Sammen om det?

På Galleri KiT visas utställningen Sammen om det? – resultatet av ett samarbete mellan en grupp forskare och en grupp konstnärer, som har jobbat i formidlingsprosjektet Intimitet: Et møte mellom kunst og forskning, som i sin tur är ett delprojekt i ett forskningsprojekt som heter Being Together. Remaking Public Intimacies.

Samarbete mellan konst och forskning har vi sett förut, men det som är speciellt med just detta är att man verkligen försökt att inte falla i fällan att konstnärerna illustrerar forskningen och forskarna teoretiserar konsten.

Det borde vara en större självklarhet att konst och vetenskap samarbetar på ett eller annat sätt. De är på många vis nära besläktade, i sina undringar och forskningar på vad världen och livet egentligen är. Det som ytterligare förenar dessa grupper är en ofta riskfylld kreativ process, där poängen är att man inte vet hur det ska sluta, eftersom man för utvecklingens skull bör nå ett resultat som man från början inte visste fanns. Riskfritt är det inte heller, som det skrivs om i en presentationstext, att gå utanför sitt fagfelt, och inte betraktas det som helt rumsrent.

När jag kommer in på Galleri KiT får jag ett sådant där plastarmband som man får på sjukhuset när man föds eller blir mamma. Bandet gör oss alla åpningsbesökare till en del av en gemenskap, vilket visar sig vara symptomatiskt för utställningen, som alltså tematiserar intimitet och det offentliga rummet. Men på bandet är det varken pesonnummer eller namn, utan citat från olika science-fiction romaner, brottstycken ur en helhet det också, men med en inte alltför uppenbar koppling till temat. På golvet sträcker sig en gigantisk uppförstoring av ett utdrag ur en DNA-molekyl mellan rummen, formad av femkantiga utskurna vardagsrumsmattor med målade linjer mellan. Sett uppifrån, som på den lilla utställningsbroschyren, ser vi att den binder ihop rummen, binder ihop oss, pekar på en sammanhållande struktur som – åter igen – vi är en del av och som är en del av oss. Dessa två verk heter tillsammans Moving Lines and Knots, och är gjort av genusforskarna Ingvill Hellstrand och Lin Prøitz och konststudenten Marit Pleym. Detta är undantaget från min generella dragning till de verk som är gjorda uteslutande av konststudenter. Deras verk har en stark visualitet som inte kan förklaras. Det är just visualitet och ordlöshet som är konstnärernas fördel när man presenterar projektet i form av just en utställning i ett galleri.

En utställningsåpning är i sig själv en övning i intimitet och öppenhet, både från konstnärens sida, och besökarens. När jag betraktar teckningarna som är gjorda under orgasmer (jag hoppas innerligt att de är äkta vara) är det svårt att inte känna mig som en snokare, och bilderna som dyker upp i huvudet utan att jag bett om det ska jag inte dra ut i offentligheten i denna text, men naturligtvis är de en del av verket, som har den träffande titeln Coming Together av konststudent Karianne Ommundsen.

En naken blick, eller nyvaken, möter vi i konststudenterna Ina Marie Winther Åshaug och Silje Hammers fotografiska porträtt av varandra. Bilderna är tagna under performancen One night stand – a single performance in a particular place, en slags vänskapsdate de hade i 24 timmar hemma hos en av dem. De kände inte varandra så bra innan performancen, men hade tänkt på varsitt håll att henne vill jag lära känna. Den här slags konstruerade ramverk runt en samvaro gjorde att de blev självmedvetna och lite stela, men samtidigt väldigt öppna och nära varandra, lite som en förälskelse. Jag är nyfiken på hur de ska fortsätta sitt sociala experiment, om de regelbundet ska mötas och göra sin performance och fotografera varandra?

Hela utställningen är snygg, den är väl genomarbetad både i innehåll och form, och visar att olika faggrupper visst kan samarbeta över gränserna. Jag ställer mig dock undrande till en sak, och det är var jag kan se ett genusperspektiv i det hela, förutom utställningens tydliga kopplingar till identitet och roller? Och varför är det så ont om män, endast 2 av 17 deltagare, i ett projekt där tverrfaglig kjønnsforsking utgör den ena faggruppen? Kanhända det pekar på en större problematik, att det kanske är mest kvinnor som är intresserade i genusforskning och söker sig dit? I vår kommer en bok om projektet, där man fokuserar på processen – samtal, skisser och idéer -framför ett färdigt resultat. Kanske jag hittar en ledtråd där?