Råhet och elegans på Dropsfabrikken

Det är få duoutställningar som sitter så bra som Manners of Communication, Ways of Telling med Anne-Karin Furunes och Hanne Friis på Dropsfabrikken. Utställningen lyckas med konststycket att balansera mellan elegans och råhet utan att falla åt varken det ena eller det andra hållet. För det är verkligen rått, på flera plan, och det är snyggt. Himla snyggt.

Längst in i det stora utställningsrummet hänger flera av Hanne Friis skulpturer ner från taket, i dunkel och dramatisk belysning. De är det första jag får syn på när jag kommer in där. Jag får liksom tunnelsyn och bara anar Anne-Karin Furunes monumentala porträtt där i periferin. Friis kroppsstora tarmpaket har så hög densitet att de skapar en egen och stark gravitation. Jag bara sugs bort till dem, och jag vill se förbjudet nära, helst trycka in näsa och fingrar mellan tarmvecken och de vackra svulsterna. Men jag kontrollerar mig, precis som skulpturerna ser ut att manifestera kroppskontroll, igensydda för att hålla igen den totala kollapsen.

Hanne Friis blev på allvar känd för några år sedan när hon visade stora jeansskulpturer på Henie Onstad Kunstsenter. På Dropsfabrikken har hon, med nål och tråd, sytt ihop stora sjok av silkefløyel till skulpturer som hänger från tak eller på vägg. Men dessförinnan färgade hon in tyget med naturliga färgämnen, helst sådana som inte står så högt i rang; på verkslistan står att hon använt t. ex. planter fra grøftekanten för att färga det ganska så exklusiva tyget i olika vaga nyanser av gult och grönaktigt. Och dessutom den knalliga cerise man får av torkade koschenillsköldlöss.

Det är tydligt att processen är viktig, för det nämns både på hemsida och bägge gånger jag besöker utställningen, att konstnärerna arbetar med tekniker som tar tid, och de förenas även av sin förkärlek till det taktila och analoga arbetet. De är dessutom bägge konstnärer som helt enkelt gör hål i tyg. Två arbetshästar, två ardenner med fingertoppskänsla. Det är det meditativa i processen som tar dem vidare, ett litet steg i taget, tills de till slut gjort hela bilder och skulpturer. Jag kan undra om de lyssnar på musik eller lydbok medan de jobbar?

Anne-Karin Furunes har sedan 1990-talet utvecklat sina karaktäristiska fotografiska porträtt som hon trollar fram med mängder av hål av olika storlek i framförallt lerret och metall. I hennes bilder är tiden inte bara ett verktyg men en helt essentiell komponent i innehållet. Hon skapar rum av tid och ljus med material som, om man ser det från sidan, knappt finns. Med ett perforerat bomullspapper hängandes på exakt riktigt avstånd från väggen, framkallar hon här porträtt av psykiskt sjuka patienter som levde för nästan hundra år sedan. Hålen i papperet blir bildpunkter i ett negativ, vars skugga alltså blir en positiv bild på väggen. Här blir det tydligt att Furunes har experimenterat med det rent fotografiska och optiska – det är  fototekniskt tydligt och eteriskt på en och samma gång! När jag möter blicken hos en av de avporträtterade kvinnorna så får jag verkligen rysningar av den där vällagrade närvaron, som på en halv sekund transporteras genom decennierna, från en ö utanför Venedig och hit till idag och Dropsfabrikken på Ila. Det spelar ingen roll att så många år ligger mellan oss, att vi lever så olika liv i så olika tider. Blicken talar direkt.

Furunes har arbetat med arkivbilder från det gamla mentalsjukhuset på ön San Servolo i Venedig, som var i aktivt bruk mellan 1725-1978, och där man spärrade in de som på den tiden blev uppfattade som hysteriska kvinnor. Där har hon funnit en rad starka porträtt, som hon sedan överfört till dessa papper och även till stora svarta dukar som också visas på utställningen. Att exponera undertryckta eller maktlösa människor i konstverk kan upplevas som ett slags förlängning av deras lidanden, att de utnyttjas ytterligare en gång – till förmån för den ädla konsten. Men här är det motsatsen som sker; tack vare Furunes känsla för integritet får människorna på bilderna snarare sin heder återupprättad. Och det faktum att vi inte får veta deras namn styrker det mänskliga och allmängiltiga perspektivet.

I boken om projektet visas dessutom ett antal runda porträtt i metall som installerats på marken i trädgården till sjukhuset, som numer är ett museum. Tänk att man i 250 år använt sig av en och samma ö för placering och behandling av psykiskt sjuka, jag törs inte tänka på alla övergrepp som måste ha begåtts där.

Verken i Manners of Communication, Ways of Telling kontrasterar varandra; Friis abstrakta tredimensionella objekt i färg mot Furunes föreställande, och platta (men rumsliga) bilder i svart eller vitt. Men samtidigt är det något syskonlikt vid samlingen verk, de tycks komma från samma källflöde. Insisterande på att ge plats åt det tidigare osynliga, det som är begravt bakom och inuti, låt det få välla fram mellan hårda stygn och genom precisa hål. Det är här berättelserna pyser ut, de som i grund och botten handlar om existensen.

Manners of Communication, Ways of Telling på Dropsfabrikken står til og med 10. januar 2019.