Livet som konstnär: Gideonsson/Londré

Få yrken påverkar ens privatliv så mycket som konstnärens, om man ens kan prata om något privatliv. Yrke och fritid flyter oftast ihop, eller så delar man upp dagarna mellan brödjobb, ateljéjobb och fritid. Ju längre jag kommer från min egen MFA-examen i 2007, desto fler varianter av konstnärsliv ser jag utveckla sig både hos dem jag gick på kunstakademiet med, och hos andra kollegor jag möter på runtomkring. Det är alltid lika intressant att höra hur de har löst det till synes omöjliga med att få tid och råd att jobba med konst, och i tillägg kanske ha familj och några veckors semester varje år. Och framförallt vad konstutbildningen gjort med deras syn på livet och hur den påverkat de val de tagit. Detta har jag samtalat med några konstnärer om. Först ut var Gunhild Moe, därefter Anne-Helga Henning, Shingo Yoshida och Jana Winderen. Här kommer Gideonsson/Londré.

*

Lisa Gideonsson och Gustaf Londré är konstnärsparet som flyttat långt från sina barndoms slättland i södra Sverige till fjällets fot i Kallrör i västra Jämtland. De utgör ett av sju hushåll i landsbyen, där de sedan fyra år har kunnat jobba ostört – med tiden och sig själva som material. Isolerat och introvert å ena sidan, men med en aktiv och internationell utställningsverksamhet å andra. De är varken gröna vågare eller klimatflyktingar i beredskap, men står på barrikaderna för långsiktighet. Och de älskar att åka skidor. Nyligen avslutade de en två månader lång Artist-in-Residency-period på Lademoen Kunstnerverksteder i Trondheim, där ArtScene Trondheim träffade dem för ett samtal om livet som konstnärer.

Märit Aronsson: Kan ni berätta om valet att som konstnärer flytta från storstaden till en glesbygd med flera mil till t. ex. närmsta matbutik?

Gustaf Londré: Redan under de två sista åren på Konsthögskolan i Stockholm jobbade vi på några isolerade platser, t. ex. i ett sommarhus som vi fick låna på vintern. Som en del av vårt konstnärskap hade vi olika slags regler som vi levde under i perioder på ungefär två veckor. All vår tid var totalstrukturerad, ner till varje minut. Då började vi prata om att vi måste hitta en plats där vi själva kunde bestämma, och inte vara beroende av att låna andras hus. Nu ville vi se vad som hände om man verkligen löste upp gränserna mellan arbete och vardag.

Lisa Gideonsson: Vi hade också kommit till en punkt där vi ville komma hem, och inte längre flytta runt på andrahandskontrakt i Stockholm och ha våra saker lagrade hos föräldrar. Efter en sex månader lång vistelse i ett hus i Östra Vålådalen kändes det helt självklart att bo på det viset. Vi ville ta vårt samarbete på största allvar, och om vi inte tog det ett steg till så kändes det nästan förljuget. Det blev omöjligt att flytta tillbaka till stan.

Märit: Varför just fjällen?

Gustaf: Det var en längtan efter berg som vi haft sedan barnsben. Vi är bägge från helt platta landskap; jag är från Västgötaslätten och Lisa från Östgötaslätten.

Lisa: Ja, vi förenades i uppväxten på slätten och dessutom i intresset av vintersport. Apropå det kommer kärnan i många av våra samarbeten inte från konst, men från andra områden vi har engagerat oss i, t.ex idrott och musik; utövanden som bygger på en kollektiv styrka. Det handlar om att det uppstår något utanför en själv, att summan är större än beståndsdelarna. Ett sökande efter det utomkroppsliga som kan uppstå i olika kollektiva processer, mer än vad vi har upplevt individuellt. Under sista åren på Konsthögskolan försökte vi skapa den tredje kroppen, the third man.

Gustaf: Det är något vi fortfarande gör, med hjälp av ganska stränga metoder med upprepningar, uttröttning och monotoni.

Märit: Är det det ni menar med struktur? Berätta mer om det!

Gustaf: Ja, det vi gör nu på LKV är en del av en struktur som började för kanske tre år sedan, som kretsar kring det vertikala och horisontala. Både utifrån oss som människor, att vi kryper i början och sedan reser oss upp, och sedan konkret att vi bor omgivna av myrar, där det finns uråldrigt material bevarat i lager på lager. Tanken på en vertikal tid uppstod; resan mellan det uråldriga i myrarna och fjällen runt oss. Samtidigt började vi jobba med våra kroppars vertikalitet, och se vad som hände när vi vred och vände på den. Vi hade t. ex. sejourer där vi utmanade vertikaliteten och hängde upp och ner. Det vi gör på LKV är att vi en gång i timmen noterar våra kroppspositioner i förhållande till horisontalplanet.

Lisa: Det är alltså själva strukturen, att man uppmärksammar sin egen kropp varje timme. Vi har ett enkelt schema med 24 rutor där man med ett enkelt streck noterar kroppens position. Det har vi gjort en längre tid och alltså samlat in en stor mängd data.

Gustaf: Tidigare har vi dessutom försökt att strukturera våra drömmar. Det innebar att vi gick upp flera gånger under nätterna för att skriva ner och försöka forma drömmarna så de skulle bli mer likartade. Vi var ju helt nedbrutna när vi inte fick sova.

Lisa: Ja, det var ganska absurt. Upplevelsen av tid blev det centrala i det projektet, och det var där vi började förstå att tiden upprätthåller allting. Så det projektet var utlösande för allt vi har gjort efter det.

Märit: Det är många element här som påminner om det att vara på en retreat. Sittande tyst meditation en lång period, upprepande mantran, gående meditation tidigt på morgonen… Har ni några sådana inspirationskällor?

Lisa: Den buddhistiska meditationstraditionen använder sig visserligen av många intressanta konkreta metoder, som vi kan inspireras av. Men det som faktiskt är den stora utmaningen i många av de här strukturerna är att man själv har satt igång dem, och att man inte har någon annan att liksom skylla på.

Gustaf: Vi stjäl detaljer från olika typer av ritualer. Jag är väldigt intresserad av t. ex. den judiska läsningen av texter där de kopplar olika ord till rörelser för att göra det lättare att komma ihåg dem.

Lisa: Vi har hittat många kollektiva överensstämmelser mellan religion, militär, idrott, där det handlar om lydnad. De har alla vissa samstämmiga metoder för att uppnå lydnad, och det är ju väldigt intressant. Om man har kommit så långt in i en människa så man kan få den att lyda, då har den personen också något att göra uppror mot. Det är ordning och kaos. Man bryter ner och bygger upp.

Märit: Ni jobbar metodiskt och närmast vetenskapligt, ser det ut som.

Lisa: Ja, mycket går ut på att vi samlar data. En tydlig inspirationskälla är kronobiologin, som omhandlar organismers reaktioner på tid. Det var den franske geologen Michel Siffre som på 1960-talet skulle studera grottor, men som istället kom att studera sina egna reaktioner på att i grottan omges av totalt mörker i längre perioder. Han hade dessutom egensinniga och roliga forskningsmetoder, och han hade humor i sitt arbete. Det finns t. ex. en bild där han ligger i sin grotta och läser Platons Grottan.

Gustaf: Vetenskap som bedrivs på en hobbynivå är väldigt inspirerande, där drivkraften är lust, som när man jobbar med konst. Inte labb-aspekten, men mer en undersökande inställning till det, att se vad som händer om man gör si eller så. En nyfikenhet. Vad händer om man tar bort allt dagsljus? Vi förhåller oss ofta till kronobiologin även fast det inte är så strikt. Det projekt där vi verkligen tog oss an kronobiologin var Vargtimmen, som vi framförde på Andquestionmark och Bonniers Konsthall i Stockholm. Vi har alltså en biologisk tidscykel, som i sig är beroende av att vi får dagsljus in i ögonen. Vi började undersöka vad det är för underliggande tidsligheter i oss, bland annat fenomenet vargtimmen, som inträffar ungefär mellan 03.00 och 05.00. Hos de flesta människor uppstår det faktiskt fysiska fenomen just då; kroppstemperaturen sjunker en halv grad, melatoninproduktionen ökar, och andra saker, som självmord och barnafödande sker ofta vid den här tiden på dygnet. Det kan vara en ångestperiod för endel. Vi skapade en struktur där vi började väcka varandra kl 3 på natten, under ett halvårs tid, och den som väckte den andra personen hade som ansvar att skapa en övning som den andra skulle utföra, och sedan anteckna det som skedde.

Märit: Vad kunde det vara för typ av övningar?

Lisa: Allt från att svara på hur man kände sig till att koordinera sin kropp genom att t. ex. börja spela piano, gå på vandringar vissa sträckor utomhus. Det blev väldigt mycket ett svar på vad den andra hade gjort förra natten. Vi tvingade oss till fysisk aktivitet, för vi är ju inte till för att arbeta då, och det är ju intressant med tanke på 24/7 samhället, där man ska producera och prestera hela tiden.

Gustaf: Jag tror Vargtimmen hade varit omöjlig att göra om vi inte bodde där vi bor. Den performancen krävde så mycket och det var verkligen positivt att inte ha några distraktioner när vi jobbade med den. Vi blev ju mer och mer uttröttade och det var helt okej eftersom vi knappt träffade någon annan under den perioden och inte behövde hålla upp en fasad mer än gentemot varandra. Det hade ju varit jättejobbigt att bo i Stockholm och jobba på det viset. 

Märit: Hur är det med kollegor, saknar ni inte att ha dem nära till hands för att diskutera både egna och andras verk?

Gustaf: Både och. Man blir ju hela tiden prövad av det yttre, och behöver verkligen samla sig, vara ensam. Att vara ensam med sin tanke, testa den, låta den löpa linan ut och sedan kanske gå in i ett socialt sammanhang och veta vad man faktiskt tycker. Nu när vi är här i Trondheim på residency så är det ganska intensivt med att se utställningar, prata med folk och så vidare. Jag tror alla har behov av andra röster än sin egen, och vi lyssnar mycket mer på poddar och filmade föreläsningar sedan vi flyttade. Om man är allvarlig med att nå utanför storstadsområdena så borde man ta mer ansvar för att filma föreläsningar och lägga ut. Vi försöker också ta kontakt med människor som vi kanske inte direkt är så nära vänner med, men vars arbeten vi respekterar och försöker få till en dialog.

Lisa: Att ta kontakt har ju varit både din och min styrka även tidigare. Vi är drivande i att söka upp människor kanske inte för att fika och småprata men för att samtala om konst. Man kan ju ta för givet att man har sådana samtal bara för att man är i en urban miljö, men det är ju inte alls säkert. Om det är något vi vill fjärma oss från så är det det här att man tar in så mycket som man faktiskt inte är intresserad av. Vi slipper sålla bort alla val, all onödig information och annan skit man blir utsatt för i en stor stad, och det är så jäkla skönt. Men visst saknar vi ibland det urbana utbudet där man t. ex. spontant kan gå på teater.

Märit: Vill ni inte ut och resa?

Lisa: Det är ju många platser vi har lust att åka till, men ibland kan ju idén om en plats vara bättre än att besöka själva platsen. Vi jobbar ofta med simulerade platser, där vi inte behöver vara för att kunna jobba med den, och det vill vi gärna bevara. Vi behöver inte vara där som kropp men kanske som konstnärer. Vi kan fråga oss vad det är i en plats som är intressant, och ta tag i det istället för att åka till platsen.

Märit: Hur har ni gjort då?

Lisa: Den senaste soloutställningen vi gjorde, I am vertical, på Fondació Joan Miró i Barcelona, handlar om de 14 platserna på Jorden som ligger över 8 000 meter, och kallas Dödszonen. Istället för att vara på Mount Everests topp så har vi gjort en installation om de förnimmelserna eller upplevelserna av tiden på toppen. Tidsaspekten är viktig, vad händer om man saktar ner på allt? Sedan behöver det ju inte exakt överensstämma med vad som sker på 8 000 meters höjd, men det är ändå en slags tolkning.

Gustaf: Dödszonen en plats med 30 procent av det syret som finns i luften på havsnivå, så man andas tre gånger så fort. Blodet är så tjockt att det inte går helt ut i vissa kroppsdelar, och man börjar tänka väldigt mycket långsammare. Ingången till intresset för de här platserna kom från när vi hängde upp och ner i ett tidigare arbete. Det som håller allt samman är ju egentligen tidsaspekten, som vi var inne på förut. Rytmerna som vi ständigt försöker hitta, kollektivt, och som influerar en. Tiden är annorlunda rent fysiskt på olika höjd, den går faktiskt i olika hastigheter.

Märit: Vad är det som händer när man är i en sådan mellanzon som t. ex. Dödszonen?

Lisa: Ja, det är väl en tunn linje mellan ordning och kaos. Det upprätthållande och sönderfallande.

Märit: Finns det en mening där?

Lisa: Eller en meningslöshet. Jag tror det finns något där, som innefattar ett annat sätt att handskas med världen än den man är van vid. Om det har en mening eller är meningslöst är upp till individen, men för oss är det ett ideal att hitta de där små gränszonerna där man är något annat, går utanför sig själv, gör ett annat val än man hade gjort i sin ordnade tillvaro. 

Märit: Man måste ju ha struktur i sin vardag.

Lisa: Ja, för att livet ska fungera, och även för att man ska kunna ha något annat. Det var så vi började jobba. Det som triggade oss var att vi inte visste vad som skulle uppkomma när vi samarbetade. Nu är det nästan tio år sedan, och samarbetet har blivit den tredje kroppen. Till performancen på Babel inviterade vi in en tredje part, författaren och konstnären Mari Oseland. Hon följde vårt 24-timmars schema där hon noterade sin kroppsposition en gång i timmen under ett dygn, och skrev dessutom en text till varje position. Vi visste inte hur samarbetet med henne skulle utvecklas, men när vi fick texterna kändes det självklart att läsa upp dem under performancen. Bilderna blev en slags koreografi för vilken position vi skulle ha när vi läste texterna. Vi turades om att läsa upp dem, och på norska, vilket innebar lagom mycket motstånd.

Märit: Ni jobbar väldigt introvert, och internt. Det kan se ut som självutveckling, ni utsätter er för jobbiga saker och blottar er själva. Det gör ni ju säkert tryggt med varandra, men så är ni ju konstnärer som har utställningar, där ni faktiskt visar upp verk som folk kommer för att se. Då måste nu ju på något vis skydda er samtidigt som att det ni blottar är ju erat material. Hur jobbar ni med sådana aspekter?

Lisa: En process kan för oss vara sjukt tung men ändå inte innehålla något som är intressant att visa upp. Kanske långt senare eller aldrig. Men samtidigt är den en extremt viktig del av arbetet. Det kan gå lång tid innan vi har nåt som är värt att dela med sig med andra.

Gustaf: Det är viktigt att vara ödmjuk mot det också. Att öppna upp för att man kan komma till en punkt där man faktiskt slutar känna behovet av att göra konst. Även fast det är väldigt skrämmande. Det är ju ändå det vi har lagt hela vårt liv på. Men det är en möjlighet man måste omfamna om man ska hålla på med det vi gör.

Lisa: Paradoxalt nog tror jag att vi har en slags längtan efter att få slippa göra konst.