Vennligst ta på kunsten!

Marthe Elise Stramrud är aktuell med soloutstilling på Trondheim kunstmuseum, avdeling Gråmølna. Hon gillar att leka, inte bara med materialet hon har framför sig, men även med våra förutfattade meningar om vad som är accepterat i konstvärlden. När någon sa att hennes karriär skulle ta slut om hon började jobba med bruksgjenstander i keramik, började hon göra keramikvaser. Och karriären har såklart allt annat än tagit slut.

Utställningen heter Reis deg. Hur kommer det sig?

Det er en ganske åpen tittel, som kan tolkes i flere retninger. Helt konkret handler det om den fysiske utfordringen det er å lage skulpturene. De er massive keramiske flak som først er blandet sammen av myk leire, så banket superkompakt inn i former, og til slutt har assistentene mine og jeg bokstavelig talt reist skulpturene opp. Fagfolk som kjenner den keramiske prosessen godt, sier at det teknisk sett ikke går an å brenne så store og flate skulpturer stående i en ovn. Det går nemlig ikke an å støtte dem opp på noen måte, og siden det er brent på så høy temperatur brenner eller smelter alt av støttestrukturen vekk. Skulpturene er altså overlatt til seg selv, de må stå på egne bein, bokstavelig talt. Man kan også lese tittelen i en feministisk sammenheng, som en oppfordring. Om styrke generelt, og om kvinnekamp. Om solidaritet og om å stå sammen. I tidligere prosjekt har jeg løftet frem andre kunstnere, for eksempel Eva Bull Holte på Galleri RAM i 2019. I 2020 lagde jeg Keramisk faktaopplysning, en serie keramiske skulpturer som hver og en representerer en av 76 kvinnelige kunstnere jeg mener burde inngå i Nicolai Tangens samling av modernistisk kunst. Der er nemlig 90% av kunsten laget av menn. I denne utstillingen på Gråmølna har jeg innlemmet Harriet Backer og Sara Hornemann.

Apropå å stå sammen, skulpturgruppen Syv søstre står sammen i en slags formation?

Ja, de marsjerer i en ganske streng formasjon, som et korps eller en armé. Samtidig har de en dobbelthet ved seg, med de myke, feminine formene og de dekorative mønstrene. Skulpturene er individer med forskjellig karakter, de er ikke identiske. En har mer sving i hoftene, en annen står veldig stødig og er mer satt i formen. Jeg lagde skulpturene store, siden rommet hvor de står utstilt er såpass stort. På den måten blir de mer insisterende. De er på størrelse med halvstore barn. Syv søstre er jo også en fjellkjede i nord. I sagnet om fjellene ble åtte søstre jaget nedover Helgelandskysten. Lekmøya, den eldste, kom seg unna, men de andre ble til stein da solen stod opp.

På sätt och vis bygger du upp kring förutfattade meningar om vad som är typiskt feminint och maskulint. Det hårda och strama i en arméuppställning av tunga skulpturer beskriver du som maskulint, och det mjuka, dekorativa och blommiga står för det feminina. Går inte det emot din grundinställning som feminist?

Jo, det har du rett i. La meg prøve å nyansere: Om vi tar bort ordene feminint og maskulint så står vi igjen med stram, striks og tung – som motsetninger til myk, dekorativ og leken. Det er en interessant form for spenning som oppstår i det møtet.

Tidigare jobbade du med fotografi. Varken foto eller keramik har tidigare haft någon hög status inom kunstvärlden. Det har visserligen ändrats i senare tid, men fördomarna lever kan hända fortfarande kvar. Du går gärna över de där statusgränserna och gör till exempel koppar och vaser. Det är väl sånt man absolut inte ska göra för att behålla sin status som billedkunstner?

Da jeg begynte å jobbe med leire var det en kollega som sa til meg at jeg for Guds skyld ikke måtte lage noe med en funksjon – da ville karrieren min være over. Da begynte jeg umiddelbart å lage vaser, på trass. En vase er kanskje den verste bruksgjenstanden du kan lage, fordi den kan reduseres til en dekorasjonsfetisj. Blomster og blomsteroppsetninger, såkalt ikebana, jobbet jeg først med i fotografi og nå i keramikk. Blomstermotivet interesserer meg fordi det er jo det klassiske bildet på skjønnhet. Jeg jobber med skjønnhet på største alvor.

Är det andra teman eller uttryck som det är tabu att jobba med i konstvärlden?

Åh, ja – det er sikkert mye mer. Kunstverden er jålete!

Du säljer keramikkrokar och doftljus i butiken på museet. Jag blir glad och får lust att köpa, men så börjar jag undra. Du är orädd som ger dig i kast med det kommersiella på det viset. Var drar du gränsen för vad du ska visa?

Hvorfor er vi så redde for å selge ting, eller for å vise at vi ønsker å selge? Jeg prøver å ikke ta meg selv så alvorlig. I tillegg har jeg enormt mye glede av å lage disse mindre kunstverkene, de informerer på sett og vis de større arbeidene. De fungerer for eksempel som små modeller for å teste glasurer og former. Anser vi dem i mindre grad som kunst fordi de står i museumsbutikken og ikke på en pidestall inne i utstillingen? 

Det ligger en politikk i det. Utstillingsbudsjetter er som oftest latterlig lave. Jeg har betalt deler av produksjonen til denne utstillingen fra egen lomme. Hvis jeg er heldig selger jeg én stor skulptur og kan leve en stund på det. Men det er både en treig og uforutsigbar prosess å selge de store tingene. Da er det lettere med de små.

Et siste aspekt er at mens de færreste kan omgi seg med stor, dyr kunst, har de fleste kanskje råd til en liten krok? Sånn sett blir det mer demokratisk. Det er også derfor jeg er interessert i offentlig kunst, for da kan hvem som helst ”bruke” kunsten. Da eier folket den.

Någon tänker säkert att du är ironisk när du säger att du gör vaser eftersom de är dekorationsfetischer?

Ja. Men jeg håper og tror at når de møter verkene mine så utstråles det likevel en tyngde, en seriøsitet. Det er det jeg etterstreber. Selv om jeg jobber seriøst med ornamenter og skjønnhet, ser jeg også at verden er grusomt mørk. Kanskje er det nettopp derfor jeg lager disse tingene, for å tilby en pause. 

Det är inte bara i din praksis du gör okonventionella val. Efter bachelorexamen gick det väldigt bra för dig, men så valde du att pausa uppdragen och studera vidare?

Jeg fikk treårig arbeidsstipend og var godt i gang med oppdrag. Men siden jeg hadde så god kontroll over fotografiteknikken min, begynte jeg å kjede meg og ville lære noe nytt. På det tidspunktet hadde jeg vært ute i verden en stund og visste hvor hardt det var å få innpass i verksteder, ikke minst hvor dyrt det kunne være. Så jeg begynte på Kunstakademiet i Oslo for å ta en mastergrad. Jeg endte opp med å tilbringe nærmest all min tid på keramikkverkstedet til avdelingen for kunst og håndverk.

Planen var å bli venn med alle verksmestrene, de som kan alt om materialer og teknikker. Jeg lærte meg sveising og enklere metallarbeid, finsnekkeri og fremfor alt keramikk.

När man ser på dina skulpturer och hör dig prata om dem så framgår det tydligt att du har ett lekfullt förhållande till hela din process?

Det er det som er drivkraften, men jeg leker med fullt alvor! Jeg har brukt lang tid på å eksperimentere meg frem til det jeg viser her. Å jobbe med keramikk er en langsom prosess fordi keramikken må få tid til å tørke. Når jeg maler med glasuren, derimot, da jobber jeg raskt. I starten, når jeg finner et materiale som interesserer meg, så vil jeg finne ut alt jeg kan om det. Jeg nerder, samtidig som jeg leker og har et uhøytidelig forhold til prosessen. 

Jag får associationer till till exempel Andy Warhols oanvändbara tvättmedelskartonger (Brillo Boxes) när jag ser dina vaser, som är platta och inte går att använda som vaser. Är popkonstens användning av vardagsföremål relevant för dig?

Om ikke akkurat den delen av popkunsten, så definitivt dens bruk av mønster og repetisjoner. Så skal det sies at mine skulpturer kan brukes! Ikke til å holde blomster, men til å holde mennesker. Man kan nemlig sitte og klatre på dem, men inne på museet er det dessverre ikke lov. Skulpturene kan derimot tas på, jeg hadde nesten lyst til å ha et skilt hvor det sto «vennligst ta på skulpturen!».

Ja, det är ju regel nr 1 på ett museum att man inte får ta på något. Apropå att ställa ut på museum, varför har du med ett par verk från Trondheim kunstmuseums samling i utställningen?

Det er fint å kunne ha med verk fra samlingen. Basert på magefølelsen valgte jeg et maleri av Sara Hornemann og et av Harriet Backer. Begge viser interiører. Det jeg likte med dem var stemningen og lyset. De fungerer veldig godt sammen med mine skulpturer, de aktiverer hele rommet. Fremfor alt ville jeg benytte sjansen til å løfte frem andre kunstnere. Hornemann var for meg ukjent frem til nå. I hennes maleri kan man se trønderkeramikk i en hylle på kjøkkenet, det er en åpenbar kobling til verkene mine.

Har du ett förhållande till trønderkeramikk?

Ikke noe annet enn at jeg synes det er voldsomt flott! 

Du fördjupar dig verkligen i dina material; fotografi och keramik. Vad är nästa fördjupningsområde?

Kjæresten min og jeg bygger et hus nå, og vi drømmer stadig om å starte opp en restaurant. Jeg tror kjøkkenhage og kompostering vil bli mine nye besettelser. Fotografi, keramikk og den fremtidige kjøkkenhagen har alle noe til felles. Det er mye kjemi og naturlige prosesser involvert, som man må forstå og respektere for å få et godt resultat. Jeg velger en type jord, en sort leire eller et bestemt kamera samt brennetemperaturer, film og frøtyper. Så går det hele gjennom en organisk prosess, hvor det er overlatt til seg selv og naturen. Når man siden åpner ovnen, får filmen fra fremkalling eller trekker opp en gulrot, først da ser man resultatet.

Reis deg
Marthe Elise Stramrud
TKM Gråmølna
22.10.22 – 15.01.23