Trädgårdsmetaforens oförlösta vildhet

I utställningen Round the Year på Kunstrom Jakob i Steinkjer låter Ingrid Lønningdal trädgårdens principer, cykliska skiftningar och materialets egen vilja mötas i textila verk infärgade med indigosol. 

Det är en tekniskt avvägd, nästan perfektionistisk utställning som ganska direkt skvallrar om människans behov av att tämja det vilda och hitta en balans mellan disciplin och det frisläppta. Genom kliniska recept och arkitektoniska ramar översätter Lønningdal några av sina abstrakta akvarellskisser till ett större format i textil. Motiven är både strama och levande på samma gång. Kompositionerna bygger på grafiska former med organiska konturer och flytande stråk i ett brett färgspektrum. Ofta ställs dessa mot mörkt opaka, kontrasterande element. Det starkt upplysta, vitmålade kvadratiska utställningsrummet innehåller tolv textilverk (140×105 cm) uppspända på dolda tavelramar. De är placerade på de tre väggar som möter mitt direkta synfält när jag kliver in. I taket löper belysningsskenor som påminner om liggande stegar eller byggnadsställningar; en konstruktion som ger rummet ett drag av industriell arkitektur och byggarbetsplats.

Textilverken har en stark och levande närvaro i sig som fungerar som en inramning runt omkring besökarna och får mig att känna mig grundad. Jag glömmer bort resten av publiken och börjar studera de svepande färgfälten som fixerats på dukarna. Automatiskt försöker min hjärna dechiffrera dem utifrån det jag får serverat i utställningstexten och invigningstalet.

Det finns en bestämd riktning i titeln Round the Year som pekar mot en rörelse som upprepar sig utan vare sig start eller slut. Inte around i betydelsen omringande, utan round som cirkelns egen slutna form; hjulet som snurrar i sin egen oavbrutna cykel. Eftersom utställningen visas på Kunstrom Jakob, med en tydlig koppling till Nils Aas Kunstnerverksted, väcks automatiskt tanken på Nils Aas träskulpturer 12 fortellinger. I Aas reliefartade miniatyrer gestaltas årets månader figurativt, med ett inneboende liv som gör tidens förgänglighet och minnena omedelbart påtagliga.

Jag läser direkt in årets tolv månader även i Lønningdals verk. Men där Aas arbetade med en mer figurativ och berättande kronologi, ger Lønningdals verk inte ifrån sig en avläsbar tidslinje eller några uppenbara referenser till årstidernas egenskaper. I de tolv textilverken blir årets månader inte en rak tidslinje, utan en cyklisk loop av ständiga men återkommande skiftningar.

Jag börjar räkna. Jag letar efter en nyckel, dröjer mig kvar framför dukarna och prövar att räkna månaderna från olika startpunkter. Jag ser om motivet och färgtonen stämmer överens med månaden jag landar på, rör mig medsols, sedan motsols. Det komiska är att oavsett var jag startar min beräkning fungerar alla kompositioner av någon anledning som den lynniga månaden april. Upptäckten är befriande. Lønningdal avbildar inte årstidsväxlingarna eller tidens skiftningar som en pedagogisk illustration. Färgerna och kompositionerna visar snarare livets, naturens och den kemiska reaktionens egna skiftningar. Samtidigt vittnar de om människans behov av struktur; både mitt eget behov av att räkna ut en logik i verken, och konstnärens behov av att kontrollera indigosolens process. 

I mitten av rummet står två bänkar med titlarna Rest I & Rest II utplacerade på den ljusa träparketten, som ett cykelnav omgivet av de tolv verken. I utställningstexten refereras de till som trädgårdsbänkar och består av massiva träskivor av ask (från konstnärens pappas trädgård), vilande mot bygningsmaterial såsom fundament av leca och restbitar av infärgad betong samt juteväv från tidigare projekt. Träskivorna har en hyvlad och slipad sittyta som känns förvånansvärt len mot fingrarna, medan kanterna är grova och endast avskalade från sin bark. Bänkarna fyller en given funktion som sittplatser, och i utställningskontexten blir deras funktionella syfte så dominerande att jag inte per automatik läser dem som skulpturala verk. Men det finns en direkt visuell dialog med textilverken. Särskilt synligt blir det mot Plant Combinations I, vars former för tankarna till en vard eller ett stenröse uppbyggt på en stenstrand. Det motivet speglas direkt i trädgårdsbänkarna, där de infärgade betongbitarna staplats ovanpå lecablocken med träskivorna vilande på toppen av staplarna. Bänkarna bär på samma typ av jämvikt och möte mellan råa material och mänsklig konstruktion som kompositionerna på väggen.

Längst in mot hörnet, på samma vägg som ingången, hänger skisserna till Plant Combinations. De är betydligt mindre och uppdelade på två rader i ett tätt, strukturerat rutnät: sex ramar per rad, samtliga med små anteckningar i blyerts. De är gjorda i gouache och akvarell; papperet bucklar sig karaktäristiskt innanför ramarna och färgerna har akvarellens typiska transparens. Ordningsföljden verkar följa numreringen I–XII, men den stämmer inte överens med ordningen som de stora dukarna hänger i rummet.

Här sker en förskjutning i min läsning. Utan tillgång till skisserna hade jag fyllt tomrummet i min kunskap med antagandet att verken var mer frigjorda och experimentella, att Lønningdal låtit indigosolens oberäknelighet få ta mer utrymme i processen. Men i mötet med skisserna är det något i min förväntning som viker. Kontrasten mot utställningstextens ord om ”organisk uregjerlighet og naturlig villskap” blir slående. Skisserna var inte bara utprövningar, utan noggranna ritningar där resultatet är så styrt att textilierna nästan exakt upprepar förlagornas första utkast. Den kemiska processen ges inget egentligt utrymme att överraska. Ordningen och kontrollen som präglar utställningen blir här en tydlig kontrast till naturens eget väsen, det som i sin kärna är just vilt och egensinnigt. Det får mig att fundera över hur långt vi människor är beredda att gå i vårt behov av att styra  naturen.

Det är inte Lønningdals hantverk i sig jag vänder mig mot, för det sker sannerligen något speciellt när motiven omvandlas från akvarell till indigosol. Visst bidrar textilverkens mänskliga skala (140×105 cm) till en känsla av närvaro, men framför allt framstår de nästan som egna, fysiska varelser i rummet. Det är något med sättet som färgen bor i materialet som ger dem en helt annan dimension än skisserna. Det är det säregna med indigosol: färgen lägger sig inte ovanpå som en hinna eller runt fibrerna, utan sugs in i bomullen tills färg och material blir ett. Det är också spåren av en hantverksmässig kunskapsöverföring, den tidskrävande process som Lønningdal gjort i nära samarbete med kollega och textilkonstnär Bente Sætrang, som jag antar gör att dukarna bär upp sig själva.

När jag lämnar utställningen är solen på väg ned bakom horisonten och lämnar efter sig en strimma av guldockra över himlen. Det är ett sådant där stillsamt ögonblick som alltid berör mig direkt, där impulsen att försöka bevara det i ett form av ett fotografi är svår att stå emot. Naturscenen får mig att tänka tillbaka på verken där inne. Det bor ett stråk av solnedgångens obeständighet även i Lønningdals arbeten; färgtonerna återfinns i flera av dukarna, men framför allt ser jag samma försök att fånga ett svinnande ögonblick. Likt traditionell fotografisk framkallning bygger ju användningen av indigosol på samma grundprincip: att genom oxidation låsa fast en kemisk reaktion i materialet. 

Det är i impulsen att styra och fixera det flyktiga som kopplingen till trädgården blir som mest påtaglig. Round the Year ringar inte bara in cykliska förlopp och skiftningar i såväl kemi som natur, utan reflekterar också den mänskliga strävan efter att skapa ordning, forma sin omvärld och lämna sitt avtryck.

Ingrid Lønningdal
10. september–21. november 2026
Kunstrom Jakob