Arkitekturen som förändrar samhället

Arkitekturen ger möjligheter att skapa nya verkligheter, detta är en grundläggande drivkraft för många arkitekter. Ändå slukas de lätt upp av byggbranschens logiker. Där prioriteras ofta krav på ekonomisk vinst framför miljömässiga, estetiska och sociala aspekter av byggande. 

Arkitekterna Trygve Ohren och Alexander Eriksson Furunes söker andra vägar. För Alexander är dugnaden den centrala tematiken. I lokalsamhällen i Brasilien, Vietnam, Norge och Filippinerna har han drivit kollektiva arkitekturprojekt, som är utgångspunkter för hans doktorgradsavhandling Mutual support: Learning from Bayanihan/Dugnad, NTNU 2022. På arkitekturbiennalen i Venedig 2021, stod Alexander tillsammans med Sudarshan V. Khadka Jr. bakom Filippinernas paviljong. Trygve å sin sida arbetar med lokalt förankrade konst- och arkitekturprocesser. Han har tillsammans med Charlotte Rostad grundat RAKE Visningsrom (2011–2019) och Arbeidsfellesskap (2011–)  i Trondheim. Trygve är en av tre arkitekter i Nøysom arkitekter, som initierade de självbyggda Eksperimentboligene på Svartlamon.* Nu är han igång med ett konstnärligt forskningsprojekt vid NTNU, där han utifrån sin praktik ska utveckla ramverk för platsspecifika och långsiktigt hållbara processer.

Jag möter Trygve och Alexander för ett samtal om hur arkitekter bättre kan bidra till samhällsförändring genom design- och byggprocesser som är annorlunda än de gängse. I stället för att på en given plats svara på ett program definierat av en uppdragsgivare, vill de etablera möjlighetsrum där arkitekter tillsammans med andra – boende, byggare, konstnärer – skapar byggnader och platser. Trygve och Alexander samarbetar just nu i kommunala närmiljösatsningar runt Strandveiparken i Trondheim och på Sletteløkka utanför Oslo.

Ni verkar båda för att förändra arkitektens roll i design- och byggprocesser. Kan ni säga något om vad som driver er? 

Alexander: Det arkitektoniske og det politiske går for det samme, fordi arkitekturen krever arbeid, ressurser og et helt system for å bli bygd. Dermed er den en manifestasjon av det samfunnet vi lever i. I dag er det oftest kommersielle verdier som manifesteres. Vår oppgave som arkitekter er, etter mitt skjønn, å artikulere andre verdigrunnlag enn de kommersielle. 

Trygve: Det handler om å sette spørsmålstegn ved hvem arkitekturen egentlig er til for, og hvem det er som bestemmer hva som skal bygges. 

Alexander: Det er derfor vi inviterer andre inn i prosessene våre. Vi arkitekter får ikke utført noen ting uten først å være i dialog med noen. Men spørsmålet er, hvem er det man er i dialog med? Er det entreprenørene og konsulentene, eller er det folk med en annen kompetanse? Snekkere, som har erfaring med å faktisk bygge, for eksempel. 

Trygve: Ja, hvis man åpner opp prosessene mer, vil man få andre svar.

Inkluderande processer kan sägas vara en huvudsak för er. Vad är poängen med det – gör samskapande arkitekturen bättre, eller tar arkitekten ett steg tillbaka för att samhället ska bli mer rättvist? 

Trygve: Jeg mener at arkitekturen er på sitt beste når folk får en relasjon til den. Da vi jobbet med Eksperimentboligene, så snakket vi om at når selvbyggere får være delaktige i designvalg, så må man også tillate at resultatet blir svært annerledes enn det man først hadde tenkt. Det kan til og med være til det beste for prosjektet. På et vis blir denne prosessen det prosjektet egentlig handler om.

Alexander: Det er jo slik det tradisjonelt har vært. Min bestefar bygde huset sitt selv, og han har derfor fått en nær relasjon til det. Det er noe helt annet enn i dag, når mange anser hjemmet sitt som et objekt i en boligkarriere. Jeg mener at arkitekturen trenger et mangfold av tilnærminger, den blir bedre da! 

Jag är nyfiken på hur ni får andra att delta i era projekt. På Svartlamon har fem familjer, och jag är i en av dem, byggt både en stark social gemenskap och bostäder med ett kvadratmeterpris långt under marknadspris. Projektet ansågs vara ett udda unikum när det togs fram för snart 10 år sedan, men är nu med i en handbok om bostadsbyggande från Oslo kommun. Att alternativa projekt faktiskt byggs, kan alltså ge ringverkningar i byggbranschen. Vad präglade deltagandet i projektet? 

Trygve: I Eksperimentboliger-prosjektet så handlet deltakelsen om å samle en relativt liten gruppe på 16 personer om oppgaven å bygge fem nye boliger. De fem familiene ble valgt ut gjennom en søkeprosess, de var med på ideen om lav ressursbruk og var villige til å bruke av sin egen tid på alt fra skisser til innsamling av materialer. Den samme gjengen var til stede på byggeplassen, så det var forutsigbart hvem man kunne ringe og hvem som var der til enhver tid.  

På Sletteløkka utanför Oslo är situationen annorlunda än på Svartlamon, för här bor 2500 människor och alla är potentiella deltagare i kommunens närmiljösatsning. Här har Alexander initierat en dugnadsbaserad designprocess, som resulterat i en reaktivering av Sletteløkka Grendehus. Och nu arbetar Trygve och Alexander för att skapa fler gemensamma rum i området. Vad är den största utmaningen när det gäller att få folk att delta på Sletteløkka?

Alexander: Det vanskeligste har vært uforutsigbarheten i hvem som møter opp når oppgaver skal gjøres. Mange uklarheter løste seg derimot da vi fikk på plass et fast møtested, det er viktig hvis man ikke helt vet hvilke samfunnsgrupper man skal jobbe med. 

Ni har båda studerat arkitektur vid NTNU. Där deltog ni i så kallade egna kurser, som hålls i universitetets regi, men där studenter får lärares tillit att vara delaktiga i kursens utformning. Kan ni berätta mer om varför dessa egna kurser är viktiga? 

Alexander: Det er friheten ved disse kursene som Trygve og jeg har tatt med oss i vår egen praksis. Vi har lært oss å sette i gang prosesser og finne gode lokasjoner hvor noe viktig kan oppstå. 

Trygve: Dessverre er arkitektstudenter fremdeles en ganske homogen gruppe. Hvis NTNU og andre arkitektskoler hadde lyktes bedre med å rekruttere mennesker med forskjellige motivasjoner og bakgrunner, ville flere ha brukt muligheter i utdanningen til å forme arkitekturfaget og byggeindustrien, tror jeg. 

För att jobba i oförutsägbara processer efter utbildningen, krävs en vilja till risk, både när det gäller själva projektens framdrift och den egna ekonomin. Hur får man tillvaron att gå runt med en okonventionell arkitekturpraktik? 

Trygve: Man innretter livet sitt slik at den økonomiske risikoen blir mulig å håndtere. 

Alexander: Man organiserer seg for å klare usikkerheten. Måten vi jobber på, kan sammenlignes litt med kunstneres arbeidshverdag. Vi jobber med å skaffe midler, skape prosjekter og trekke inn folk. Men en systemendring må til. Jeg synes det burde finnes ordninger for å støtte ikke-kommersielle arkitekter, fordi disse folkene kan bidra til mer bærekraftige samfunn.

Trygve: Lovverket bør bli mer fleksibelt. Dagens lover er skreddersydd for de byggeprosessene som vi ønsker å utfordre. Selv i de minste prosjektene må man ha inn en mengde konsulenter som alle skal ha delansvar. Når det gjelder mer ukonvensjonelle prosjekter, kan arkitekter i noen grad ta risikoen som kommer med den påfølgende uforutsigbarheten. Kunder, andre konsulenter og entreprenører er sjelden villige til det. Hvordan det kan løses er jeg usikker på, men byggebransjen eller staten kunne for eksempel hatt en overordnet innretning som tok de økonomiske risikoene. Da ville det blitt flere reelle muligheter til å teste ut nye typer design- og byggeprosesser.

Ni jobbar alltså likt konstnärer. Kan ni säga mer om hur kopplingar till konstfältet påverkar er som arkitekter? 

Trygve: Det å ha en tilstedeværelse i kunstfeltet har påvirket min praksis. For meg var RAKE en verdifull arena for å diskutere arkitektur. Satt på spissen har kunstnere en helt egen og mer visjonær måte å se sammenhenger og verdier på, sammenlignet med arkitekter. 

Alexander: Kunstnere er veldig tilstede i det de gjør. Sånt trengs det mer av i arkitekturfeltet.

Trygve: Kunstnere som bygger sine hjem og atelierer møter byggeoppgaver fra et kunstnerperspektiv. De har en helt annen tilnærming til materialene og måten å forstå arkitektur på. Et byggeprosjekt innebærer mer enn bare et mål om et fremtidig hjem, for kunstnerne ser verdien i selve prosessen. 

Ja, konstnärer har ju erfarenheter av att gå från idé till konkretisering, som många arkitekter saknar?

Trygve: Ja, mange arkitekter har egentlig bare produsert tegninger som de har sendt videre. Da får man veldig lite erfaring med spørsmål som oppstår underveis. Et hus er jo resultatet av en masse valg, og de valgene tas ofte på byggeplassen. 

Låt oss återvända till värdegrunderna och de samhälleliga ansvaren, som vi talade om i början. Alexander, du utforskar dugnaden som arbetsform. Kan den påverka byggbranschen i stort? 

Alexander: Ja, jeg tror det. Eller, dugnaden åpner for andre tilnærminger til arkitektur, heller enn å forsterke tendensene i den eksisterende industrien. Det er altså noe politisk ved dugnad. Når det gjelder alternative måter å leve på og andre politiske holdninger, så tror jeg den introduserer en grad av anarki. Det handler imidlertid ikke om mer frihet, men om et annet ansvarsforhold! I prosjekter som det på Sletteløkka tester vi nye ansvarsforhold gjennom dugnaden.

Trygve: Den som inviterer til dugnad står i en tradisjon som folk flest er kjent med, både i Norge og i andre land. Folk vet hva de går til fordi dugnad er en avtale som er begripelig for alle parter.

Alexander: Ja, god arkitektur er ofte basert på reell dialog. Når man står ansikt til ansikt med den som skal gjennomføre et prosjekt, er ikke premisset frihet eller ansvar, men dialog. Verdien i å løse problemer gjennom dialog er i ferd med å forsvinne fra samfunnet vårt. Tvert imot skal alle prosesser kontrolleres. Det vi gjør når vi åpner opp for forhandling, er det motsatte.

* Skribenten bor i en av Eksperimentboligene. Hun ble arkitekt ved KTH i Stockholm, og har en doktorgrad fra NTNU, om læringsrom i arkitektutdanningen.

Artikkelbilde: Eksperimentboligene på Svartlamon i november 2023. F: Johanna Gullberg.