted/

[9] Jürgen Habermas, Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft, 1962

[10] Tomas Tranströmer, Den halvfärdiga himlen, 1962

[11] Hannah Arendt, The Human Condition, 1958

[12] Edward Soja, Thirdspace: Journeys to Los Angeles and Other Real-and-Imagined Places, 1996

[13] Faldbakken om En opprettholdelse i KOROs podcast VerkSted, intervjuad av Kåre Magnus Bergh, september 2026, https://koro.no/sesong-5-av-koros-podkast-verksted/

[14] Citat från förmedlingsmaterialet (producerat av Trøndelag senter for samtidskunst), https://www.trondheim.kommune.no/globalassets/10-bilder-og-filer/08-organisasjon/byradsleders-avdeling-org-stab/arbeidshefte—minnested-22-juli.pdf