Rubiks kurve

Michael Johansson

Rubiks kurve. Offentlig utsmykking på Svartlamoen 2010

Jag tror vi är många som njuter av att packa en flyttbil på det mest ekonomiska sättet, att på fiffigaste vis lyckas utnyttja alla små glipor mellan flyttkartonger och hålrum under stolar och bord när vi ska stuva ihop våra ägodelar i en hyrd släpvagn. Michael Johansson är en sådan. Han har dessutom gjort sig en karriär på det. Efter studier vid Kunstakademiet i Trondheim och Malmö Konsthögskola, och år av förfinande av sitt koncept åker han runt i världen på gallerier och konsthallar med sin fascinerande och extremt väl genomförda idé; bygger estetiska skulpturer av tätt packade vardagsföremål hittade på platsen, i form av kuber, rätblock (kub med rektangulära sidor) och liknande.

Rubiks kurve invigdes på Svartlamon den 19 november och är Johanssons första permanenta utomhusskulptur. Den består av 18 förföriskt läckra kvadrater av olika vardagsföremål såsom bestickkorgar, resväskor, plastboxar, konservöppnare, skrivmaskin, skottkärra etc infogade i svarta metallramar. Tanken går, förutom till Rubiks kub, till regnbågens sammansättning av färger och så det där skjutpusslet med kvadratiska brickor som man kunde flytta upp och ner och till sidorna för att ett motiv skulle bildas. I pusslet på Svartlamon ser det ut som att någon redan har börjat flytta på kvadraterna; färgerna är lite, men bara lite, huller om buller. En ny ordning håller på att arrangeras. 
Placeringen på en støyskärm på Strandveien mellan en industritomt och Nyhuset gör verket till ett blickfång utifrån, och ses av många förbipasserande varje dag.

Jag går själv ofta förbi där och slås av tanken att det kunde nog inte bli en mer lyckad utsmyckning på Svartlamon; som byekologiskt försöksprojekt bör man ju ha konst gjort av återvunna saker här, därtill i brokiga färger, och ett stenkast bort ligger Remida senter for kreativ gjenbruk. På korrekt svenska kallar man en offentlig utsmyckning för en konstnärlig miljögestaltning, och det tycker jag är mer beskrivande för det som juryn, konsulenten och Michael Johansson har lyckats med här. Dessutom upptäcker man ju hela tiden nya eller gamla samlingar av allsköns grejer liggandes runtomkring på Svartlamon; små och stora oftast rätt trashy installationer av vardagsobjekt. På ett sätt kanske man kan se Rubiks kurve som en raffinering av dessa, men nej, det är onekligen helt igenom en självständig Michael Johansson, eller en Mickeboks, som min sambo kallar dem. Och på andra sidan Dora glittrar Rockheims rätblock glamoröst i vinterkvällen.

Rubiks kurve, Michael Johansson 2010 © Michael Johansson.

Ja, vi har alltså sett Michael Johanssons skulpturer förut. De är oftast himla snygga, och vanligtvis reagerar jag på sånt som tenderar till översnygghet, eller en slags oroväckande pedanteri. Flera av hans tidigare verk har i större grad varit irriterande oantastliga i sin slutna form. Deras slutenhet (ja, det sitter ju som en smäck!) är en bärande kvalitet samtidigt som det kan vara deras svaga punkt, att absolut ingenting är lämnat åt slumpen. I det här fallet klarar han balansen till för snyggt, mycket tack vare oregelbundenheten i kompositionen av de olika färgkvadraterna.

Under flera år spelade jag Tetris som en galning efter skolan, på pappas numera antika Macintosh SE. Michael Johansson har med bl. a. Rubiks kurve tagit detta pusslande till oändligt högre nivåer (nu även permanent, utomhus) än det 3D-Tetris som introducerades när jag låg på topp. Den gamla datorklossen jag spelade på skulle i sig passa fint in som ett eget byggnadselement i en av Michael Johanssons kuber, en av de ljusgrå.

Anmeldelsen inngår i Kunstneriske kompromisser i offentlige rom. (Red.anm.)