Kartan och terrängen – ett samtal med Lara Almarcegui

Lara Almarcegui (Spanien/Holland) är aktuell med sitt offentliga konstverk Spitsbergen Rock Composition, som består av en skriven förteckning över Spetsbergens olika bergarter och deras respektive volym. Det befinner sig på en vägg i ingångspartiet på Miljødirektoratet på Brattørkaia. Avdukningen var fredag 23 maj.

Almarcegui är skulptör och jobbar med materia och natur på ett pragmatiskt och ganska torrt sätt, oftast med en kritisk vridning gentemot vårt resursbruk och sättet vi kontrollerar samhället på genom arkitektur och brutal stadsplanering. Ett av hennes projekt heter Wastelands, där hon ingår fleråriga kontrakt med ägare av obebyggda områden i städer på att dessa områden ska få stå orörda. Medan områdena runt hennes Wastelands bebyggs och exploateras, står dessa i stilla protest öppna för naturens gång. Hennes kanske mest kända och sedda verk är Construction Rubble of the Spanish Pavillion, som tillika var Spaniens bidrag till Venedigbiennalen 2013. Då undersökte hon vad Spaniens paviljong består av och hur mycket av vardera beståndsdel, och placerade sedan högar med motsvarande mängd material i paviljongens utställningsrum; glas, betong, trä, tegel…

Boken Rocks of Spitsbergen är producerad till hennas senaste verk och finns tillgänglig i Miljødirektoratets lokal. Den visar komplexiteten i mätningarna med inrutade kartbitar och listor över områden och vilka bergarter de innehåller. Här frodas listpoesi med platsnamn som Daudmannsodden, Petrellskaret, Comfortlessbreen, Trondheimfjella, Calypsostranda och Sarkofagen. Den innehåller även fördjupande texter av Marianne Heier från Komiteen for KOROs kunstordning for statlige leiebygg og eldre statsbygg och Winfried Dallmann, geolog ved Norsk Polarinstitutt. Heier skriver: Direktoratet eksisterer på en måte med ett bein på hver side av skillet mellom naturen og kulturen, og billedliggjør nærmest selv den forhandlingen eller friksjonen det er satt til å vokte over. Här finns en kärnpunkt i det hela, som manifesteras i Laras Almarceguis Spitsbergen Rock Composition. ArtScene Trondheim pratade med Almarcegui före avdukningen:

MA: Kan du berätta om hur du började arbetet inför Spitsbergen Rock Composition?

LA: Det som intresserade mig i starten av arbetet här på Miljødirektoratet var att undersöka naturområden som på något vis var i förändring, där miljön antingen skulle försämras eller förbättras. Projekt som var aktuella att jobba med var vägarbeten, gastankar som skulle flyttas ett militärområde som skulle transporteras från ett känsligt fjällområde, och en gruva som planerades att öppna i Naustdal i Sogn og Fjordane. När jag besökte Naustdal och pratade med dem som bor där insåg jag att gruvproblematiken var något jag ville jobba mer med. Jag ville arbeta med den laddning hos befolkningen som uppstår inför ett så ödesdigert beslut som att öppna en gruva i deras närområde, göra ett verk som reflekterade över den situationen. Det finns en intressant dubbelhet i detta; både fruktan och förhoppning inför framtiden. En gruva ger ju arbetstillfällen och styrkning av ekonomin, men även en försämring av miljön, i detta fall skulle gruvavfallet deponeras i fjorden, med stora negativa följder.

MA: När jag läser om och ser din konst slås jag av hur mycket den präglas av motpoler och kontrastpar som t. ex. kultur – natur, kontroll – kaos och struktur – förfall. Så hur kom just Svalbard in i bilden?

LA: Man kan säga att mötet med Naustdal och situationen där tog mig till tanken på Svalbard. Ögruppen har just detta kontrast- och motsägeselsesfyllda som intresserar mig. Det är en väldigt beskyddad plats med många restriktioner och nationalparker och samtidigt en hög ekonomisk press som gör att man till viss grad måste exploatera naturen. Det är två starka och viktiga intressen som möts precis här. Här finns också en lång historia av gruvdrift, och det är beslutat att snart öppna ytterligare en, nära Svea-gruvan. Det blev naturligt att jobba med Svalbard, med tanke på dess historia och framtid. Dessutom ligger det så långt bort, så långt bort att det nästan blir abstrakt, som en tanke.

MA: Kalkyleringen är alltså gjord av geologer vid Norsk Polarinstitutt, utifrån geologiska kartor. Kan du berätta mer om samarbetet med geologerna?

LA: När jag först mötte dem och berättade om mitt projekt så var de väldigt skeptiska och ansåg det vara omöjligt att göra en sådan kalkylering eftersom felmarginalen skulle bli så pass stor. Dessutom är inte hela Spetsbergen i detalj fullkomligt kartlagt, därför är den sista delen i listan märkt just ‘unknown’. Den delen är viktig, för den visar det omöjliga i den mänskliga viljan att vilja kartlägga allt, klassificera allt. På det viset är verket ironiskt och självkritiskt, och diskussionerna har handlat om hur man går tillväga för att göra en sådan här mätning. Jag ville t. ex. att alla mätningar skulle gå lika djupt ner i marken, men vetenskapligt följer man varje bergformations djup, vilken oftast inte överensstämmer med närliggande bergformationers. För att det skulle bli någorlunda gripbart för en lekman blev det ändå samma djup på alla mätningar.

MA: Hur har mottagningen hos Miljødirektoratet varit?

LA: De har hela tiden varit väldigt positiva till verket, det blev godkänt vid första skisspresentationen. Deras verksamhet handlar mycket om just strävan efter att fånga naturen i siffror för att förstå den, förstå utvecklingen och förändringarna i den. Så man kan säga att språket i verket är samma typ av språk som direktoratet pratar, men innehållet pekar på omöjligheten i användandet av det, och diskrepansen mellan vad det är och vad det försöker förklara, ungefär som kartan och terrängen. Verket ställer frågor vid mätbarhet och kvalitet, och är en ögonblicksbild från tiden kalkyleringen gjordes. Eftersom gruvdriften pågått sedan dess är talen redan inaktuella.