Lekfull materialitet

Olav Christopher Jenssens Winter Mood är hans femte separatutställning på Galleri Ismene. Det är en omfattande samling av de senaste årens arbete med keramiska skulpturer, akvareller, teckningar och små oljemålerier som samsas om tre våningars utställningsyta. 

Vid ingången välkomnas jag av två ihopsäckade keramiska figurer på golvet och tre teckningar med rejäl passepartout och solida ramar uppradade på en vägg. Skulpturerna ser tunga ut, som om gravitationen långsamt fått de att kollapsa och tagit dem bort från sin ursprungliga form, sådär som en långsamt torkande skulptur av lera kan göra när den är alltför kompakt och inte har stadgats upp med en bärande konstruktion inuti. Teckningarna är livligare och innehåller prickar i både klara och jordnära färger. Prickarna ramas in av en tunn stiliserad silhuett. Några av prickarna har tappat skärpan, smetats ut och lämnat fläckar på pappren. De tunna konturerna ser ut att försöka fånga in prickarna; ge dem en form och ett sammanhang som de inte riktigt kan fly ifrån. Teckningarna och skulpturerna står vid första anblick i kontrast mot varandra men ju mer min blick vandrar mellan dem desto mer upplever jag dem som studier av samma princip, bara i olika material och dimensioner. Som om teckningarnas kontur är en tvådimensionell projektion av skulpturernas topografier. 

Innanför dörröppningen anar jag en hel värld av former som öppnar upp sig och kallar på mig att komma in. Jag är beredd att ta steget in i det ljusa rummet med polerat kaklat golv som blänker ikapp med några stora glansiga keramiska figurer, men på vägen in blir jag avbruten. Jag hamnar i ett lite mörkare mellanrum som leder till ett sidospår där en hel armé, små akvareller i lila-bruna toner, breder ut sig över två väggar. De hänger tätt, sida vid sida, med ramarna sammanpressade mot varandra. Akvarellerna är små och ramarna stora, precis som med teckningarna vid entrén. Stora passepartouter ger var enskild målning det andrum den behöver, något som förstärker målningens litenhet samtidigt som det förmedlar ett slags formellt allvar.

Raderna av bilder med organiska former blir till en liten film av stillbilder och kommer till liv när jag rör mig förbi dem. Skepnaderna påminner mig om koraller och djur, människor och växter; former som växer ur varandra, som varelser i en dans av frigörelse. Det är som en rad dagboksanteckningar jag försöker dechiffrera. Alla bär de blyerts-markeringar av samma plats och datum. Och precis som med resten av utställningen bär de stråk av livets komplexitet där lek och allvar tar plats.

För lite mer än ett år sedan drabbades Jenssen av en stroke vilket reducerade hans syn kraftigt. Måleriet fick läggas åt sidan och istället vände han sig till leran som material och började forma och konstruera keramiska skulpturer. Händerna fick leda vägen när ögonen inte längre kunde. Men dedikationen till konsten och den höga produktiviteten verkar inte ha drabbats nämnvärt. Istället har konstnärskapet berikats av ytterligare ett format av materiellt berättande av en och samma värld. Jag upplever nämligen hela produktionen som olika visuella kapitel i en och samma bok. Eller som öar i en och samma skärgård; vissa med stabila broar byggda mellan sig och andra mer isolerade, som kräver en större ansträngning för att komma nära. Var jag än vänder mig i rummen känner jag en och samma närvaro. Det spretar knalliga färger i flera riktningar; det är tyngd, jordiga nyanser, organiska former, mörker och ljus; högblankt, skrovligt, rått och glättigt; materiellt och taktilt. Tungt, lätt och självsäkert. Alla bär de spår av varandra och relaterar till varandra som former, ytor och texturer. De kompletterar och kontrasterar varandra på en och samma gång. Ingenting känns slumpmässigt. 

Podierna strukturerar upp skulpturerna och ramarna ger ögat något att stötta sig mot. Att alla ramar har samma format skapar repetition och rytm genom hela utställningen och bidrar till en upplevelse av sammanhållning och ordning i kaoset. För mig passar den något lägre hängningen av bilderna väldigt bra, jag känner att jag kan vila huvudet och blicken på ett behagligt vis och höjden gör att teckningarna, målerierna och skulpturerna blir mer intima och tydliga i sin relation till varandra. 

Skulpturernas placeringar direkt på golvet och i olika höjder på podier spär på upplevelsen av att jag kliver in i just deras värld och inte tvärtom. Jag relaterar till dem kroppsligt och är inte säker på om det är jag som studerar dem eller de mig. De känns välbekanta och främmande på en och samma gång, som små ungar eller djurliknande varelser. Teckningarna med brokiga linjer i olika formationer kittlar mig och jag får lust att fatta färgpennor i händerna och ge mig hän impulsen att teckna planlöst. Att försätta mig i ett sinnligt och impulsivt tillstånd utan vidare eftertanke.

Kanske titeln Winter Mood relaterar just till längtan efter ett specifikt sinnestillstånd. Konstnärens längtan tillbaka till hemlandet Norge och det humör som endast kan infinna sig i ett gnistrande vinterlandskap. Men det är inte mycket i utställningen som får mig att tänka på vinter, särskilt inte de färgglada, blomsterliknande teckningarna som i motsats får mig att nästan känna solens strålar värma min hud och fyller mitt sinne med spirande kreativitet. På sin höjd får den tummade leran i vitbeiga toner mig att tänka på att bygga med snö som liten, och de grönturkosa, blanka glasyrerna kan, om jag använder min fantasi, påminna mig om solens bländande sken på en isgrön fryst fjord. När jag går hemåt i den råa februarivinden på bar asfalt saknar jag Winter Mood i dubbel bemärkelse. Jag hade gärna vänt om, klivit in i landskapet igen, satt mig ner på en stol mitt bland skulpturerna, druckit en kopp kaffe och i deras sällskap kontemplerat över livets oväntade nycker.

Winter Mood
Olav Christopher Jenssen
Galleri Ismene
23. februar – 13. april 2025