Det er hvile i godt arbeid

Bjørg Nyjordet och Magnar Gilberg vill skapa förutsättningarna för en allmänning på det som idag är en asfalterad parkeringsplats utanför LevArts lokaler i Levanger sentrum. Genom möten, samtal och handling förändras platsen med de människor som kommer dit och arbetar tillsammans med dem utifrån temat jord. Nyjordet och Gilberg är inbjudna till prosjektet PARK på LevArt som en av flera konstnärsgrupper att utforska parkfenomenet, eftersom platsen på sikt ska göras om till just en park. Det går att göra en parkeringsplats fruktbar. Med vettiga möten mellan människor och händer som vet att arbeta skapas livgivande mull, mycket mull. Om det är konst eller något annat, det är sekundärt. ArtScene Trondheim drog till Levanger och pratade med Bjørg Nyjordet och Magnar Gilberg om jorden som håller på att ta slut, långsamheten, konfliktlösningar, potatis, och att processen och fysiskt arbete är mer synligt i konsten idag än för några år sedan.

Märit Aronsson: Vad lägger ni i ordet ’parkfenomen’?

Magnar Gilberg: Vi tenker at park i ordets grunnleggende betydning er et område for samvær. Hvem som skal definere innholdet, eller hva som skjer, det bør jo ideelt sett være de som utgjør samværet. Prosessen må være organisk. Om man begynner med en idé og noen personer som har tanker de vil prøve ut. Så får flere koble seg på og helst komme med andre tanker som også kan testes ut, slik at det blir en utveksling av erfaring og kunnskap.

Mens det som ofte skjer i utvikling av parker i dag er at det kommer en slags masterplan fra oven, med ferdig designede aktiviteter, som kanskje ingen egentlig har etterspurt. I tillegg til at det som var på stedet før blir erstattet, flyttet eller jevnet med jorden, er disse nyoppførte elementene sjeldent bærekraftige over tid, heller ikke lekeapparater man risikerer å bli lei av etter å ha brukt dem hundre ganger. Det er så mange liksom-prosesser når det kommer til brukermedvirkning, hvor det ikke lyttes til innbyggerne. Det kan ødelegge respekten for det politiske systemet, og voksenverdenen.

Den her parken på LevArt er farget av at Bjørg og jeg har startet en prosess med utgangspunkt i jordsmonnet. Ut fra det ønsker vi å møte personer som kanskje har lyst til å prøve ut noe helt annet. Det må være folk, møter mellom folk og overlevering av kunnskap. Dette parkprosjektet handler for all del ikke om rekreasjon. Det er arbeid og det skal utvikles videre over tid. Vi vil faktisk ikke at det skal bli helt ferdig, da dør det jo.

Bjørg Nyjordet: Det er klart, det er viktig å ha plasser hvor du kan sette deg ned og hvile på en benk også, eller ha en visuelt god opplevelse i en park, men det er jo ikke alle som vil benytte en park bare til rekreasjon. Vi har savnet en plass hvor det er meningen at man kan komme å gjøre ting sammen med andre. Til prosjektet vårt har vi skåret ut 20 rektangler i asfalten, som en byggeanvisning. Etterhvert som prosjektet utvikler seg tar vi vekk asfaltbitene. Idag har vi for eksempel en barnehage innom, som skal bli med å hente organisk material til komposten. Mens i går hadde vi en gruppe invandrerkvinner her som bidro med å flette en kompostbinge.

MA: Jorda bind Har utvecklats ur ett tidigare projekt ni gjorde här på LevArt, kan ni berätta om det?

BN: I 2016 ble vi invitert til å gjøre et utendørs prosjekt innenfor rammen Lessons for Landscape, og da lagde vi et potetland som utgangspunkt for flere aktiviteter. Sammen med frivilligheten her i Levanger startet vi en Potetkafé, hvor mat fra ulike kulturer ble laget, men med potet som hovedingrediens. Vi hadde flere grupper involvert i prosjektet, blant annet ungdommer som var med og satte og høstet poteten. Det var oppstarten til det vi lager nå, Jorda bind, som er et toårig prosjekt.

MA: Jorda bind är en poetisk och öppen titel, jag associerar till jorden som binder oss samman.

BN: Ja, det er bra at det er bare de to ordene og det er fritt hvordan du velger å tolke dem. Vi som folk er bundet til jorden, og med prosjektet ønsker vi å skape bindinger mellom mennesker. Jorda som begrep er blitt skittent. Man er knapt i kontakt med jorda, for vi handler i butikken uten å tenke på hvor maten kommer fra.

MA: I beskrivelsen om Jorda bind har ni undertitlarna Mold, mykje mold  – Vettuge møte mellom mennesker – Hender som veit å arbeide. Jag har tänkt på att det varit endel fokus i konsten de senaste åren på just arbete, svett, fysiskt arbete. Är det något ni tänkt på?

BN: Ja, kroppen er mer med i det som blir gjort nå enn tidligere. Jeg tror det er en slags motreaksjon mot all datastyrt arbeid. Det er jo også et merkbart større fokus på materialiteten, håndverket og det taktile. Det er heller ikke like stort fokus på det ferdige resultatet, men hva du gjør underveis; tiden det tar og verktøyene du bruker, hendene som jobber. Den fysiske arbeidsprosessen. Jeg tror det er på tide.

MA: Ja, det ligger ju verkligen i tiden att bejaka långsamhet och analoga värden framför digitala. Man har ju också mist endel kontakt med naturen, och för några år sedan blev det för första gången i mänsklighetens historia fler som bor i städer än på landsbygden. I flera länder har man så lite kontakt med skogen att man har börjat med så kallade skogsbad, där man bevisst sätter av tid för att vistas i skogen, som en terapi. Man saknar naturen, men vill inte bo på landet. Då blir parkerna desto viktigare, och intresset för urban dyrking och andelslantbruk bokstavligt talat blomstrar. På det viset är ert projekt verkligen mitt i blinken.

MG: Det er jo kunstnernes vesen å være tidlig ute med å reagere på ting. Samtidig så ser vi jo at det er en del av kunstverdenen som er veldig teoretisk og intellektuell, som jobber mer med tekst. Jeg syns ikke at det ene skal utelukke det andre, for det er jo godt at kunsten kan bli klartenkende og presis! Det vil ikke være sunt å grave oss ned i bare jord, håndverk og materialitet. Vi må få med oss den teoretiske tilnærmingen.

MA: Nu är det superhett med urban dyrking. Vad har ni för syn på den?

MG: Det som skjer med urban dyrking nå kan fungere som en korrigering til landbruket, faktisk. Her behøves ikke de store investeringene eller de politiske føringene. Dermed er man mer fristilt og kan tenke ut fra hva man selv har behov for, og økologien. Gårdbrukere i dag har ikke mulighet til det, det blir for kostbart. Naboen vår, for eksempel, investerte seks millioner i et fjøs, og da må en følge det regimet man er innenfor, ikke sant.

MA: I urban dyrking får man en insikt i hur det faktisk fungerar, och blir kanske i förlängningen mer rädd om den jord vi har och kan göra mer bevisste valg i matbutiken.

BN: Når du er med på dyrkingsprosesser selv får du større respekt for maten som ressurs, den er jo ikke ubegrenset. Man oppdager hvor avhengig den er av vær og stell, og at det tar tid å få produsert maten. Jeg tror det på mange måter er viktig å dyrke selv, enten i liten skala i vinduskarmen, balkongen eller noe større som i en parsellhage, eller lignende.

MA: De som driver med urban dyrking idag är gärna välutbildade akademiker, som är bevisst alla de här sakerna, och endel gör det nästan som ett slags terapi, det är inte av nödvändighet. Och man använder oftast inte jorden på platsen, utan köper den från en bonde och får den levert till t. ex. en bakgårdshage med pallekarmer.

MG: Ja, jeg har jeg et inntrykk av at man ignorerer den livgivende biten, som er matjorda. Man tar ikke helt inn over seg at dette utgangspunktet er den egentlige ressursen. Det går an å lære seg å dyrke, men hvis man ikke har næringsrik matjord er det ikke noen poeng. Næringsinnholdet i jorda forsvinner med den dyrkingsteknikken vi bruker innenfor industrielt landbruk, og den dagen det er borte, da er det game over. Vi har et jordvern, oftest benyttet i forhold til utbygging av veier og hus, men vi tør ikke å snakke om jordvern i forhold til hvordan gårdbrukeren drifter jorda si. Hvis du bruker jorda slik at det fruktbare jordsmonnet forvitrer, så er det ikke jordvern nok. Men samfunnet tørr rett og slett ikke å ta den diskusjonen med bonden.

BN: Nei, for heller ikke på politisk nivå så snakkes det om det.

MG: Den naive bybonden kan gjøre noe med det! Mens den hardbarkede industribonden ikke har sjangs. Jeg så en film om Mahatma Gandhi, og han satte visstnok av én time hver dag til å spinne bomull, nettopp fordi det er en sånn basisverdi som vi må ha med oss. Alle sammen må være med å bidra. Jeg tenker litt sånn når det gjelder matjord, at det er en felles verdi, der alle må være med å bidra, og i hvert fall må vi sørge for at kunnskapen om den arves til de som kommer etter oss.

MA: I 2009 fyllde ni golvet på Galleri RAM i Oslo med jord, sådde korn som grodde och växte till en miniåker, mitt i det mest centrala delarna av huvudstaden. Den gången ville ni väcka uppmärksamhet kring den globala matkrisen 2008, som i media blev överskuggad av den ekonomiska krisen. Vad har konsten för kommunikativa kvaliteter som gör att ni använder den istället för att t. ex. skriva debattartiklar?

MG: Gjennom kunsten så kommuniserer du veldig direkte. Ordet kan være et verktøy for retorikk og raffinerte metoder for å tildekke eller manipulere, det vet vi jo helt siden antikken. Hvis du tar en verbal diskusjon med for eksempel myndighetspersoner, så vil du hele tiden kunne bli ført rundt problematikken på grunn av retorikk, men med kunsten brukes ikke sånne tilslørende knep; det går rett inn i erkjennelsesenteret! Og følelseslivet til folk.

BN: Den utstillingen bestod av en installasjon; en grønn eng som var oppdelt i en matematisk struktur og noen drypposer på stativ, sånne som man har på sykehus. Vi ville vise en optimisme, samtidig med en påminnelse om det sårbare.

MG: Ja, det er viktig å appellere til lysten hos folk og viljen til å gjøre det gode. Ikke å bare argumentere dem fra å gjøre det dårlige. Det er først ved å aktivere mennesker som man kan utløse de store kreftene. Det gjøres ikke ved å psyke dem ned ved å bare vise søppel og negative ting.

MA: Hur fungerar det att både jobba och leva tillsammans?

MG: Hvis du går femti eller hundre år tilbake i tiden så jobbet jo menneskene sammen om alt på gårdene, så det er vel den type tradisjon vi jobber i, men med kunst da. Det er en livsstil og, det handler om livet. For det er god hvile i godt arbeid. Man kan legge opp til at arbeidet blir meditativt, men samtidig får du ting gjort. Tenk på hvordan det var på gårdene, tidligere. De måtte jo ordne med alt selv. Og klart at de arbeidet hele tiden. De måtte få til å slappe av i selve jobben også, uten stress. Du må ha glede mens du holder på.

BN: Vi har jobbet sammen siden 1992. Da produserte vi utstillinger for andre på Nils Aas Kunstverksteder, blant annet. Etterhvert lagde vi utsmykkinger ut ifra fagbakgrunnen vår, som er tømrer og møbelsnekker, og vi har begge bakgrunn fra interiørarkitektur. Vi jobber derfor mye med rom. Det er fint å være to i prosessen og vi drar veksler på at vi har ulike kvalifikasjoner; Magnar jobber fortere enn meg, har større kapasitet til tekniske løsninger. Mens jeg jobber langsommere, og mer ettertenksomt.

MG: Gjennom samtalene vi har underveis så får tankene fortsette og utvikle seg. Det er summen av samtalene som blir idéen, og da er det OSS.

MA: Jorda Bind har många lag i sig; det är relationellt, politiskt, samhällsbyggande, socialt, pedagogiskt, arkitektoniskt, poetiskt, hantverksmässigt.. Vilket vill ni peka på som viktigast?

MG: Utgangpunktet for at jeg gjør noe, er at jeg syns det er viktig. Så får heller kunsthistorikeren eller kritikeren forsøke å kategorisere det. Det er faktisk sjeldent at vi sier at vi jobber med kunst. Det handler mer om hva vi er opptatt av akkurat nå.

MA: Karaktäristiskt för era arbeten är att de handlar om mötesplatser och samhandling. Kan ni berätta mer om det?

MG: Det er faktisk en forskjell på det å jobbe sammen og bare være sammen. Gjennom å jobbe sammen så bygger man opp en respekt for hverandre. Det skapes et rom hvor det blir trygt å si hva jeg faktisk mener. Vi ønsker gjerne å jobbe med denne typen prosjekter, la oss si, inne i konfliktområder. For etter en krig så skal jo mennesker begynne å leve livene sine som vanlig. Bygge opp relasjoner med noen som kanskje var ens fiende under krigen. Istedenfor å bare rydde vekk eller skyve unna ruiner etter bombinger, vil vi bygge opp igjen, men i såret, sammen med mennesker fra alle parter i en konflikt. Vi har prøvd å få det til, men ikke lyktes enda. Og om det er kunst, design eller sosialt arbeid, det er helt uintressant.