Scrap noir

Calla Henkel återkommer i sitt författarskap ständigt till frågan om vad det innebär att vara konstnär. I sin senaste bok, deckaren Scrap, intresserar hon sig för gestaltningsformer som anses mindre socialt och kulturellt ansedda. Ett lösande av gåtor som handlar om att förstå sig själv i ett socialt sammanhang och om att göra värderingar begripliga.

Esther Ray, huvudpersonen i Calla Henkels nyligen utkomna roman Scrap, gör vad hon kan för att smälta in på en bekants vernissage i New York. Till vardags lever hon ett undanskymt liv i en bergig utmark i North Carolina, utstött från konstvärlden på grund av sin oförmåga att acceptera orättvisor och sin benägenhet att lägga näsan i blöt.

Under ett samtal med Naomi Duncan, en förmögen hemmafru som på sin fritid donerar pengar till vattenprojekt i Madagascar, deklarerar Esther att hon egentligen inte ser sig själv som konstnär, utan mer som hantverkare. ”Craft has no ego, anyone can learn it, anyone can master it. Art relies on the isolation of genius. Whereas craft is – moral.”

Senare i Scrap blir man varse att mötet mellan Naomi och Esther inte sker av en slump. Esther har blivit uppsökt för att hon är just utstött och stämplad som galen, vilket Naomi ser som en dygd i en misogyn konstvärld där galenskap används som en etikett för att exkludera och tillintetgöra kreativitet och intelligens.

Scrap är konstnären, författaren, dramatikern och regissören Calla Henkels andra bok. Som romanförfattare kan hon jämföras med andra amerikanska diton som med avstamp i den egna genrens möjligheter och begränsningar utforskar förmodat ”lägre” former av litteratur. Jag tänker på Paul Austers mystiska crime-noir världar, men även till exempel Catherine Lacys innovativa användande av biografiformatet i den hyllade och prisbelönta Biography of X från 2023. Likt dessa två författare arbetar Henkel med dramaturgiska gåtor som driver berättelserna framåt och som ständigt tycks veckla ut sig till nya intrigmöjligheter.

I Scrap tätnar den narrativa thriller-dimman när Naomi på stående fot erbjuder Esther ett väldigt välbetalt uppdrag. Hon beställer en scrapbook som present till sin makes – Chris, hänsynslös VD för riskkapitalbolaget Red Rock Capital – sextioårsdag. Naomi är nämligen ”an emotional horder” som samlar på allt från utskrivna mail till räkningar och fotogradier, och som nu vill att alla dessa dokument ska sammanställas i bokform. Målet med scrapbookprojektet är att det ska skildra Naomis familjeliv från det år då dottern Tabithas föddes fram till makens bemärkelsedag.

Esther anar onåd så snart hon börjar arbeta med projektet. Mycket är märkligt: ett andra barn har gått bort under mystiska omständigheter och ett iskallt avstånd verkar prägla Chris och Naomis relation. Värre blir det när Naomi plötsligt hittas död. Esther blir lika chockad som triggad av nyheten, och när hon försöker ta reda på sanningen om dödsfallet, dras hon snabbt in i en mörk värld präglad av lögner, svek och pengar.

Flörten med olika spänningsgenrer är i Scrap uppenbara på andra sätt än på handlingsplanet. Esther är lika besatt av True crime som av att lägga sig i sådant som inte angår henne. Deckarreferenserna (bland annat till Gillian Flynns kioskvältare Gone Girl vars handling på många sätt liknar den i Scrap) duggar tätt, och huvudpersonen konverserar gärna och ofta om genren.

De ständiga referenserna till deckar- och True crime-böcker gör att jag under läsningen tvingas att ställa frågan vad mina förväntningar på den ena eller andra typen av text inbegriper för fördomar och förväntningar. Scrap blir till en allegori för en typ av litteratur som den både är och inte är.

Jag läser denna i Scrap pågående metalitterära diskussion som kopplat till ett vidare intresse för gestaltningsformer som anses mindre socialt och kulturellt ansedda. För outsidern Esther är True crime-ljudbokslyssning liksom (scrapbook)hantverkande erfarenhetsskapande processer. Ett lösande av gåtor som handlar om att förstå sig själv i ett socialt sammanhang och göra världen begriplig. Att dessa aktiviteter är mindre accepterad eller tillskrivs lägre värde av samhället kanske rent av gör dem mer tillgänglig som verktyg att förstå det med. Eller som Esther själv uttrycker det:

”I knew that I listened to my bloody podcasts, in part, to keep my own homicidal thoughts at bay; but all these hours of being ear-fucked by amateur detectives had taught me how to really look.”

*

Henkel återkommer i sin produktion till frågan om vad det innebär att vara konstnär. På ett existentiellt och filosofiskt plan men också på ett väldigt praktiskt sätt. Skildringarna av konstvärldens myter, personer och institutioner (en slags konstens ekologier om man så vill) är välinformerat trovärdiga samtidigt som de är tecknade med humoristisk distans.

Jag gissar att mycket av stoffet hämtats från Henkels egna liv som konstnär genom åren verksam i bland annat New York, Berlin och nu i Los Angeles. Redan under sina studier vid Cooper Union School of Art i New York påbörjade hon sitt pågående samarbete med parhästen Max Pitegoff; konstnärsduon har sedan dess genomfört projekt som överträder och osäkrar en rad gränser – till exempel de mellan verklighet och fiktion, deltagare och betraktare och skådespel och identitet.

Ett exempel är TV Bar (2019–2022), en bar och performance-plattform i Schöneberg i Berlin som även tjänade som scenografi för tv-serien Paradise. I denna noir-såpa, inspelad på analog 12mm-film, figurerar barens anställda och besökare spelandes sig själva, kluvna i sina roller som konstnärer eller författare men samtidigt hårt arbetande servicearbetare. 

Jag läser Henkels böcker i relation till – eller kanske till och med som en förlängning av – denna sociala performancepraktik (som intresserar sig för det socialt performativa). Så är fallet med Scrap, men kanske i ännu högre grad med Other People’s Clothes från 2021.

Other People’s Clothes kretsar kring konststudenter Zoe, bokens berättarjag, och hennes vän Hailey, som reser till Berlin från New York för att fortsätta sina konststudier. Central för narrativet är den lägenhet som de två vännerna småningom lyckas hyra: en gigantisk koleldad Altbau-våning med kristallkronor och valv. Märkliga saker börjar snart hända: en dagbok försvinner, bostadens ägare, den kända deckarförfattaren Beatrice Becks, dyker upp trots att hon inte har någon nyckel för att varna Zoe för konsekvenserna av en pågående ätstörning och en av bokhyllorna visar sig vara en dörr till ett lönnrum. 

Allt tyder på att Beatrice använder det hemliga rummet för att spionera på Zoe och Hailey. Zoe är skräckslagen men Hailey övertygar henne om att hela situationen kan vara deras gemensamma claim to fame. Förmodligen är deras liv i Berlin förlaga för Beatrices nya bok! Det som nu krävs av dem är att de tar makten över narrativet, att de iscensätter en glamorös och spännande vardag med mycket drama. Tillvägagångssättet blir att hålla regelbundna fester för att skapa en air av exklusivitet och flärd.

Planen lyckas delvis, de maxade hemmafesterna blir till en slags konstpartyinstitution med stort rykte och karismatiska besökare. Småning blir dock denna performance självsvåldig och destruktiv – till ett svart hål som slukar all annan kreativitet och självinsikt och som leder till ond bråd död.

Other People’s Clothes är en bok som skrivits med en medvetenhet om den pågående autofiktionalisering som präglar Berlin. Många av de platser som beskrivs i boken, till exempel Berghain eller teatern Volksbühne, har blivit ett slags kollektiva klichéer som är svåra att ge ny gestaltad form. Men i Henkels händer får även det som kunde vara förutsägbart, liv.

Zoe och Hailey som likt så många söker sig till den tyska huvudstaden för att få utlopp för något (sexualitet, identitet eller konstnärligt skapande) blir läsarens, ibland naiva, guider till den svårfångade blandning av efterkrigshistoria, hedonism, klubbkultur, kreativitet, queerhet som Berlin är. Nu är det på sin plats att skriva ”eller som Berlin en gång var” men även denna tro, vilket Henkel själv nämnt i en intervju, är en del av mytologiseringen av staden. Att prata om hur klubbarna och hyrorna var på 00-talet är ett slags socialt allmängods som jag tror handlar om en vilja att lokalisera en plats utanför rummet och tiden, i drömmarnas och visionärens universum. En gemensam vilja att skapa något där allt kan hända och du kan vara dig själv. Min egen erfarenhet är att detta är möjligt just för att tillräckligt många människor vill att det ska vara så.

För mig blir Other People’s Clothes en bok som handlar om den här gemensamma drömmen och dess konsekvenser. Om att leva i en nästan schizofren stad där målet med mångas liv är att drömmar blir verklighet och tvärtom. Men vad händer med kreativiteten och viljan att göra konst när det liv du lever ska vara något kreativt i sig, samtidigt som detta liv inte slipper undan att definieras av samhällets alltid lika torftigt närvarande begränsade ramar? Av de olika typer av kapital som krävs för att nå framgång och ekonomisk och social frihet, av klass-, ras- och genusstrukturer som sipprar ner i många vackra drömmar om utopiska undantagstillstånd. Finns det då inte en poäng med att konsten inte är liv och vardag, och istället förblir just en dröm, en bild och något ”annat”.

Hailey och Zoes urspårade mega-performance ska nog inte läsas som ett sensmoraliskt försök att säga att det inte går leva på andra sätt än det som ett kapitalisitiskt majoritetssamhälle påbjuder, utan snarare som ett exempel på hur svårt detta är, och att den som önskar göra det ständigt måste ifrågasätta sina etiska och estetiska val och böjelser. Allt är inte konst, och bör nog heller inte vara det.