Descartes’ datter

Marte Aas är fotokonstnären som länge intresserat sig för områdena i utkanten av civilisationen, där kultur övergår i natur. Med film och foto komponerar hon ett slags avskalade betraktningar av våra omgivningar. Det kan se ut som dokumentärer, men när man ser närmare på verken så förklarar de allt mindre och ställer istället betraktaren inför sin egen syn på världen och framtiden. En genomgående fråga i Marte Aas konstnärsskap är Vad är ett landskap? I utställningen Francine (was a machine) på Kunsthall Trondheim vidgas frågan till att även omfatta vad artificiell intelligens är, vad vi ska ha den till, och vad den kan komma att göra med mänskligheten.

Francine (was a machine) anspelar på den människoliknande maskin den franske vetenskapsmannen René Descartes gjorde, som en slags ersättning för sin döda dotter Francine. Detta var redan i mitten av 1600-talet. Maskinen Francine skrämde vettet ur några sjömän som hittade henne i Descartes hytt på en båt, så de kastade henne överbord. Det låter ju som en skröna!

Ja, det er nok en myte, men også en god historie som er blitt fortalt av flere litterære kilder. Da jeg først hørte den tenkte jeg at det er en utrolig potent fortelling å kunne bygge filmens tema rundt, nemlig møtet mellom menneske og maskin. Den dualistiske måten å forstå verden på; skillet mellom kropp og sjel, natur og kultur, er det Descartes som anses å være en av opphavsmennene bak.

Han var en av de första som delade upp människan och världen på det sättet?

Ja, samtidig står han for et mekanistisk verdensbilde: Idéen om at den synlige verden kan forklares og dermed reproduseres mekanisk. Men han hadde et problem med å forklare Gud mekanistisk, for det var jo kjettersk å gjøre det.

Var kom du över den historien?

Det var i en bok jeg leste om androiden eller automatonens historie, skrevet av Gaby Wood. Ideen om å lage et mekanisk menneske, i form av en dukke, har vi jo hatt i mange hundre år. Historien om Descartes´ Francine er en av de tidligste som vi kjenner til. Senere, på 1700-tallet fantes det for eksempel mange vitenskapsmenn i Frankrike som prøvde å lage mekaniske dukker som etterlignet mennesker og dyr.

I filmen med samma namn som hela utställningen har du filmat produktionen av sexdockor med artificiell intelligens. Vad tänker du att det säger om oss som människor, att vi vill skapa ett slags liv?

Det er et stort spørsmål! Jeg tenker at det handler mest om ideologi, og om måter å se verden på. Siden opplysningstiden har man hatt en slags formening om at mennesket kan gjøre seg til herre over verden og naturen. Og fremdeles idag har man en idé om at det er mulig å reprodusere mennesker og bevissthet teknologisk. Det var egentlig utgangspunktet for denne filmen, samtidig som jeg er veldig interessert i hvor skillet mellom menneske og maskin går. Pacemakere og lignende teknologiske forbedringer av kroppen er jo gammelt nytt. Men det jobbes stadig med å utvikle kroppsforbedrende teknologi, livsforlengende teknikker, som for eksempel CRISPR-metoden, som er i ferd med å tas i bruk. Så hva gjør det med oss, det at vi faktisk kan være herre over liv og død? Og hva skjer med humanismen i et slikt perspektiv? Disse temaene har interessert meg lenge.

Da jeg kom over en artikkel i Washington Post om dette stedet i California som produserer sexdukker med kunstig intelligens ble jeg veldig interessert, og dro dit – til Realbotix, og fikk tillatelse til å filme. Produksjonen er egentlig veldig low tech og håndverksbasert, med støping av forskjellige kroppsdeler, og så videre, samtidig som de jobber med dataingeniørvirksomhet, robotikk og kunstig intelligens. Det sistnevnte er jo egentlig et veldig flytende begrep. Det innbefatter for eksempel kalkulatorer eller datamaskiner også, som er fullstendig implementert i vårt hverdagsliv, allerede. Men uansett hvor intelligent et system er, så kan du ikke få det til å tenke. Systemene har jo ingen bevissthet. Det som forskere nå betegner som generell eller sterk, kunstig intelligens er en maskin som kan utføre, ikke bare én spesialisert oppgave, men mange, og som dessuten kan sette det i system og lære av seg selv. Men den finnes jo ikke enda. Sexdukkene jeg har filmet fungerer som en chatbot, altså omtrent som Siri på iPhone. Deres cutting edge-dukke heter Harmony, og snakker skotsk! De syntes visstnok at den skotske aksenten var så behagelig.

Francine was a Machine är kyligt betraktande, och kall även i färgskalorna. Ljuden är maskinella och hårda fabriksljud. I rummet vid sidan av visar du filmen Flesh and Stone, där du filmat konstnären Hanne Tyrmi som jobbar med sina organiska skulpturer ute i naturen. Den är filmad med analog 16mm-film, är varm i färgtonerna, och dessutom visad med gammeldags projektor som knattrar behagligt i rummet. Kontrasten mellan filmerna är slående. Jag antar att det ligger en värdering där?

Ja, det gjør det jo. Måten jeg betrakter Realbotix på er helt klart kjøligere. Virksomheten er jo også høyst problematisk. Hvis man snakker om dikotomien teknikk og natur, så representerer denne teknikken det kjølige og kalkulerte. Det å produsere sexdukker er jo 100 % formålstjenlig! Mens Flesh and Stone representerer det motsatte. Den viser helt andre og indirekte kvaliteter som ligger i det å ha nærhet til materialet sitt. Det å mestre en kunnskap som ligger i hendene, og som utøves på bakgrunn av mange års erfaring – med kjærlighet! Nå kan jo han ingeniøren på Realbotix også mene at han har masser av kjærlighet til kvinnekroppen han skaper, for all del. Men for meg så blir det hult. Dette er jo en ytterst kommersiell business, og har ikke noe med kjærlighet å gjøre. Likevel, det finnes en dobbelthet her som er interessant, for i de halvferdige dukkene så eksisterer det et slags nærvær. Et trist og desillusjonert nærvær. Det er noe visuelt med det, som visker ut det instrumentelle. Ta for eksempel de formene hvor de støper pupper, de ser ut som maneter. De er veldig skulpturelle, og jeg er veldig glad i de formene.

Även i Francine-filmen finns alltså inbakad en flerbottnad dualism, både i själva fabriksbilderna och dessutom i en sekvens med organisk undervattensfilm?

I filmens midtsekvens har jeg fabulert omkring hva som kan ha skjedd med Francine da hun ble kastet overbord. Kanskje fant hun mediet sitt der nede, og fikk muligheten til å leve på en helt annen måte enn som et mekanisk menneske i menneskeverdenen?

Blev hon sjöjungfru, tro?

Ja, det kan hende! I filmen er det dog en veldig åpen og uavklart spekulasjon om hva som kan ha skjedd. Jeg har tatt utgangspunkt i at det visstnok ikke er materien det handler om når man skal skape kunstig intelligens, men mønsteret. Det kan altså like gjerne oppstå i en bolle med havregrøt, som i en hjerne! Livet oppsto jo en gang i en type ursuppe.

Du insisterar på ett uttryck som inte ropar högt, utan använder dig av ett ganska långsamt tempo och kräver av de som ser dina verk att de ska ge tid, annars kanske de inte upptäcker kvaliteterna i det du gör. Vad tänker du om det?

Jeg har jo helt siden tidlig tilbake i karrieren prøvd å redusere, i stedet for å legge til. Jeg tar bort symbolikk og kraftige utsagn. Det har vært en helt bevisst strategi, nettopp fordi jeg ofte opplever fotografiet som utrolig instrumentelt. Det kan være så mye vilje i fotografier. Da ville jeg heller forsøke å skape andre rom, og dermed også kanskje et rom hvor betrakteren kan få plass til egne tanker. Det er en slags risikosport å jobbe på den måten, for jeg risikerer jo at folk trekker på skuldrene og bare går uinteressert forbi.

Man kan förstå termen posthumanism på flera sätt, men grundtanken (som jag förstår det) är att skillnaden mellan oss och resten av naturen suddas ut, dvs att människan inte längre är i centrum. Det, tänker jag, kan utvecklas positivt eftersom vi då betraktar andra varelser som lika mycket värda som oss själva. Här finns medkänsla och ödmjukhet. Eller så utvecklas det negativt genom att vi förlorar kontrollen till artificiell intelligens, som börjar härska över oss istället. Har du tagit ställning till åt vilket håll du tror att det barkar?

Jeg tror nok det kan utvikle seg i flere retninger. Det er helt opplagt at vi er inne i en tid hvor dystopiene lever godt. Vi har jo absolutt mye å bekymre oss for, fordi vi står overfor helt vanvittige konsekvenser av klimaendringene. Nettopp det å spekulere i alternative måter å oppleve vår verden på, eller vår dualistiske idé om virkeligheten, tror jeg er nyttig akkurat nå. Det å fabulere omkring en posthumanisme som kan hjelpe oss å overkomme de problemene vi står overfor, er viktig og nødvendig. Det er vel det jeg antyder i filmen her.

Jag blir nyfiken på om viljan du har bakom verken är formulerad tidigt i processen, eller är det något som klarnar allt eftersom?

Drivkraften min er egentlig at jeg vil lære mer! Jeg er opptatt av hva som skjer i samfunnet, og jeg utforsker det som interesserer meg for å se om jeg kan oppnå større erkjennelse omkring verden og samfunnet, og så blir kunsten til i forlengelse av den prosessen. Man får helt enkelt bli med på utforskningen min av vår samtid.

I filmen What I Miss About People, and What I Don’t Miss About People får vi se en hund som rör sig i ett stenbrott. Människosläktet har lyckats utradera sig själv och kvar finns bara denna hund, vars tankar vi får höra. Den saknar till exempel inte sitt namn, men den saknar att någon ropar det. Och i filmen I am the Weather så är det ingen mindre än vädret själv som pratar?

Det er riktig, både hunden og været har fått egne stemmer. Det kommer fra ønsket om å utforske nye perspektiver og finne andre måter å fortelle om virkeligheten på. Filmen om været ble laget til en utstilling på Haugar Vestfold kunstmuseum i fjor høst. Omdreiningspunktet var Edvard Munchs hus i Åsgårdsstrand, og selve utstillingen het også Munchs hus. Ekspresjonisten Munch er jo kanskje først og fremst kjent for hvordan han klarer å fortolke og gjenskape menneskets psykologi. I arbeidet med denne utstillingen valgte jeg å i stedet ta utgangspunkt i hvordan Munch avbilder været og lyset fra et rent naturvitenskapelig perspektiv. Jeg tok derfor kontakt med tre norske meteorologer, som i 2017 hadde lansert en teori om Munchs Skrik. Man vet at dette ikoniske verket er basert på en faktisk hendelse, siden han skrev om det selv. Den knallrøde himmelen han skal ha opplevd den dagen kan ifølge meteorologene ha oppstått på grunn av perlemorskyer fra et vulkanutbrudd i Indonesia.. Dette fenomenet oppstår når fukt- og temperaturforholdene i atmosfæren er riktige, og at det i tillegg er en viss type partikler som binder fukten og bryter lyset på et spesielt vis. Vi vil se mye mer av perlemorskyer i fremtiden fordi det er fler partikler fra luftforurensing i atmosfæren nå, enn tidligere. Jeg bestemte meg for å gi stemme til det mediet som forårsaket fargebruken i maleriet, nemlig været.

Du använder dig alltså av en typiskt mänsklig egenskap; fantasin! Jag känner flera personer som ger personnamn till (och pratar med) sina bilar och kameror, och vem har väl inte haft viktiga samtal med en bamse eller någon annan leksak? Det japanska ordet ikebana betyder ’att blåsa liv i’, och betecknar konsten att göra fulländade blomsterbuketter. Du har med en fotoserie på utställningen, som heter just Ikebana. Istället för blommor har du tagit objekt från t. ex. robotar, som du har lekt fram en komposition med och på så vis blåst liv i. Kan du berätta om det?

Jeg tenker at et av de grunnleggende premissene for kunsten er det å skape mening eller betydning. Å gi noe liv. Det er et slags kunstnerisk behov; å skape mening av kaos. I så måte er kanskje ikke robotproduksjon så forskjellig fra kunstproduksjon. Bortsett fra at kunsten bør søke vekk fra formålstjenlighet og ikke har noen forpliktelse til å oppfylle noen instrumentell verdi. I motsetning til roboter.

Marte Aas
Francine (was a machine)
17. januar – 28. april 2019
Kunsthall Trondheim