Skönhetens uppgång och semiotikens död?

När jag cyklar till Karen Nikgols utställning The Rise of Beauty and the Death of Semiotics har jag höga förväntningar. Pompösare utställningsnamn får man ju leta efter. Skönhetens uppgång och semiotikens död.

Det är svårt att finna fram till Trondheim Prosjektrom, och när jag väl är där så är första intrycket att det är ett ganska privat ställe. Mycket riktigt är det bildkonstnären May Lise Hoels egen ateljé, som hon med jämna mellanrum upplåter en del av till andra konstnärer att visa sina verk i. Det är alltså inget renodlat galleri, utan som namnet antyder just ett projektrum.

Karen Nikgol visar blyertsteckningar på papper i ett vitt rum och en skulpturinstallation i ett angränsande svartmålat rum. Teckningarna är rått uppsatta med nålar, endel är skevt klippta och de flesta sitter på olika höjd. Här möts man av bl. a. ansikten, ögon, kroppar, läppar, knivar, halsband och läppstift, och så en hårig shemale med hängbröst och penis som vinkar till publiken medan rosorna kastas. Teckningarna utger sig för att vara omsorgsfullt gjorda och sköra i sin detaljrikedom och sina fina linjer, men samtidigt är de slarvigt monterade. Jag undrar varför. Jag undrar också varför det är en trend bland unga tecknare att så självklart placera sig själv i en slags surrealistisk och bisarr tradition. Nikgols teckningar är både surrealistiska och bisarra, på ett spretigt och flyktigt sätt som kräver något som jordar dem. Inte nödvändigtvis avkodar dem, men som ger något mer substantiellt till dem. Men det finns inte mer information om konstnären och verken än en artikel från Adresseavisen och en verkslista med fel siffror. Bilderna är ju fulla av tecken – semiotik, så är utelämnandet av utfyllande information, t. ex. ett artists’ statement, just en poängtering av semiotikens död? Att vi ska se bilderna bara för vad de är?

Installationen i det svartmålade rummet består av tre på golvet symmetriskt placerade svarta former; en pyramid, ett klot och en kub. Framför var och en av dem ett brinnande stearinljus, och ett vitt A-4 ark med en grå suddig form på väggen över dem. I rummet står även en trädgårdssoffa med fårskinn, ett metallskåp med halvöppen dörr, i väggen är en lucka sågad, vilken man inte riktigt kan stänga, så ljuset sipprar in. Över andra väggen går ett rör lodrätt ner från mitten. Det passar ju in med en avlång form till pyramiden, kuben och klotet, tänker jag. Men så site specific är nog inte verket. Vad hör till installationen och vad hör inte dit?

Väggarna i hela rummet är så dåligt slipade och målade så förra utställarens verk står som relief över hela väggarna. Att jobba med en så minimalistisk installation i ett rum där det är så många störningsmoment är lönlöst. Trots att det är ett projektrum. Allt läses in i en installation.

Bilden Lunar Reflections For Arthur Alstad dedikeras Artur Alstad, en konstnär som många menar är en oslipad diamant i trøndersk konst. Det som visas här är mer oslipat kattguld.

Karen Nikgol
The Rise of Beauty and the Death of Semiotics
Trondheim Prosjektrom
9 – 24 april 2011

(Foto: Dag Nystuen)