Finstämt i Hannah Ryggens fotspår

Under den fjärde upplagan av konstfestivalen Hannah Ryggen-triennalen visas utställningar på åtta olika konstitutioner i och runt Trondheim med utgångspunkt i Hannah Ryggens konstnärskap. Mater är årets tema. Det är latin för mor och hänvisar till något skapande och livgivande. Orden materia, material och materialitet har alla ursprung ifrån mater och den engelska versionen, «to matter», pekar också mot det att ha en betydelse eller ett värde för någon.

Kjøpmannsgata Ung Kunst (K.U.K) och Trøndelag senter for samtidskunst (TSSK) bjuder in till varsin utställning där materialitet, konsthantverk och kulturarv står i fokus. Gemensamt är närvaron av grundligt utförda arbeten med händerna som huvudsakliga verktyg. De enskilda konstnärernas materiella historieberättande länkas samman med Hannah Ryggens bildvävar och personliga erfarenheter. Hantverkstraditioner i mötet med modern teknik löper som en röd tråd genom båda utställningarna.

Inne på Resillient Threads på TSSK får jag en högtidlig, snudd på religiös, känsla när Damien Ajavon’s långsmala och noggrant tillverkade vävar möter mig. Verket Guardians of Craft är sex meter långa vävda band som böljar i rummet. De hänger längs väggarna, upptar hela rummets höjd och rör sig som vågor utmed något som ser ut som maskindelar från ett industriellt löpande band eller en mangel. Jag måste akta mig för att inte råka kliva på vävarna som löper över golvet. Färgerna, de subtila guldtrådarna och det långsmala formatet påminner mig om de gudstjänstkläder min farfar brukade bära i sin roll som biskop. I flera av Ajavon’s vävar återkommer formen av en hand som ett repetitivt mönster. Förutom handen hos den religiösa ledaren som välsignar sin församling, får den mig också att tänka på handen som skapar. Handen som ger och som tar emot. Moderns hand som tröstar, omhändertar och skyddar sitt barn. Jag tänker på Fatimas hand, en symbol som använts sedan Mesopotamien för gudinnan Ishtar eller Inanna; fruktbarhetens, kärlekens, magins och krigets gudinna. Handen anses vara en kraftfull talisman mot negativa krafter och tolkas som en symbol för beskydd och styrka. Det är liknande de egenskaper som lever i den traditionella Manjak-väven som Ajavon utgått ifrån i Guardians of Craft. Vävtekniken är en unik västafrikansk tradition och har sitt fäste bland annat i Senegal, samma land som Ajavon själv delvis har rötter.

Traditionellt sett utförs Manjak-vävningen av män och textilierna välsignas och används vid ceremoniella och högtidliga händelser som markerar de viktigaste övergångsriterna i en människas liv. Tekniken kan ses på som en beskyddande handling, likt en bön, där en bit väv kan överlämnas som en symbolisk gåva från en person till en annan. Det är många aspekter av det mänskliga varandet som vävs samman i utställningen. Allt ifrån hantverkstraditioner, kulturella traditioner, omsorg och beskydd; såväl hemmets, för-moderns som välsignelsens. Likt innehållet i Hannah Ryggens narrativa bildvävar sammanflätas personliga berättelser med politiska och normkritiska aspekter i Damien Ajavons skickligt utförda textilier. Ett själfullt arbete i konsthantverkets namn.

Den sakrala stämningen återfinns även på K.U.K’s grupputställning Tradisjon og samtid med Gunvor Nervold Antonsen, Freja Burgess, Hannah Ryggen, Hans Ryggen, Bente Sætrang og Erlend Grytbakk Wold som utställande konstnärer. Redan från gatan ser jag två monumentala arbeten av Gunvor Nervold Antonsen genom det stora hörnfönstret. En grov träskulptur, föreställande en liten människokropp som hänger runt axlarna på en stor och vilar sitt huvud mot den stores huvud, tornar upp sig framför mig. Det ser ut som en förälder som bär sitt sovande barn på axlarna, sådär stabilt kärleksfullt och tryggt som bara en förälder kan hålla sitt barn. Men den lilles ansiktsuttryck gör mig fundersam över om det är så att barnet faktiskt bara sover eller om det är en vuxen som bär på tyngden av sitt förlorade barn. Skulpturen är rå och kantig med stora sprickor i trämassan som utgör en stor risk för att lämna flisor i fingrarna på den som vågar stryka sin hand över den. Men inte mindre genomarbetad för det. Det material som tagits bort eller som valts att lämnas kvar verkar väl avvägt och utformat för att ge skulpturen sitt uttryck som är distinkt och gåtfullt på samma gång.

Bakom träskulpturen breder ett stort textilt montage ut sig över större delen av väggen. Montaget Ikonostas föreställer två vuxna som omfamnar ett litet barn, med gyllene strålar som skiner bakom dem. På motsatt vägg hänger tre stora reliefer av trä. De har en organisk yttre kontur med utskurna motiv som innehåller både människofigurer och organiska mönster. De pigmenterade utsnitten i träytan ger relieferna ett måleriskt uttryck. Relieferna ser ut att komma från ett enda trästycke som delats upp och blivit till tre enskilda verk. Motiven i varje individuell bit fungerar var för sig och sida vid sida ser de ut att berätta en hel historia. Både montaget och de tre relieferna påminner mig om religiösa bildikoner. Reliefernas serietitel Klage for de døde i kombination med motivet av något som ser ut att vara en moder som håller sitt döende barn i armarna talar sitt tydliga språk. Gunvor Nervold Antonsen’s arbeten ger en andaktsfull stämning åt rummet och får mig att känna mig liten. Jag blir stående en lång stund uppfylld av både moderlig kärlek och melankoli. Hela livets komplexitet och känslospektra tar form på en och samma gång.

Genom större delen av utställningen på K.U.K förnimmer jag en rogivande tyngd. Majoriteten av konstverken är stora, större än mig, och de absorberar rummen med sin närvaro. Det är stabilt och grundande. De taktila materialen utstrålar en tydlig närvaro där varje enskilt objekt kan stå fritt för sig själ, samtidigt som det finns en tydlig förbindelse dem emellan. De relaterar till varandra och stämmer in, som i kanon, i den gemensamma kören ledd av Hannah Ryggen.

En bit in i utställningen möter hon mig äntligen. Hon sitter avslappnat på en stol, stickandes med det ena benet över det andra, och med ett litet leende på läpparna i en omgivning som ser ut att vara hennes hem. Hannah Ryggen är avbildad av sin man, Hans Ryggen, i ett oljemåleri. Porträttet är det enda arbetet i utställningen som är omsorgsfullt inramat, med en dekorativt utsmyckad guldram. Resten av rummet är fyllt av arbeten av en helt annan karaktär, med oregelbundna kanter, hörn som hänger ner och trådar som inte fästs fast. Det är något symboliskt över att porträttet hänger just där, som en beskyddare av utställningen och dess innehåll. Hannah Ryggen själv lyfte sina vävar till måleriets höjder och insisterade på att de förtjänade samma värde och status, att de var målningar av textilt material. Dedikation, innovation och hantverkstradition är starka ingredienser i receptet för hennes framgång, likaså behovet av att medvetet arbeta både med och emot både hantverkets och samhällets inneboende normer och regler.

Inne i rummet som öppnar sig bakom Hans Ryggens oljemåleri fyller Bente Sætrang’s teckningar och stora textilier väggarna. Tre stora textila arbeten med serienamnet Legacy of B hänger på rad och påminner om klassisk lappteknik (patchwork) där restbitar från textilier sys samman i större, ofta geometriska, mönster. I Sætrang’s version är det bitar silketryckta med indigosol; en kemisk färgmetod som utvecklades på 1920-talet i Schweiz. Sætrang har vigt större delen av sin yrkesverksamma karriär åt att forska på färg och tryck på textil, med en hängivenhet lik Hannah Ryggens. Storslagna segeldukar och presenningar med diverse blandtekniker såsom silketryck och blyertsteckning, breder ut sig över rummets största vägg. Motiven nästan växer ut ur textilierna. De ser tredimensionella ut och har något kulissliknande över sig; ett djup som skapar en optisk illusion. Jag har svårt att avgöra vilka material som använts och vill impulsivt ta i dem för att få veta mer. Leken med materiell transformation, material som arbetats och formats så att det ser ut att ha egenskaperna av ett annat, är återkommande.

När jag kommer ner i källaren är det som att kliva in i tre vitt skilda världar, där varje rum bjuder in till nya associationer och förbindelser. Tredimensionella textila varelser av Freja Burgess möter mig i de första två rummen. Det ena upptas av stora abstrakta former av som visar sig vara tygbitar av poplin med digitala tryck på, sydda med kraftiga och synliga sömmar. De ser levande och uttorkade ut på samma gång, och påminner mig om urtidsdjur, sagoväsen och organismer i uppförstorad skala. I det andra rummet svävar vadderade fiskar i skimrande färger.

I det tredje rummet hänger en armé av collage-liknande, textila akvareller i toner av pastell, gjorda av Erlend Grytbakk Wold. Jag vet inte om det är målerier eller montage jag står framför. Färgskalan är mjuk och harmoniserar fint med bitarna av obearbetad duk och de distinkt avgränsade färgfälten. På nära håll följer jag dekorativa sömmar och broderier som dansar runt i de gradvis urblekta färgblocken. På avstånd ser jag helheten; den är orytmisk och dynamisk, och blir aldrig förutsägbar eller tråkig. Det är något innovativt över Grytbakk Wold’s arbetsmetod, samtidigt som de har ett åldrat drag över sig. Jag får se på baksidan av ett av målerierna. Bitarna av duk är noggrant sydda, vilket påminner mig om det min farmor sa om att ett handarbete alltid ska vara lika ordentligt och snyggt på baksidan som på framsidan.

Innovation, tradition och omsorg är nyckelord för både Resilient Threads och Tradisjon og Samtid. Samtliga konstnärskap är tydligt förankrade i både hantverkskunskap och materialitet och likt Hannah Ryggen tänjer de på gränserna inom sina respektive områden och låter modern teknologi möta kunskap nedärvd genom generationer.

Hannah Ryggen Triennale 2025
fra 4. april til 18. mai (TSSK) / 1. juni (K.U.K)
Resilient Threads: Damien Ajavon, Trøndelag senter for samtidskunst
Tradisjon og samtid: Gunvor Nervold Antonsen, Freja Burgess, Hannah Ryggen, Hans Ryggen, Bente Sætrang og Erlend Grytbakk Wold, Kjøpmannsgata Ung Kunst