De Humani Corporis Fabrica

En man ligger på operationsbordet med ett långt snitt längs med ryggen. Läkarna är i färd med att förstärka ryggraden med en metallställning. Med såg och hammare bryts ben som är i vägen för ingreppet bort. Det öppna såret sköljs med vad jag antar är desinficerande vätska, och fästen för den nya stål-ryggraden sätts på plats. Personalen pratar om hur undermåliga de kirurgiska instrument som de har att tillgå är. En läkare skämtar om att han aldrig någonsin skulle låta kollegan i rummet genomföra en operation på honom själv.

Jag kallsvettas och undrarnär scenen ska ta slut. Den här känslan får jag flera gånger under de nästan två timmar som Véréna Paravel och Lucien Castaing-Taylors De Humani Corporis Fabrica varar. Men trots att delar av mig bara vill fly biosalongen, är jag fullständigt uppslukad av filmen. Efter ryggradsoperationen klipps det direkt till patientens ansikte. Han har blivit vänd på och håller på att vakna ur narkosen. Slangar har fästs vid mun och näsa med tejp. Han vrider huvudet med snabba ryckningar och kisar med ögonen. ”Harun, Harun”, hör man någon säga för att påkalla uppmärksamheten hos den nyvakne.

Min känslomässiga reaktion är omedelbar. Det kirurgiska ingreppet har under flera minuter tvingat mig till en blick som är extremt maskinell: jag ser en kropp som kan fixas och lagas. Jag ser en sammansättning av evolutionärt finkalibrerade vävnader som ibland måste justeras av hårdhänta läkare. Scenen efter är allt det motsatta. Den skildrar en person i utsatthet, vars känslor jag vill förstå (Har han ont? Är han förvirrad? Vet han var han är?). Inte minst beror det här på att kameran färdas från rygg till ansikte. Ögonen är speciella för människan; om man ska tro historikern Martin Jay är vi det enda däggdjur som uttrycker och avläser känslor via synorganen. Att nästan möta en blick igen efter ryggoperationen blir en påminnelse om att de emotionella band som finns mellan människor har ett materiellt, kroppsligt och skört fundament.

*

Véréna Paravels och Lucien Castaing-Taylors film visades på filmfestivalen Kosmorama som för nittonde året i rad pågik i Trondheim 6–12 mars. Cirka åttio filmer uppdelade på tio kategorier presenterades under sju dagar. Programmet var brett och premiärer blandades med guldkorn som redan hade haft sina första visningar på internationella filmfestivaler. De tio huvudsektionerna av festivalen kompletterades med en del specialevenemang: man kunde äta frukost och titta på film eller gå på filmquiz. Jag valde att ta del av programserien Snakk om film, och lyssna på NTNU-akademikers analyser av fem festivalfilmer.

Den visning av De Humani Corporis Fabrica som jag besökte ingick i Snakk om film-konceptet och följdes av ett anförande av førsteamanuensis Anna Ulrikke Andersen. Andersen är verksam vid NTNU som arkitekturhistoriker och arbetar med film som researchmetod. Hon har bland annat följt den ikoniske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz i spåren, och i ett av hennes senare projekt, An A to X of Chronic Illness: patients’ architectural histories (an incomplete guide),undersökte hon relationen mellan kroppens funktionalitet och byggda miljöer med utgångspunkt i ett rehabilitersingcenter för reumatiker som den norska staten driver i Montenegro.

I Snakk om film sätts de analyserande experterna i biostolen med samma förutsättningar som publiken. Ofta har de någon form av förkunskap som kan vara värdefull men de har inte sett filmen som visas tidigare. Anna Ulrikke Andersen har alltså en vårdrelaterad audiovisuell forskningspraktik, och hon har, visar det sig, även arbetat med Lucien Castaing-Taylor under ett utbyte vid Harvards Film Study Center.

Andersen uppehöll sig i sitt anförande kring att det faktiskt inte bara är ett, utan flera sjukhus som besöks i De Humani Corporis Fabrica, som för henne handlar om arkitektur: om de rum som byggs för att omsorg ska kunna ske i samhället. Jag håller med om detta, men för mig sker även en slags sammansmältning mellan byggd miljö, film och människa. Denna effekt uppstår bland annat då Lucien Castaing-Taylor och Véréna Paravel filmar med kameror som används vid kirurgiska ingrepp. Man får med andra ord inte bara följa med till operationsbordet, utan även in i människors kroppar. Och på samma sätt skildras arkitektoniska element: vid ett tillfälle fästs kamera på en sluten behållare som färdas i blixthastighet genom sjukhuskroppen i ett vakuum-rörsystem (ett så kallat pneumatiskt transportsystem) för medicin och vävnad.

Andersen var delvis kritisk till att Paravels och Castaing-Taylors så närgånget följt människor i ofta utsatta situationer, och nämnde att duon har varit ute på etiskt tunn is förut. Det kanske mest prekära exemplet är Caniba från 2017 om Issei Sagawa, som 1981 mördade och delvis åt upp sin Sorbonne-klasskamrat Renée Hartevelt. I filmen berättar Sagawa om sina sjuka böjelser, om sin vilja att själv bli äten och det sexuella begär som ligger bakom kannibalismen.

Castaing-Taylors och Paravels gränsöverskridande filmkonst väcker dock inte bara etiska frågor, det finns anledning att vara skeptisk även mot deras estetiska anspråk. Närmare bestämt till ambitionen att skapa en känsla av att ”vara där” – en slags verklighetseffekt. Leviathan (2012) som spelades in i New Bedford i Massachusetts, kan tas som ett illustrativt exempel. Filmens huvudroll innehas av den fiskebåt som duon färdas på. Med hjälp av små actionkameror monterade på sig själva och skrovet skildras relationen mellan människa och hav. Castaing-Taylor och Paravel har apropå Leviathan sagt att de ville göra en film som både var ”extremt objektiv och subjektiv samtidigt.” (Desistfilm, 2018) Men, vilket Andersen också påpekade under Kosmorama, denna, likt duons övriga produktioner, är i själva verket elaborerade postproduktions-skapelser där inte minst ljudet transformerats och anpassats för att bli suggestivt intagande.

*

De Humani Corporis Fabrica är, likt Leviathan, och på grund av sin skildring av ett slags kinokirurgi, både actionfylld och till synes verklighetstrogen. Men den innovativa, och alltså delvis lite problematiskt sensationslystna, ivern hos Castaing-Taylor och Paravel att prova nya filmiska grepp blir av en särskild anledning mer mångbottnad i De Humani Corporis Fabrica än i duons tidigare experiment. Detta beror på den implicita länk som i filmen etableras till filmmediets och biografens historia.

Castaing-Taylors och Paravels film anspelar nämligen både till titel och innehåll (De Humani Corporis Fabrica Libri Septem är en serie anatomiska studier av 1500-tals läkaren Andreas Vesalius) på en västerländsk medicinhistorisk tradition där nyfikenheten på, och viljan att åskådliggöra, kroppens alla vrår har varit central. Under slutet av 1700- och 1800-talet, skulle den här fascinationen leda till uppkomsten av allt från anatomiska teatrar, vaxkabinett, röntgen och enligt vissa även till utvecklingen av fotografiska tekniker, och smånigom även film. Filmteoretikern Giuliana Bruno är en av flera som skrivit om detta. I boken Atlas of Emotion: Journeys in Art, Architecture, and Film (Verso, 2002)beskriver hon hur en vilja att med visuella medel fånga kroppens motoriska färdigheter var av en avgörande betydelse för utvecklingen av proto-cinematografiska tekniker som till exempel Muybridges kända kronofotografi. En viktig detalj i sammanhanget är att dessa nya visualiseringsmaskiner utvecklades på vetenskaplig grund, men också för borgerligehetens goda nöjes skull. Men de nya formerna för visualisering innebar också, trots att de stimulerade fantasin och fick publiken att resa i tanken, att en rad svåröverskridna mentala barriärer etablerades. En distans uppkom mellan den som betraktade och det som betraktades, mellan det som var nära och det som var långt bort, mellan natur och kultur, mellan det levande och det döda.

*

Jag ser De Humani Corporis Fabrica bekvämt tillbakalutad på tryggt avstånd från lidande och blod. Min betraktarposition är inte helt olik den som den anatomiska teaterns besökare intog när de likt jag betraktade vetenskapens vidunderliga framsteg. Men sjukhuspersonalens ständiga diskussioner om bristande resurser, utbrändhet och dålig utrustning får småningom avståndet till det som sker på bioduken att framstå som alltmer animerat. Plötsligt befinner jag mig inte alls långt från det existentiella drama som utspelar sig framför mina ögon och det går upp för mig att De Humani Corporis Fabrica kanske mer än något annat handlar om välfärd, och om prioriteringar i en statsapparat.

Frankrike har ett vårdsystem där privata och offentliga initiativ samsas inom vårdsektorn. Jag vet inte exakt vilken finansieringsmodell som upprätthåller de sjukhus jag ser i filmen, eller om den nyopererade Harun betalade för sin kirurgi. Men det jag vet är att Castaing-Taylors och Paravels film får mig (och även den publik som efter filmen och Anna Ulrikke Andersens anförande får dela med sig av sina tankar) att begrunda detta. Filosofen Michel Foucault skrev en gång att när den moderna europeiska välfärdsstaten började ta form så gavs den inte, likt tidigmoderna styrelseskick, rätten att döda – istället definierades vilka som skulle få tillgång till det som krävdes för att ett liv skulle kunna levas. Den som sett De Humani Corporis Fabrica förstår att den senare formen av maktutövning inte kommer med mindre konsekvenser än den förra.

Jag lämnar biosalongen på skakiga ben och med en önskan: att alla som distribuerar den rätt till liv som Foucault skrev om utsätts för det moraliska stålbad som jag precis har gått igenom. I första hand kanske alla med makt och inflytande över vem och vilka som får vård i Frankrike och på andra platser, politiker, tjänstemän och byråkrater, men också vi som via valsedeln är med och bestämmer hur resurser till vården fördelas.

De Humani Corporis Fabrica
Regi: Castaing-Taylor og Paravel
Kosmorama 6.–12. mars 2023