Hantverkstradition i rörelse

På Galleri Ismene visas den prisbelönte textilkonstnären Brit Haldis Fuglevaags femte separatutställning Tepper med i huvudsak nyproducerade textila konstverk. Första gången hon visade upp sina mattor, eller bildvävar, här var 2004, alltså för 22 år sedan. Den snart 87-åriga konstnären verkar inte vilja relatera till pensionen. I en intervju från 2024 gjord i förbindelse med en utställning på Galleri Albin Upp, förklarar hon: ”Jeg våkner fortsatt med tanken om å lage tepper, hver morgen. Det er dette jeg gjør! For meg er det naturlig å stå opp og gjøre dette hver eneste dag livet igjennom.”

När jag kommer in till Galleri Ismene har öppningstalet precis börjat och det är fullt av folk i lokalerna. Jag kommer inte längre in än till det första entrérummet och blir stående framför en nätt väv. Den liknar ett landskap med brokigt formade romber i ockrafärgade nyanser. Ovanför bryter en kraftig, rosenröd V-form motivet, och ojämna, runda former i samma färg sprider sig över en grön yta som för mina tankar till en äng med blommande vallmo.

Verket, som har tittelen Rosebuketten, är förankrad i vävningens tradition, även om den inte till fullo är utförd enligt ett husflidens regelverk. Den vittnar om en konstnär som besitter en professionell vävares uthållighet och kunnande. Här finns ett hantverksmässigt lugn, en teknisk skicklighet, som gör att avvikelserna framstår som medvetna och intuitiva snarare än slumpmässiga. Liksom hos Hannah Ryggen märks ett självklart förhållande till tekniken: Den som vet hur man väver kan också tillåta sig att bryta mot reglerna och gå en friare väg.

Även innanför nästa dörrpost väntar vävar av liknande karaktär, med landskapsmotiv. Mjosundet II och Landskap III böljar och bucklar sig mot träpanelen bakom dem, vars målade yta i en diffus gröngrå nyans förstärker känslan av hantverkshistoria och tradition. Vävarna är föreställande och fyrkantiga i sin form, vilket står i kontrast till vissa av Fuglevaags kända, mer experimentella verk från 1960- och 70-talet, som är motivlösa kompositioner med oregelbundna yttre former. Placeringen av vävarna framstår som genomtänkt i relation till deras uttryck, men bidrar samtidigt till en inledning som dröjer vid det dämpade och aningen traditionsbundna. Trots att jag gärna stannar kvar och studerar vävarna en lång stund väcks en viss otålighet hos mig. Jag får lust att möta de vävar där Fuglevaag verkligen låter formen och materialen bryta sig loss.

I nästa rum trängs många besökare, alla vill byta några ord med konstnären, som sitter lite längre in i rummet på en stol bredvid ett av sina arbeten. Till min stora glädje skymtar jag en stor och uttrycksfull väv som hänger tungt mot väggen (185×68 cm). Mittpartiet av naturfärgad sisal är vävt mot en varp av svart nylonrep, ett tågvirke som ger strukturen både kraft och spänst. Längre ner bryts sisalen av en horisontell linje av ett blått och grovt nylonrep. Tillsammans skapar materialens texturer ett repetitivt men oregelbundet mönster, där den tjocka varpens svärta kontrasterar mot sisalen och ger väven både taktilitet och djup. Jag vill gå fram och ta på den, stryka handen mot den sträva ytan och kamma fingrarna genom den svarta och knallblå manen som hänger fritt från nederkanten. I överkanten spretar materialen som en rufsig lugg som påminner mig om en norsk fjordhäst. En sliten, solblekt turkos slinga hänger från luggen, bildar en liten loop och avslutas i en tovig tofs, vilket ger väven både lekfullhet och liv.

Alle bakkene, som är titeln på väven, hänger längst till höger på väggen, medan två andra vävar med liknande estetik hänger en bit bort till vänster på samma vägg. Tillsammans tycks de bilda en trilogi, med ett tydligt släktskap i storlek, form och uttryck. Natur, som hänger i mitten, är tillverkad av nylon och rep i svart, vitt, rött och blått med gröna partier som skymtar fram ur svärtan. Blå himmel, som hänger längst till vänster, är tillverkad av nylon och lin i den karaktäristiskt knallblå färgen som tjock presenningslina ofta har. I mittpartiet av den frodiga och yviga väven letar en tunn röd tråd sig runt, som löper genom väven och avbryts sporadiskt av knutar. Den blir en subtil symbol för hur ett liv ibland kan kännas förvirrande och osäkert. I stunder famlar man i mörker, letar sig fram och behöver orientera sig på nytt, men i efterhand blir avvägarnas, och därmed knutarnas betydelse, tydliga. 

Fuglevaag imponerar med sitt flit och tekniska säkerhet. Även om de flesta bildvävarna på galleri Ismene är långt från klassisk husflid i sitt uttryck, är traditionerna och hantverkskunskaperna tydligt närvarande. Det är en kunskap som är förkroppsligad; den är rotad i ryggmärgen och förankrad i händerna. Samtidigt överskrider hon gränserna för vävarnas uttryck och låter materialen ta plats på nya sätt, utan att förlora kontrollen över form eller teknik. Jag upplever det inte nödvändigtvis som att Fuglevaag ställer sig i opposition mot traditionen, utan arbetar helt enkelt med den som utgångspunkt. De etablerade strukturerna blir förutsättningen för den fria leken, där hon använder material och teknik i en rik sammansättning för att låta sina visioner komma till liv.

Utställningen fortsätter med ytterligare 17 verk. Vissa är mer återhållsamma i färg och form, andra mer experimentella med utskjutande element och oväntade materialkombinationer såsom bitar från svarta sopsäckar, läder, neon och fluorescerande plastremsor. Några av de mindre textilarbetena har en assemblage-liknande karaktär, där upphittat material från Varangerfjorden satts samman i nya konstellationer.

Genom variation i storlek, färg, material och struktur framträder en rytm och ett samspråk mellan vävarna, där varje verk tycks ha sin egen puls och energi. Varje arbete finner sin form och sitt särartade uttryck. Jag kan dock inte låta bli att önska att någon av vävarna fått hänga mer fritt i rummet, så att dess lekfullhet och rumsliga dynamik hade kunnat komma tydligare till sin rätt. 

Galleriets huvudsakliga utställningsrum, med trappor som leder upp till ett litet loft och ned till en bottenvåning, har ett kaklat golv vars sterila, reflekterande yta kontrasterar mot vävarnas varma och taktila material. Den nedre våningen är något dunkel och mer stillsam, vilket skapar ett nästan gammalmodigt intryck. För mig gjorde det att bildvävarna där nere kändes mer avlägsna och krävde större ansträngning för att tas in.

Att Fuglevaags utforskande arbete tog sin början för snart 70 år sedan gör inte de nyproducerade bildvävarna mindre aktuella. Tvärtom upplevs de som levande, fortfarande i rörelse, som om arbetet ännu inte har funnit någon slutpunkt. De vävar som visas på Galleri Ismene framträder som en tydlig följetong i hennes verksbiografi, med hennes blick fortsatt riktad framåt. Under vernissagen påpekade Ingrid Lunnan, direktör för Nordenfjeldske kunstindustrimuseum, i sitt öppningstal: ”Textil kan vara poesi och protest.” Det är precis de två krafterna som möts i Fuglevaags vävar, kanske allra mest i Alle bakkene, som framstår som utställningens mest övertygande verk.

Brit Fuglevaags utstilling i Galleri Ismene åpnet 4. januar 2026