Inger Sitter – Med naturen som modell

I sommarutställningen Inger Sitter. Naturfølelse. på Trondheim kunstmuseum möter vi ett urval av Inger Sitters konstverk. Det är ett konstnärskap som sträcker sig genom en hel livstid i form av målerier, grafik, teckningar och collage. Att vandra genom utställningen är som att röra sig genom en gradvis och djupt personlig transformation; från intellektuellt begriplig figuration till en materiell och existentiell frigörelse.

Sitter föddes i Trondheim år 1929 och debuterade som 13-åring på Sommerutstillingen på Trondhjems kunstforening, nuvarande Trondheim kunstmuseum. Hon växte delvis upp i Trondheim, delvis i Antwerpen och är känd som en av Norges mest betydelsefulla modernister och en pionjär inom den lyriska abstraktionen. Denna konstform är en naturbaserad abstraktion, där förnimmelser av naturlandskapets former, stämningar och rytmer bearbetas. För Sitter handlade det om att fånga upp naturens elementer, ljus och rörelser som vågornas eviga svallande som ständigt formar om de norska svabergen. Enligt museet ska Sitter ha påstått att naturen var hennes bästa modell.

Utställningen verkar inte vara uppbyggd utifrån en linjär tid, utan snarare utifrån konstnärens mognadsprocess; en rörelse genom det konstnärliga uttryckets skiftningar och det existentiella medvetandets expansion. Redan i skulptursalen, utställningens första rum, möts vi av ett slags koncentrat: fyra utvalda verk som tillsammans visar Sitters bredd och som representerar olika årtionden ur hennes konstnärskap. Det fungerar som en direkt introduktion som sätter tonen innan resten av utställningen tar vid. På kortväggen, i vinkel mot två stora och robusta, abstrakta målerier tydligt influerade av kompakta berglandskap, hänger ett massivt självporträtt med titeln Etter Mexico, från 1979. Jag får berättat för mig att det ska vara ett av få självporträtt som Sitter målat och att hon behandlar avbildningen av sitt egna ansikte på samma sätt som svabergen; som rå materia präglad av tidens tand och naturens krafter. Hon stirrar rakt på mig med en skarp blick i ett format som är nästan lika stort som hela mig. Mötet med konstverken är omedelbart och intimt, som att kastas rakt in i Sitter själv, utan filter. Det är fyra stora, kraftfulla målerier som hänger i ett ljust rosa rum. Här får målerierna och Sitters personliga närvaro den plats de alla förtjänar utan att konkurrera ut varandra och de håller mig kvar i rummet, samtidigt som de väcker en nyfikenhet på vad som komma skall.

På väg in i utställningen blir jag hängandes precis vid tröskeln. Ett collage utan titel från 1964 dyker plötsligt upp i en nisch. Det besitter ett dunkelt mörker med gulnat tidningspapper som nästan skimrar av guld. Formerna påminner om en kroppslig abstraktion med inslag av geometrisk kubism. Några mindre partier med ljusa och svala blåvita nyanser bryter av och ser nästan självlysande ut. Collaget ser ut att hålla på en hemlighet. Det hänger liksom vid sidan av, som ett mellanrum, och jag undrar vad placeringen av det vill säga mig. Jag tänker intuitivt att det måste vara en viktig del av den historia som Trondheim kunstmuseum vill berätta för mig om Inger Sitters konstnärskap. Här blir jag stående med den där trevande förvirringen som kan uppstå när en försöker hitta svar i konsten och är osäker på om den förstås på rätt sätt. Så tänker jag på det jag fick höra under introduktionen till utställningen som Sitter har sagt, om att vi behöver “Ge opp frykten for å ikke forstå kunsten” och att “Mennesker må henvende seg til følelsene og ikke bare til fornuften”.

I nästa rum möts jag uteslutande av porträtt och målningar av hus och tak producerade mellan 1951–1960. Här syns spåren av de olika norska målare hon hade som lärare; en miljö präglad av allt från klassiskt porträttmåleri, akvarell och modernism. Dessa skilda intryck, i kombination med den franska skolningens kubistiska influenser, syns i hur formerna och färgerna har använts för att bygga upp motiven. Det skira och starka ljuset jag mötte i collaget, som nästan är självlysande, återkommer i flera av målerierna. Det känns som samma slags bländande ljus som är så karakteristiskt för det nordiska kustlandskapet. Frågan är dock hur mycket av detta ljus som faktiskt tillhör målerierna, och hur mycket som skapas av museets belysning, som nästan ger verken illusionen av att lysa av egen kraft.

I relation till resten av utställningen upplever jag dessa målerier som en slags fast och trygg mark där strukturen i linjerna och kompositionerna hjälper till att hålla världen på plats. Här vilar en tung melankoli och jag kliver rakt in i vad idéhistorikern Karin Johannisson kallar det melankoliska rummet: en plats där världen har saktat ner, och där sorgen inte är en aktiv förtvivlan utan ett tillstånd av stillhet, tyngd och ordlös klarsyn. De blickar som möter min, såsom i porträttet Fiskeren från 1943, är intensivt levande. Andra porträtt, som Bibbi från 1952–1953, där en kvinna sitter på en stol i en samlad men avvaktande hållning, bär på en djup mänsklig sorg. Oavsett motiv, val av kulörer eller vilket årtal måleriet är producerat upplever jag samma tunga slöja av vemod. Jag stannar längre i detta rum än jag hade tänkt mig; det är en närvaro som håller mig kvar, så som när någon som står en nära precis har dött och en inte vill lämna rummet, utan bara stanna i det vakuum där tiden upphört att existera, fastän livet utanför fönstret fortsätter att pågå. Trots det vänder jag mig tillslut om och går vidare. 

Siktlinjen genom de efterföljande två salarna blottar riktningen i Sitters konstnärliga utveckling. Det är här utställningens kronologi blir tydlig för mig. Jag blir fysiskt berörd av hennes konstnärliga frigörelseprocess som breder ut sig som en solfjäder framför mig. Det första rummet präglas av en ubåtsliknande känsla av vakuum och det efterföljande på färg, flöde och liv. Svabergens massiva formationer frigör sig alltmer och övergår i klarare färger med stora, svepande penseldrag som ser ut som silkestyger som dansar i virvlande vindar. När jag studerar de monumentala målerierna upplever jag inte att Sitter lämnar det figurativa i protest, utan snarare att hon växer med det. Hon växer ur själva formen, hon kastar inte bort grundfundamentet utan tar med sig allt hon lärt av den och lämnar kvar det som begränsar henne för att så röra sig vidare ut i det fria för att spira. Ju mer rörelse som frigörs i hennes målerier och grafik, desto mer harmoni känner jag inom mig.

Men kanske är det inte främst frigörelsen som gör denne utställningen betydningsfull i dag, utan snarare dess långsamhet. I en tid präglad av högteknologisk stress, korta fokusspann och ständigt scrollande, blir Sitters verk och möjligheten till fördjupning ett existentiellt andningshål. Vidare är utställningen ännu en påminnelse om människans förlorade kontakt med naturen. Det är en insikt som inte i sig är ny, men som känns alltmer akut. Denna långsamhet och existentiella dimension hänger ihop med Sitters syn på skapandet. Enligt introduktionen jag fick av museet betraktade hon sig som ett verktyg eller ett medium för konsten; ett förhållningssätt hon delade med sin samtida kollega Agnes Martin. Sitters dotter har i en intervju med Galleri Brandstrup berättat hur modern årligen lagade ett “grafikbål” av sina grafiska verk, en handling som liknar den Agnes Martin utförde genom att elda upp och förstöra sina tidiga konstverk. Att förstöra det man har skapat på detta sätt, är en rituell handling som visar att skapandeprocessen är viktigare än produkten, och att konsten måste få ta den tid den kräver. Vidare handlar det om att vara i nuet, att avstå från att klamra sig fast vid sina verk och ens identitet. Det blir en motvikt till vår västerländska resultatorienterade  och kommersiella samtid.

I overlyssalen, utställningens femte och sista rum, drabbas jag av en plötslig besvikelse. Efter att ha följt Inger Sitters frigörelseprocess tar allt slut så abrupt. Trots utställningens omfång hade jag behövt mer av själva frigörelsen, kanske ännu mer bredd. Framförallt saknar jag något att landa i efter alla intryck. Jag hade önskat ett större utrymme för både hennes collage från första halvan av 1960-talet och de olika teckningar, formstudier och skissartade abstraktioner av bergslandskap och stenformationer. 

Collagen och teckningar utfyller inte bara den fysiska utställningen i fråga om mängd men ger mig en viktig pusselbit för att komma närmare både Sitters filosofi och hennes fysiska arbeten. De ger mig något att luta mig mot i den sinnliga upplevelsen av hennes konst och hjälper mig att följa hennes uppmaning till att släppa taget om det logiska förnuftet. Museet skriver nämligen i sitt program att de har valt att nästan helt utgå ifrån sin egen samling, med ett fåtal inlånade verk för att utfylla utställningen. Man kan fråga sig om just det att få visa upp vad de har i sin egen ägo varit viktigare än att gå ännu mer på djupet i utvecklingen av Sitters konstnärskap. 

Frågan om att låna in fler konstverk blir extra laddad med tanke på konflikten i slutet av hennes liv, då hon krävde tillbaka delar av sin stora konstgåva som hon gett till Trondheim kunstmuseum, i protest mot hur museet förvaltade den. Det var en process som förändrade museets andra avdelning, Gråmølna. Platsen, där Sitters konstgåva ursprungligen visats sida vid sida med Håkon Blekens, omformades istället till ett renodlat Bleken-center. Därför blir det extra betydelsefullt att få möta Sitter här, på Trondheims kunstmuseums huvudavdelning. Inte bara som en form för försoning, men också för att visa på hennes roll som en pionjär inom norsk modernism, i en konstvärld där manliga “genier” historiskt sett alltid validerats högre. Bristen på en plats att landa min upplevelse efter mötet med Sitters lyriska abstraktioner tvingar mig att vända om och gå tillbaka till starten, i jakt på något mer. Och det är då utställningens curatering återigen visar sin verkliga styrka. Det är nämligen starten som på sätt och vis är det faktiska slutet. Det första måleriet i utställningen, Fjelltopper från 2013, målades i slutet av hennes liv och köptes in av TKM bara veckor innan utställningen öppnades. För mig blev Fjelltopper en hamn att utgå ifrån, för att sedan komma tillbaka till, efter en både överskådlig och djupt sinnlig upplevelse av Sitters konstnärskap.

Inger Sitter. Naturfølelse.
Trondheim kunstmuseum
4.juni–20. september 2026