Att queera fotografiet

Annica Karlsson Rixon är en svensk konstnär som blivit känd framförallt för sina porträtt av människor inom olika typer av identitetskategorier, t. ex. amerikanska lastbilschaufförer. De senaste åtta åren har hon bl. a. arbetat med queermiljön i S:t Petersburg i sitt forskningsprojekt State of Mind på Göteborgs Universitet, Akademin Valand. Under dryga fem veckor mitt i högsommarvärmen sitter hon på Husly på Svartlamon i Trondheim för att slutföra den sista delen i doktorerandet; avhandlingen som ska skrivas klart. Märit Aronsson pratade med Annica Karsson Rixon medan hon var här.

MA: Kan du berätta lite om ditt doktorandprojekt?

AKR: Utgångspunkten har varit att undersöka hur man kan använda fotografi eller lens based art för att konstituera kollektiva identiteter, både i gestaltningsprocessen och i själva gestaltningen. Jag intresserar mig för fotografiets performativa kvaliteter. Just nu jobbar jag med att skriva textdelen i den bok som förhoppningsvis kommer i maj nästa år. Avhandlingen består av flera komponenter; prolog, epilog, utställning, texter kring verken, och boken blir liksom en kappa som fångar upp allt. Installationen State of Mind ska också byggas upp under disputationen. Min text kommer utgå från den konstnärliga gestaltningen, hur man kan tänka runt den, hur den fungerat och varför vi gjorde som vi gjorde.

Projektet började för åtta år sedan, då jag och min dåvarande partner Anna Viola Hallberg, reste till S:t Petersburg för att söka upp lesbiska och bisexuella kvinnor där. Vi är bägge uppvuxna under det kalla kriget, och har dessutom bott i USA i många år, så de erfarenheterna skapade en slags nyfikenhet på Ryssland. Jag är i grunden utbildad dokumentär- och reportagefotograf men har sedan skoltiden upplevt ett dokumentärt gestaltande som väldigt problematiskt. Rysslandsprojektet blev ett tillfälle att åter undersöka och utmana det dokumentära, att åka till en plats där jag inte hör hemma, där jag inte ens kan tala språket.

Installationen bygger på grupporträtt, av allt från en person till kanske fem. Det är t. ex. en familj, folk som representerar en organisation eller några kompisar. I videodelen är det 39 videoporträtt med intervjuer med människor som berättar om hur situationen är för hbtq-personer i Ryssland, med fokus på deras personliga erfarenheter; de berättar från sina egna liv, det kan t. ex. vara prat om relationen mellan bögar och lesbiska, mellan straighta feminister och lesbiska.

Vi har även rest med verket, till Ryssland, Vitryssland, Ukraina, USA, Österrike och Sverige. För varje ny plats vi visat det på har vi aktiverat det, haft kontakt med queergrupperingar på platsen och använt verket i workshops som en plattform för att diskutera innehållet. Vi har gjort en slags stafett; när vi ställde ut i S:t Petersburg så hade vi med oss frågor från Stockholm, som blev diskuterade och så formulerades nya frågor som gick från S:t Petersburg till Göteborg, och så vidare.

MA: Hur gick du tillväga när du fotograferade dem?

AKR: Vi frågade om de hade någon plats de ville bli fotograferade på, och det skulle vara utomhus för att göra anspråk på det offentliga rummet, staden. Grupporträtten blev till så att vi bad en person som vi haft mer kontakt med att ta med sin community; någon tog med sig sin kärlekspartner, någon annan några vänner eller samarbetspartners. Jag gör så att jag sätter upp en scen, så får personerna agera. Jag regisserar minimalt, det ska vara familjära och varma porträtt, och inte uppenbart iscensatt. Riktiga människor i formgiven miljö. Jag använder mig av storformatskamera, vilket tar tid. Det betyder något för alla, de får en roll, det blir en slags performance eller ritual, vilket tillför en speciell stämning.

MA: Det finns ju en processuell skillnad mellan traditionell akademisk forskning och konstnärligt arbete. Hur ser du på det?

AKR: Skillnaden mellan konstnärlig och annan forskning är nog att man inom andra forskningsfält måste begränsa sig runt en viss frågeställning mycket tidigare än i konstnärlig forskning. Nu sitter jag ju här och försöker efterkonstruera den här mallen, handlingsplanen som andra forskare startar med. Det är ju så konst ser ut, vi jobbar praktiskt och sen så efterkonstruerar vi det i tal och i text till ansökningar och så. Problematiskt med konstnärlig forskning är att vi inte bara skriver. Jag har ju gjort en omfattande konstinstallation som är kärnan i avhandlingen, och universitetet har inte kapacitet att arkivera den, så jag är i dialog med en större konstinstitution om att donera den dit, med tanke på forskningens tillgänglighet.

Det här har jag diskuterat mycket med universitetet, man vill lösa det med att be konstnärerna skriva en essä, alltså att byta ut min egen konstform mot något annat som jag inte behärskar. Det finns ju egentligen ingen bra lösning på det här problemet, och för mig är det trots allt viktigt att samla ihop projektet i bokform och samtidigt tillgängliggöra det till en bredare publik.

MA: Du har sagt någonstans att ‘Kan man berätta trovärdigt om sin samtid och samtidigt kritiskt granska själva berättandet? Hur översätter vi från idé/intuition/vision via forskning/erfarenhet/kunskap till konstnärligt uttryck?’ Har du kommit fram till något svar?

AKR: Det här är en kärnfråga för mig, faktiskt, så det var roligt att du plockade upp den. Det är den här frågan som driver mig att jobba med det här, att befinna mig i den akademiska forskningsmiljön.

Jag får stöd i genusforskning; där finns det inte en vinkling, ingen tro på neutral vetenskap. Begrepp som affekt, emotioner, materialitet och situerad kunskap diskuteras, vad är intuitiv kunskap? Det har också att göra med att feministisk forskning lägger vikt vid det personliga, ‘the personal is political’, och att kvinnorörelsen är grunden till feministisk forskning, det vill säga att aktivism och teori står varandra nära. Genusforskning är också en ny disciplin, och precis som konstnärlig forskning är den interdisciplinär, den är inte tyngd av sin egen historia som många andra forskningsområden. Öppenheten här är relevant för konstnärlig forskning. Jag har alltså inget svar, men det finns sätt att tänka kring och teoretisera över den här typen av kunskaper.

En negativ trend efter att man startat konstnärlig forskning på doktorandnivå är att det smittat av sig en slags nervositet till grundutbildningen på konstskolorna, att de fått en press på sig att skriva mycket mer än vad man gjort tidigare. De flesta har väl sökt konstskola för att jobba med visuellt gestaltande, inte skrivande gestaltande? En sådan utveckling kan ju i värsta fall göra att utbudet av kurser med fokus på visuellt gestaltande blir färre, och att man senare blir handikappad som utövande konstnär. Jag gick min masterutbildning i USA på en skola som är känd för sin teoribildning, och jag kunde t. ex. ta en kurs i Freud/Lacan och redovisa det med en text eller performance. Alla typer av verk som redovisades vägde lika tungt, det vill säga att det fanns utrymme till att reflektera och förmedla kunskap på olika sätt, och är det inte det som konstnärlig forskning vill hävda?

MA: Tycker du att det finns en motsättning mellan teori och praktik, och var kommer texten och skrivandet in?

AKR: Nej, jag använder ju teori som ett material i mitt gestaltande arbete som konstnär, men jag skriver egentligen inte. Mitt uttryck är inte skrivande, utan fotografi, film och installation. Jag reflekterar kontinuerligt över det jag gör, samtidigt som jag litar på en intiutivitet i mina projekt. Dessa två sätt att jobba går in i varandra, och det tycker jag framträder i mina verk. Mina arbeten används ju sedan av andra till att tänka över och skriva om, precis som jag använder andras texter att tänka över. Mina verk blir i sin tur teori.

MA: Du har ju jobbat mycket med människan som delaktig i ett kollektiv. Har du formulerat vad som händer när man möter en människa, och går det mötet att ta med sig ända fram till utställning?

AKR: Jag är ju egentligen inte intresserad av människorna (skratt), jag är ju mer intresserad av kollektivet, av ideerna kring ett kollektiv/ en gemenskap. Jag tänker inte att det ska vara porträtt som speglar en personlighet, utan mer ett porträtt som speglar en del av ett kollektiv. Men de personliga historierna är ju väldigt viktiga i porträtten från S:t Petersburg, de kan inte vara vem som helst. Det är faktiskt stolta personer från hbtq-miljön, som tar risker när de är med på bilderna.

Mitt experimenterande ligger inte i formen utan i görandet, hur bilderna används och i försök att provocera fram nya sätt att läsa dem på, att queera fotografi. Photographing Queers – Queering Photography är ett kapitel i avhandlingen, och kanske det blir titeln på hela avhandlingen. Mina fotografier faller in i en fotografisk tradition, de bryter inte mot något i sin form. Men att fotografera normativt har ju också varit en strategi, för att kunna visa verket i Ryssland.

MA: Allt som hänt i Ryssland senaste åren, homopropagandalagen och förföljelserna, hur har det påverkat projektet?

AKR: Den här utvecklingen syns inte i själva verket som är gjort mellan 2006-08, men det har påverkat hur vi arbetat med att ställa ut. Man säger att S:t Petersburg är Rysslands motsvarighet till San Fransisco, och många queera har flyttat dit från andra delar av landet. Ungefär samtidigt som vi var där växte två mer organiserade politiska hbtq-rörelser fram, 2009 blev den första organisationen registrerad och det kändes som om samhället började öppnas upp. Men 2012 infördes Foreign Agent-lagen, d.v.s. att non-profit organisationer som får bidrag från utlandet måste göra en fånigt stor mängd rapporteringsarbete. Först rapporterade ingen någonting i ren protest, och 2013 började de göra razzior, så organisationerna åkte dit, fick höga böter, etc. Detta slog ju inte bara mot hbtq-organisationer, utan mot alla möjliga, bl. a. andra organisationer för mänskliga rättigheter. Nu drunknar de i pappersarbete, har svårt att ta emot pengar från utlandet, ligger i rättsprocesser om de höga bötena plus att de drunknar i att hela västvärlden nu plötsligt fått upp ögonen för hur det är där, äntligen har de ju kommit på agendan och ska då ska de ställa upp i medier, etc. Putins regim är ju väldigt hård, men man ska ändå tänka på att det nu finns organisationer som är mycket mer etablerade än när vi startade projektet.

MA: Har den akademiska inramningen påverkat ditt sätt att jobba med konst framöver, och hur är det att avsluta efter åtta år?

AKR: Det är svårt att avgöra om det har påverkat mitt konstnärliga arbete, men jag har funnit nya typer av samarbeten via kontakter i forskningen som jag hoppas kunna fortsätta med.

Det blir himla skönt att bli färdig med avhandlingen, men det är svårt att släppa Ryssland. Hur ska jag göra med den kunskap och det personliga engagemang som jag har? Det är ju en slags ansvarsposition, jag kan ju inte bara lämna de här människorna som jag lärt känna och engagerat mig i. Jag kommer fortsätta upprätthålla de kontakter jag har, och fortsätta arbeta i nya projekt med humanistisk, konstnärlig, och genusforskning.