Anteckningar om postkritiken

Tankar om kärlek och våld i Kjetil Røeds Fra punktum til kolon – et essay om kritikk og kjærlighet

Jag har under en längre tid varit intresserad av postkritiken, en idéströmning som har vunnit stort genomslag de senaste tjugo åren. Jag kommer gå närmare in på vad som kan sägas vara utmärkande för det postkritiska anslaget, men man kan kortfattat beskriva det som en slags kritik av kritiken och en skepsis mot en skeptisk inställning till kunskap. Central är uppgörelsen med föreställningen att vår vetskap om världen alltid är filtrerad, fördröjd eller förvanskad (av våra sinnen eller olika framställningsformer).

När jag under ett gästuppehåll i Trondheim, finansierat av tidskriften du nu läser, fick tid att reflektera över kritikerrollen, och inför ett panelsamtal om kulturkritik läste Kjetil Røeds omtvistade Fra punktum til kolon, fann jag det fascinerande att den lät som ett eko av postkritiska argument från de senaste tio åren. Läsningen av boken gjorde att jag kunde fånga in och formulera en invändning mot många postkritikers vilja att ersätta den dömande kritikern med en som istället söker närhet och förståelse. Røed sällar sig nämligen till en skara teoretiker, journalister och författare som på olika sätt uttrycker denna önskan. 

Røed ställeri sin bok frågan om inte kritikerns uppgift är att sätta sig in i och förstå verket och konstnären, identifiera dennes ambitioner för att sedan i ett nästa steg berätta för läsarna varför denna identifikation uppstår? ”Å skrive kritikk handler tross alt om å se noe et annet menneske har sett”, skriver han i en av många beskrivningar av en slags jämkning, en ihopsmältning av perspektiv som ska göra att kritikern inte längre fungerar som en auktoritativ domare utan snarare som en slags förmedlare.(1) Det som söks är en ”kjærlighetsforståelse”.(2)

Men är det alltid bra att som kritiker söka identifikation, försöka förstå och vilja förmedla någon annans tankar eller konstnärliga ambition? Jag tror inte det. Den som försöker sig på något sådant riskerar att projicera sina egna föreställningar om världen på andra. För mig handlar konst och konstkritik snarare om att bejaka sin egen okunnighet, och markera en betraktar- eller läsarposition där omsorgen ligger i att inte ta för givet att den andre är samma som jag. För Kjetil Røed, liksom för många postkritiker, är närheten till, och lojaliteten gentemot, ett verk problemfri. Information förmedlas friktionsfritt från en pol till en annan. Det är därför ironiskt att han – sina föreställningar om att det är så lätt att förstå andra till trots – ofta omsorgslöst misstolkar texter och idéer. Tydligast blir detta, vilket jag återkommer till, när Røed refererar till Gayatri Chakravorty Spivak och helt enkelt bortser från att hennes argument för behovet av att bejaka skillnader och oöversättbarheter i andras erfarenheter när en person, text, tradition eller ett konstnärligt uttryck ska studeras.

*

Røeds kritik-ideologi kommer inte ur något vakuum, utan kan med fördel alltså  jämföras med böcker och artiklar de senaste tjugo åren som uppehållit sig vid vilka problem som kan finnas med en allt för kritisk hållning. 

I sammanhanget kan till exempel Jia Tolentinos essäer (samlade i Trick Mirror: Reflections on Self-Delusion, 2019)(3) nämnas. Tolentino skriver om internets utveckling, och hur framväxten av sociala medier främjat en kultur där det är lättare att tycka (allra lättast vara kritisk) istället för att agera. Toril Mois imponerande arbete med att utifrån vardagsspråksfilosofin argumentera för att vi bör se litteratur som ett sätt att träna vår uppmärksamhet för att bygga ett gemensamt språk för beskrivningen av världen är ett annat exempel. I böcker som Revolution of the Ordinary Literary Studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell (2017) argumenterar hon för att vi snarare än att försöka tolka och tillskriva konsten underliggande värden som det krävs specialkunskap att avkoda, bör se läsning som en handling som finslipar människors förmåga att förstå varandra och sin omvärld.(4) 

En av de mest citerade och inflytelserika texterna inom fältet är Bruno Latours artikel ”Why has Critique Run out of steam”, som publicerades i Critical Inquiry 2004. Texten, som uppmanar till förståelse och förmedling, snarare än kritik och dom, liknar på många sätt Fra punktum til kolon. I inledningen frågar Latour retoriskt:

Borde vi också vara i krig, vi akademiker och intellektuella? Ska vi verkligen skapa nya ruiner ovanpå de gamla? Är det verkligen humanioras uppgift att dekonstruera förstörelsen? Lägga mer ikonoklasm till ikonoklasmen?

Det vi som åsyftas består av allt från studenter inom akademin som alltför lättvindigt ifrågasätter att det inte går att få reda på något ”sant” om världen, till intellektuella (Lyotard är exemplet) som hänger sig åt det konspiratoriska antagandet att 9/11 är en konsekvens av kapitalismens inneboende nihilism. I skottgluggen hamnar även vetenskapsjournalister som kräver att vetenskapen borde formulera sig i termer av sannolikhet snarare än sanning. 

Latours text är (precis som Røeds)(6) en uppgörelse med en tidigare kritisk hållning. Latour kommenterar implicit sin egen bakgrund som sociologiskt inriktad vetenskapskritiker. Under det sena 1970-talet publicerade han böcker och artiklar som studerade hur sociala konventioner och normer styrde vetenskapligt arbete.(7) Han menar att han och andra genom sin kritik aldrig ville ”komma längre ifrån, utan närmare, fakta; inte kämpa mot empirismen utan tvärtom förnya den”.(8) Resultatet har dock blivit en värld där fakta allt för lättvindigt ifrågasätts och där relativismen får härja fritt och söndra all förutsättningar för ett sansat samtal om hur världen är beskaffad:

Vårt misstag, mitt misstag, var att vi trodde att det enda effektiva sättet som stod till buds för att kritisera ”matter of facts” på, var att vända oss bort från dessa och istället rikta uppmärksamheten mot de förutsättningar som skapat dem.(9)

I “Why has Critique Run out of steam” beskrivs framtidens kritiska arbete som  en form av insamlande snarare än ett avslöjande. Målet är att med stor försiktighet åskådliggöra vilka nätverk (bestående av människor, ting, informationssytem mm.) varje studerat objekt eller utsaga består av och ingår i. Kritikern ska bli fri från sin förminskande tvångströja, och istället för att reducera verkligheten till något som är där borta, något främmande, se sig som en interaktiv del av den värld hen undersöker.

*

Latour vill bejaka och beskriva, snarare än att döma och avfärda. Det kan tyckas vara en sympatisk önskan. Men man kan fråga sig vilken roll en sådan kritiker egentligen ska ha i samhället? Ska den blott bli en kommunikatör eller en pedagog, som ser till att alla har tillgång till konkret information, och vem ska då markera om till exempel direkt skadliga åsikter som rasism, sexism eller annat sprids?. Liknande frågor har väckts av Fra punktum til kolon. I en intervju i Kunstavisen frågar till exempel Mona Gjessing retoriskt om det inte i själva verket är lite förminskande att tro att ”voksne profesjonelle” verkligen behöver så mycket omsorg och förståelse, om det inte är mer utvecklande för alla med sakliga argument och tydlig kritik.(10) Røeds svar är att han med kärlek menar en”kjærlighet til kunstfeltet og til kunsten.” Andra har ifrågasatt om det verkligen går att beskriva kritik som en form av våld.(11) Olaf Haagensen undrar till exempel i Morgenbladet vem som ska avgöra när och hur åsikter uttrycks på de motiverade grunder som skulle göra kritiken mer kärleksfull. Kort sagt vem som ska avgöra när kritiken är en form av våld, eller ett ”övergrepp”, och när den inte är det. Vill vi, undrar Haagensen, verkligen ha ett klimat där kritikern kan likställas med en förövare: ”Hvem av «fremtidens kritikere » vil skrive en kontrær anmeldelse av et hyllet verk når det kan forstås som et overgrep ikke bare mot kunstneren, men? «feltet som sådan»?” 

Gjessing och Haagland belyser onekligen något problematiskt, och till synes ogenomtänkt i Fra punktum til kolon, nämligen vilken offentlig uppgift den nya önskekritikern ska ha. Kommer hen att till varje pris bli en konsnärernas beskyddare, liksom som för att upprätta ett slags diskursivt kulturreservat? Och är då alla som inte axlar denna patosfyllda roll (som säkert också riskerar att bli patroniserande) våldsverkare? Jag ser onekligen en ganska obehaglig och odemokratisk situation framför mig om förutsättningarna för oliktänkande ska förminskas för att konsten, i sitt förmodade fragila tillstånd, inte tål att granskas.

Jag tycker dock att det riktigt stora problemet med Fra punktum til kolon är mer ontologiskt förknippad med själva kärleksbegreppet som jag nu avslutningvis vill granska lite närmare utifrån Røeds opportunistiska tolkning av teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak.

* 

Røed tar stöd i Spivaks teorier för att driva sin tes om kritiken som en kärlekshandling. Han utgår från hennes beskrivningar av hur ingen tänkande position är neutral – hur den objektivitet som den klassiska kritikern hävdar är en konstruktion som används för att få auktoritet att fälla omdömen, bestämma vad som är bra och vad som är dåligt: ”Da er det snakk om epistemisk vold, eller vold mot andre erkjennelsesformer eller kunnskaper, som Spivak formulerer det.”(12)

Han menar sen helt riktigt att Spivak i sina texter visat hur imperialistiska och koloniala maktförhållanden ofta döljs under en täckmantel vävd av falsk objektivitet och neutralitet. En sådan positionering liknas sedan av Røed vid hur en kritiker kan framställa sig som allvetande och neutral, istället för att vara ärlig med från vilken position (social, kulturell, ekonomisk) hen talar ifrån.

Men den förment neutralas opaka makt är egentligen inget problem i Fra punktum til kolon. För om kritikern bara bestämmer sig för att bli mer transparent då är allt frid och fröjd, och det är fritt fram för hen att leva sig in i, förstå och identifierar:

Vi trenger et kritisk kjærlighetsbegrep, som evner å gå til roten av hva ting handler om, slik at vi bedre blir i stand til å verne om og utvikle det vi bryr oss om. Det radikale i en slik kjærlighetsforståelse ligger i at man tar på alvor det som allerede er der, den omsorgen vi spontant kjenner når vi bryr oss om noe eller noen /…/.(13) 

Visserligen har Røed rätt i att Spivak ofta påpekar att kunskapens produktion i europeiska lärosäten måste sluta göra anspråk på neutralitet. Men en total missuppfattning råder kring hur detta ska gå till. En grundförutsättning för Spivaks tänkande är nämligen en argumentation som bygger på att vi i många avseenden inte kan, eller bör försöka, helt förstå andra. 

Det här är, för att ta ett exempel bland många möjliga, tydligt i den essä som var hennes stora internationella genombrott, Kan det subalterna tala från 1988, som bland annat kretsar kring missuppfattningar om sati-traditionens roll i det koloniala Indien.(14) Sati, en ritual där änkor bränner sig själva på sina makars likbål, förbjöds av britterna vilket vid en första anblick kan tyckas vara ett humant bann. Men, menar Spivak, denna handling kan även ses som en motstånd mot kolonialmakterna bland dem som inte hade några andra medel att föra sin talan med. En annan del av Spivaks essä handlar om den epistemologiska ignorans som filosoferna Michel Foucault och Gilles Deleuze ger uttryck för i en intervju som publicerades med titeln ”Intellectuals and power: a conversation between Michel Foucault and Gilles Deleuze” (1977). Hon menar att de två filosoferna inte förmår förstå att den maktordning som råder i världen inte tillåter att allas röster hörs. Foucault och Deleuze vill i sitt samtal gärna se sig som språkrör för de glömda och fördömda, men, påpekar Spivak, att tro att deras talan kan föras så att säga rakt av, är också att utöva en form av våld. 

*

För den som tror att andras erfarenheter låter sig översättas och uttryckas, identifieras med och till fullo förstås finns, det är lärdomen från Spivak, risken att ett minst dubbelt förtryck etableras: dels för att uppsåt och uttryck lätt missförstås, och dels för att obekanta former av tänkande och liv negligeras. 

Kanske, tänker någon, är det prekära exemplet i Kan det subalterna tala, där det som står på spel är en fråga om liv eller död, inte jämförbart med de flesta situationer då en kritiker ska tolka en konstnärs verk. Men det handlar i slutändan om att erkänna att det finns betingade hierarkier; att människor har olika möjligheter att föra sin talan och olika erfarenhetshorisonter. 

Min egen önskekritiker är en som är öppen inför saker som hen inte förstår, och som försöker lyfta fram olika tolkningsmöjligheter. Hen lämnar kvar möjligheten för konst och konstnärer att delvis existera som obegripliga och som omöjliga att till fullo förstå. En äkta kärleksförståelse är för mig just detta älskande av brist. En kärlek som förmodligen också skulle göra att kritiken blev mer fri,  oförutsägbar, mångbottnad och utforskande. Med andra ord en kritik för ett rikare och mer demokratiskt konstfält.

Artikkelfoto: Hans Carlsson gjestekritiker-presentasjon, mars 2023. AST/Lademoen kunstnerverksteder foto: AST

^{1) Kjetil Røed, Fra punktum til kolon – et essay om kritikk og kjærlighet, Stavanger: Pelikanen forlag AS, 2022, s. 22. Røeds synergiska idé om vad interaktionen med ett konstverk är eller bör vara kanske bäst gestaltas av hans läsning av en dikt av Sapfo. Røed nämner att det förvisso är så att Sapfo levde 600 f.Kr i det antika Grekland, att hennes dikter var ämnade att sjungas och att hon bara lämnat efter sig fragment. Men, trots svårigheterna, så är det ändå så att världens mest kända lyriker kan tala direkt till och nå fram till läsarna av idag: ”Vi kan ta imot oppfordringen som ligger i over- settelsen fra det private til det offentlige som en oppgave også vi kan ta på oss og jobbe videre med. // Også dér kan fellesskap oppstå.” (s.27).
2) Ibid., s. 58.
3) Se särskilt kapitel ett,”The I and The Internet”. Jia Tolentino Trick Mirror: Reflections on Self -Delusion, New York: Random House LLC, 2019, s. 10-55.
4) Toril Moi, Revolution of the Ordinary: Literary Studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell, Chicago och London: The University of Chicago Press, 2017.
5) Bruno Latour, ”Why Has Critique Run out of Steam? From Matters of Fact to Matters of Concern» i Critical Inquiry, nr. 30, 2004, s. 225. Min övers.
6) Røeds Fra punktum til kolon är en slags hybridbok. Den liknar till formen en memoar med ett situerat, ibland kroppsligt jag som reflekterar över ett liv i kritikens tjänst. Røed är besviken på sin egen tidigare oförmåga till nyansering, och bedrövad över den kritik han förut har skrivit i till exempel Aftenposten (bland annat som ansvarig för den så kallade Hot or not-listan). Han beskriver sitt dåtida jag som ett som försökte visa sin styrka och okuvlighet och som inte drog sig för att “sable ned kunstnerene og kunst”. Røed, op cit., s. 16.
7) Ett exempel är boken Laboratory Life från 1979. Det bör nämnas att Latour åtminstone sedan hans briljanta bok om Pasteur, The Pasteurization of France från 1988, kanske inte egentligen förknippas så mycket med strikt sociologisk forskning, känd som han är för en materialistisk och objekts-granskande syn på kunskap där aktörerna är lika mycket mikroorganismer och komplicerade informationssystem som de är människor.
8) Bruno Latour, «Why Has Critique Run out of Steam? From Matters of Fact to Matters of Concern», s. 231. Min övers.
9) Ibid., s. 231. Min övers. Citatet är svåröversatt och lyder som orginal: ”The mistake we made, the mistake I made, was to believe that there was no efficient way to criticize matters of fact except by moving away from them and directing one’s attention toward the conditions that made them possible.”
10) Mona Gjessing (i samtal med Kjetil Røed, ”Fra punktum til kolon – en vanskelig øvelse” i Kunstavisen, 13 oktober 2022. https://kunstavisen.no/artikkel/2022/fra-punktum-til-kolon-en-vanskelig-ovelse. Senast läst 21 juni 2023.
11) Olaf Haagensen, ”Jag tviler på om Kjetil Røeds kjælighetssti er veien for kritikken” i Morgenbladet, 14 oktober 2022.
12)  Røed, op cit., s. 56.
13)  Ibid, s. 58.
14) Gayatri Chakravorty Spivak, “Can the Subaltern Speak?” i Marxism and the Interpretation of Culture, Cary Nelson and Lawrence Grossberg (red.), London: Macmillan Education, 1988, s. 271-313.}