Stefanie och havet

När ArtScene Trondheim träffar Stefanie Hessler har hon jobbat tre dagar som direktör på Kunsthall Trondheim. Hon är tysk, tog kuratorutbildning i Stockholm og pratar flytande svenska. Vidare har hon hunnit skriva ett antal böcker och kuratera en mängd utställningar och biennaler, däribland i Aten ifjol och Momentum i Moss, för några år sedan, innan hon flyttade hit. Hon är ivrig och nyfiken på staden – och vi är nyfikna på henne!

Märit Aronsson: Du kommer precis från ett kuratorjobb på TBA21–Academy (Thyssen-Bornemisza Art Contemporary), där du var i tre år. På hemsidan står det att kulturorganisationen är den enda som helt och hållet fokuserar på klimatförändringar och hav. Och att den har initierat banbrytande projekt innanför konst och miljömässiga angelägenheter. Bland dina projekt där kan nämnas Tidalectics. Kan du berätta om det?

Stefanie Hessler: Tidalectics var en utställning jag gjorde 2017. TBA21–Academy bjuder in konstnärer och forskare att genomföra resor på båten Dardanella. Idén är att varje färd dedikeras till ett speciellt tema, som har att göra med havet. Första resan gick till Franska Polynesien, där vi forskade på atombombstesterna som Frankrike gjorde mellan 1966-1996. Vi var där 2 juli 2016, exakt 50 år efter första bomben ”testades”. Ordet tidalectics är det poeten och historikern Kamau Braithwaite, från Barbados, som har myntat. Han försöker formulera en föränderlig filosofi, med utgångspunkt i vågor och tidvatten. Det är intressant att fråga sig hur vi hade tänkt om vi levt i havet och inte på land. I havet kan man ju t. ex. inte göra några avgränsningar och dela in tydliga områden, därfor att det förändras hela tiden. Eftersom det var viktigt för oss att lyfta frågorna kring både de biologiska och humana skadorna som Frankrikes provsprängningar orsakat till ett internationellt plan, så redigerade jag även en omfattande bok – som kom ut för två år sedan på MIT Press. I den finns texter av en mängd olika typer författare, t. ex. forskare, jurister och filosofer, som alla skriver ur sina respektive perspektiv för att ge en så bred förståelse som möjligt av havet.

Ser du på ditt arbete med hav som politiskt, så du jobbar direkt för att påverka politiker?

Ja, absolut, och projektet Prospecting Ocean handlar faktiskt om utvinning ur djuphavet, mineraler som många företag och regeringar är ute efter. Projektet består av en utställning i Venedig med konstnären Armin Linke och en bok jag skrev, som gick i tryck i söndags! Hela idén är att göra problematiken synligare. TBA21–Academy har som enda kulturorganisation observatörstatus i FN i International Seabed Authority i Jamaica, som har en församling varje år, så organisationen försöker påverka till en förändring både genom att visa konst och traditionell lobbyverksamhet.

På vilket sätt kan man nå fram med ett budskap via konst jämfört med via t. ex. en artikel?

Jag tycker vi behöver både och. Journalistiken är superviktig, speciellt nu med fake news och en växande populism. Journalistik har ju sitt format; den är ganska linjär med en text man läser, ett reportage man ser och hör, och det fungerar oftast bra för att få ut ett budskap. Konsten kan göra andra saker, den är mer fokuserad direkt till synen men också till andra sinnen. Det är så viktigt att vi avkoloniserar kunskapskanonen som vi ärvt från den västerländska moderniteten, som är så fokuserad på det kognitiva och därmed förtrycker andra typer av kunskap. Konsten verkar långsammare; det är viktigt att det på en utställning inte bara finns information som är enkel att förstå, men att det finns rum för fördröjning. Vi är så vana vid effektiva digitala medier att vi inte längre tar oss tid att drömma. Det är en av sakerna som konst kan ge plats till.

När man läser om dig återkommer orden ’forskning’ och ’system’. Kan man tolka det som att du försöker förstå världen som den ser ut just nu? Är det din drivkraft?

Det var en bra läsning! Det var nyfikenheten på världen som tog mig till konsten. Alla förklaringar som jag fick från skolan, böcker och universitetet, de var bra, men inte tillräckliga. Det var alltid något mer som jag ville förstå. Konst är det enda fältet i samhället där det är ok att ställa frågor och inte behöva komma med ett svar. Jag gillar att se saker tillsammans, att ha rollen där man skapar situationer för att föra samman olika system. Jag är ganska influerad av systemteori och cybernetik, men systemteori från 1920-talet är ju ganska linjär och enkel, och jag är mycket mer intresserad av teorier som utvecklats därifrån, både feministiska och queera. De handlar om röriga sammanhang mellan system, där man blandar idéer och symboler.

Din verksamhet som kurator kännetecknas just av att du får människor från olika yrkesgrupper att samarbeta. Vilken roll har konsten bland de andra systemen när du gör en utställning? Hur gör du så att inte konsten bara blir en scen för de andra disciplinerna?

Tid är väldigt viktig. Tid att fördjupa sig ordentligt i ett ämne, och att man tänker tillsammans. Man behöver verkligen knyta ihop det från början, så både konsten och forskningen kanske kan påverka varandra. Jag tror inte man kan separera konsten från de andra områdena. Kopplad till konsten är ju till exempel både ekonomi och politik. Att konsten skulle vara autonom var kanske en god idé, men aldrig verklig. Det finns ju gallerier som t. ex. Science Gallery som gör fantastiska utställningar om vetenskap, och som ibland bjuder in konstnärer, men för mig är det tvärtom. Jag är i konstvärlden och sedan kan vetenskapen komma in i den.

Jag kan tycka att det är två helt olika sätt att närma sig en förståelse av världen; konsten ställer frågor och vetenskapen ger svar. Vad är det de här motstridiga skolorna kan ge varandra?

Det här är en av de frågorna jag ställt mig själv. Som kurator är en av mina uppgifter att skapa ett ramverk för att möten mellan olika skolor ska kunna uppstå, och dessutom utvecklas under tid. Till exempel kuraterade jag en utställning som visas i Venedig just nu, med konstnären Joan Jonas. Inför utställningen jobbade hon med en marinbiolog som heter David Gruber. I början var de båda lite avvaktande, men med tid och en kontinuerlig dialog lärde de sig mycket av varandra; de öppnade sina världar och nätverk för varandra och blev även goda vänner. David gjorde en lecture performance där han gick fram lite annorlunda, och inte enligt det mönster man kan förvänta sig av en forskare, och Joan integrerade Davids undervattensinspelningar, och även delar av hans akademiska artiklar i sina verk.

Du har sagt: I am particularly interested in exhibitions and texts that “perform” rather than describe their subject matter. Jag förstår hur du menar när det gäller utställningar och tänker mig att poesi kan göra det jobbet när det gäller text, men hur skriver du en teoretisk kuratortext som gestaltar ett innehåll?

I utställningar försöker jag skapa olika lager som kan tilltala olika människor; någon kanske vill ha en kognitiv upplevelse, någon är ute efter atmosfären, känslan eller det visuella, eller ljuden. Ett bra exempel är en norsk konstnär som jag har jobbat flera gånger med: Sissel Tolaas. Hon arbetar med lukt, vars molekyler man kan analysera och få fram information från, om t. ex. föroreningar. Samtidigt är lukten en upplevelse, som kanske framkallar något minne eller personlig association. När jag skriver texter så försöker jag ibland skriva så att textens form speglar innehållet. För några år sedan skrev jag en text till den svenska konstnären Cajsa von Zeipel, som jobbar mycket med kroppen. Texten delade jag in i kapitel som var uppkallade efter de olika lagrena i huden; överhuden, läderhuden, underhuden och ner till musklerna och benet. Jag skrev om verken och kombinerade det med teori i de olika lagren i kroppen, så det var nästan som att jag gjorde en röntgenbild av kroppen.

Du har jobbat en del med konstnären Carsten Höller, bl. a. var du hans studio manager och ni hade visningsrummet Andquestionmark i Stockholm tillsammans. Där visade ni konst som fullbordades först med besökarens närvaro. Höller är känd för bl. a. rutschkanorna han satte in mellan våningarna på t. ex. Tate Modern i London. Leken – vilken roll har den i konsten?

I Andquestionmark försökte vi aktivera andra sätt att uppleva konst på, inte bara att se på den. Vi tänkte mycket på Umberto Ecos uttryck ’open work’, och att verket inte är färdigt förrän man upplever det. Det här knyter an på ett bra sätt till det vi pratade om förut, att man kan uppleva saker på ett annat sätt genom konst. En del teoretiker skriver om att lek skapar nya tankar och regler, och nya former av interaktion mellan objekt. Det var en av idéerna bakom Carstens verk med rutschkanorna; att vi som vuxna inte längre leker. Lek är superviktigt, och att ha kul! I en värld där allt ska vara effektivt och ekonomiskt, så tycker jag att lek är viktig som en slags motstånd. Lek är politiskt.

När man som konstnär upplever flow i ateljén så påminner det väldigt om den där känslan när man som barn var inne i en lek. Då var man ju ofta flera, och behövde komma överens om vilka regler det var som gällde i den leken, t. ex. att nu leker vi att den här koppen är i guld, och då var alla med på det.

Det är intressant att du säger det, för ordet performance och performativ kommer från lingvistiken. Språkfilosofen John Austin skrev om exemplet när prästen viger ett par i kyrkan och förklarar dem som makar, så förändrar den handlingen, eller det performativa uttalet, verkligheten. Jag är väldigt intresserad av det performativa, och det behöver inte vara en person som gör en handling, det kan vara ett objekt.

Du jobbar ofta med stora ämnen, t. ex. klimatförändringar. Dessutom var du med och gjorde katalogen till utställningen Livet självt på Moderna Museet i Stockholm för några år sedan. Det är ju verkligen ett stort och allvarligt ämne. Kan du berätta hur du jobbar med balansen mellan allvar och humor i dina kurateringar och texter?

Jag tycker humor och lek är en väg in i svåra frågor, den kan få oss att slappna av. Det finns en stark tradition inom vetenskap som är kopplad till patriarkala strukturer, och om vi ska kunna förändra dem så måste vi ha verktyg som bland annat humor. Humor är inte alltid möjlig och vi behöver även andra verktyg, som t. ex. aktivism.

Apropå patriarkala strukturer, hur blir du bemött av etablerade män i konstbranschen som varit med länge?

Det finns ju sexism överallt. I början var det svårt, men jag har blivit tuffare. Det ska sägas att jag har haft ganska tur, generellt. Det hjälper ju att jag har en god utbildning och vit hud.

Bidrog det att Trondheim är en etablerad teknik- och vetenskapsstad till att du sökte jobbet?

Ja, absolut. Det känns verkligen kul att vara här, Trondheim är en stad med gamla traditioner samtidigt som det är stort fokus på framtiden med all utveckling inom teknologi och vetenskap. Jag vill gärna använda Kunsthallen som ett laboratorium där idéer kan växa!