Puls, linjer, lag

Intervju 27.05.2019

Anna Marie Sigmond Gudmundsdottirs suggestiva målningar är uppbyggda av många lager färg. De är lite större än en utsträckt människokropp och har en helt egen närvaro, som speglar den intuitiva upptäcktsfärd som processen inneburit. Själv säger hon att vi står i ett nu och ser på bilderna, som är ett slags skiljevägg till det som varit. Utgångspunkten är landskap, och vad upplevelsen av dem gör med oss. Förutom att hon har separatutställning på Dropsfabrikken nu, så är hon aktuell med ett stort verk inne på Powerhouse Brattørkaia. Jag kom på besök på Dropsfabrikken strax före åpningen.


Märit Aronsson: Dina målningar tar utgångspunkt i upplevelser av landskap, har du sagt. Kan du berätta mer om vad du menar med det?

Anna Marie Sigmond Gudmundsdottir: Hvis jeg for eksempel går opp et fjell og ser ut over landskapet, så får jeg en abstrakt opplevelse av det, i det øyeblikket jeg lukker øynene eller går ned fra fjellet. Det er ikke busker og trær jeg ser, men mer abstrakt og allikevel fysisk. Det er visuelt og samtidig musikalsk. Det å gå gjennom et urbant landskap oppleves helt annerledes enn å gå i et fjellandskap; det har på en måte ulike bølgelengder, som pulserer i ulik rytme. Så du kan si at jeg jobber mye med musikk også. Og med mentale bilder eller kart. Opplevelsen av et landskap blir en del av deg. Etterpå danner det seg nye former inni meg, litt som når du drikker, og væsken blir en del av systemet. På samme måte tenker jeg at det er med det du betrakter, at alt det du ser blir en del av det mentale fordøyelsessystemet.


M: Är det därför det är så uppfriskande att resa bort, tro?

A: Ja, da er du jo tilstede på en helt annen måte, du er jo helt fersk. For deg som bor her i Trondheim så handler det sikkert mest om å ta seg fra a til å, men for meg som er på besøk så får jeg hele tiden en masse inntrykk av farger og former – overalt!

Anna Gudmundsdottir, Lanzarote sa, Dropsfabrikken. Foto: Hermstad

M: Hur förvaltar du upplevelsen du har på t. ex. fjället, och hur börjar du jobba med den när du är på ateljén? Vet du t. ex. vilka konkreta upplevelser bilderna här på utställningen har sin utgångspunkt i?

A: Det er både og, for eksempel det maleriet som heter Lanzarote sa, som også er hovedbildet i utstillingen, det er på en måte et ønske om å være konkret. Den ble malt etter en ferietur til Lanzarote med familien. Vi tenkte det ville være godt med et avbrekk etter at jeg var klar med den omfattende utsmykkingen på Powerhouse Brattørkaia. Like etterpå skulle jeg igang med forberedelsene til utstillingen her på Dropsfabrikken, så reisen ble også starten på det arbeidet. Det var vinter her hjemme, vi var slitne og ble syke, alle sammen, på Lanzarote. Det var noe med å komme i frosne vinterkropper og kaste seg ut i bølgene, det var en ekstrem fysisk opplevelse! Tittelen Lanzarote sa er likevel bare et innspill, det er ingen fasit.


M: Men du har behållit titeln Lanzarote sa, som indikerar något sagt av en person?

A: Ja, for tittelen er fra et dikt som jeg har skrevet, som starter med ’Lanzarote sa…’. Jeg ville ikke ha med hele diktet, for det er viktig å la bildene balansere i sitt eget rom.


M: Målningarna har många lager av färg, medan teckningarna har ett renare uttryck?

A: Spesielt i tegningene prøver jeg å grave frem noe, det er nesten en omvendt prosess enn i maleriene, hvor jeg maler over i lag etter lag.


M: Det är ju lite geologi över det!

A: Det er morsomt at du sier. Begge foreldrene mine er geologer! Og jeg er inspirert av et fantastisk juv som er rett utenfor atelieret mitt i Sør-Fron, i Gudbrandsdalen.


M: Apropå geologiska linjer så är det alltså en tydlig linje från verket på Powerhouse Brattørkaia och hit till Dropsfabrikken på Ila – via Lanzarote! Kan du berätta mer om arbetet du gjorde på Brattørkaia?

A: Powerhouse er en type bygning som benytter seg av blant annet solenergi for å produsere like mye energi som det forbruker. Så her ville jeg få naturkrefter inn i bygget. Det skal se ut som om et vesen har vært inne i bygningen og skrapt av maling langsetter veggene. Jeg ville ha en prosess som var veldig ekspressiv og direkte. Først ble det tykke lag av maling, deretter så prøvde jeg å få til en fysisk bevegelse på veggen, som er kraftigere enn hva et menneske kan få til. Jeg hadde to assistenter i starten som hjalp meg med de store fargeflatene, og all overmaling og skraping gjorde jeg selv.

Anna Gudmundsdottir, SHAD, Powerhouse Brattøra.

M: Det du visar på Dropsfabrikken är abstrakta teckningar och målningar. Tidigare har du jobbat med föreställande bilder, både i teckningar, målningar och collage. Kan du säga något om skillnaden mellan att jobba med föreställande och abstrakta bilder?

A: Jeg kom til et metningspunkt da jeg jobbet med forestillende eller halvabstrakte bilder og fikk behov for å jobbe helt abstrakt. Men jeg er fortsatt opptatt av streken. Det å kunne kontrollere malingen, som er helt flytende, det er nesten overmenneskelig. At du har noe flytende i en bøtte som jeg kan lage tydelige linjer av. Jeg kommer aldri over hvor fantastisk det er!

For å komme meg videre fra det forestillende, så begynte jeg å male over alle bildene. Det skulle skje veldig, veldig langsomt. Tanken er også det historiske, det at du ikke kan memorere helt nøyaktig hvordan fortiden har vært. De bildene du ser i utstillingen her er minner av noe som har passert. Du kan bare skimte noe der, under strekene. Mens vi står i rommet her og nå, så representerer eller er bildet en slags skillevegg mellom det som har vært og det som er.

 

M: Det är mycket i dina verk som är både abstrakt och konkret. Linjerna är bara linjer, men samtidigt bär de något existensiellt, om man väljer att se det.

A: Ja, det var fint sagt, og hver linje kan være et levd liv, eller en traktor som pløier opp jorden.


M: Du jobbar väldigt fysiskt och med ganska långsamma processer. Vilket förhållande har du till dagens snabba bildflöde?

A: Jeg lurer veldig på hva konsekvensene av våre opplevelser av bilder er, med den hastige informasjonsflyten. Man kan se at mye av de bildene som vi eksponeres for idag er innholdsløse, på en måte. Jeg har tenkt på mine malerier med de vertikale bevegelsene som en slags evig scrolling, hvor bildene fragmenteres og bare flyter utover, og det går så fort at du ser ikke lenger hva de forestiller.

Anna Gudmundsdottir, SHAD, Powerhouse Brattøra.

M: Så du har en koppling till den digitala bildvärlden, samtidigt som du håller fast vid en måleritradition med långsamt och fysiskt arbete?

A: Ja, jeg er jo påvirket av den. Det er interessant å ha en treg prosess i maleriet hvor jeg skal trekke en strek fra et punkt til en annen, som en snegl i et landskap, men hvor resultatet gir en følelse av et helt annet, mye raskere tempo.

 

M: Aldrig tidigare har vi varit utsatta för så mycket visuell information, och samtidigt skär man ner på visuella fag på skolan, dvs där man ska lära sig att tolka all information. Det är lite som att vi plötsligt ska prata tyska men inte får undervisning i det. I lyset av det, kan man tolka din konstnärliga handling som politisk?

A: Ja, det er viktig for meg å representere en motvekt til dagens billedbruk. Det er hele tiden en kamp om å ta den plassen, å påstå at det å male er en viktig måte å være i verden på.

 

M: Några av bilderna i utställningen kommer från serien Der solen er stum, som hämtat sin titel från Dante Alighieris Den guddommelige komedie (1307-21). Jag läste på din hemsida att diktaren går vilse i en mörk skog och blir angripen av vilda djur. Då faller han ned till en djup plats inom sig där solen är stum och bara huden skiljer honom mellan sitt inre mörker och en yttre verklighet. Kan du berätta mer om det?

A: Ja, det er på en måte ganske klaustrofobisk å være inne i kroppen. Det eneste som slipper inn lys er jo øynene! Kroppen er noe du drasser med deg, det kan noen ganger føles som å være lukket inne i en heis som står stille. Da jeg ble operert for noen år siden ble kroppen åpnet og en masse lys slapp inn. Etterpå da det ble sydd igjen, så forestilte jeg meg at lyset var igjen der inne og i vill fart prøvde å presse seg ut igjen! Når det kommer til maleriet, så er det de indre romsteringene som kommer ut. Jeg gir lys til det ensomme mørket der inne. Det er også merkelig å tenke på at det inni kroppen er et enormt maskineri. Det er bare den tynne huden som skiller meg fra det. Og inne i oss er vi så like naturen! En elv har du inne i deg, et fjell, en himmel. Alle disse kreftene er en del av oss.

Anna Gudmundsdottir, Lanzarote sa, Dropsfabrikken. Foto: Hermstad

M: På vilket sätt då?

A: Du kan oppleve deg selv like stille som et fjellvann og like viltert som en vulkan. Følelsene dine kan være like kaotiske som naturen, og så er du samtidig et menneske som skal prøve å kontrollere det. Holde ordning i sakene, bli dannet og kultivert.

 

M: Så bilderna är en slags översättning av det inre livet, du vränger ut insidan?

A: Ja, det er sånn det føles; jeg åpner en kanal for den indre klaustrofobien min. Uten at jeg går rundt og kjenner meg klaustrofobisk hele tiden, altså. Det er veldig tilfredsstillende å male. Jeg stoler på prosessen, den har en helt egen kraft som fører meg inn til et nytt sted hvor jeg ikke har vært før. For meg er det å male akkurat som å være på en oppdagelsesreise, å komme inn i en ny skog. Jeg kjenner det igjen fra da jeg var barn også, den enorme lykkefølelsen av å sitte å tegne. Jeg husker at jeg tenkte at dette må jeg aldri gi slipp på. Jeg husker også en gang da jeg skulle tegne i en fargeleggingsbok med figurer, og jeg begynte å tegne utenfor figurene. Det var noe helt spesielt. Utenfor kroppen!

 

M: Har du haft utanför-kroppen-upplevelser någon gång?

A: Ja, faktisk, veldig ofte som barn. Det kan jo ha vært drømmer óg, men jeg husker det godt. I tenårene hadde jeg det nesten hver kveld. Det kom akkurat i det jeg skulle til å sovne. Kroppen stivnet helt, samtidig ble jeg lys våken og seilte opp mot taket, og fikk nesten panikk fordi jeg bare ville tilbake i kroppen min igjen. Det var marerittaktig. Etter at jeg fikk barn har det skjedd veldig sjeldent. Jeg tror det er ganske vanlig at man har disse opplevelsene, men man snakker kanskje ikke om det.


M: Det känns relevant att se dina verk i förhållande till upplevelsen av att vara utanför kroppen. Är det inte så att konst ofta har utgångspunkt i händelser som är väldigt personliga?

A: Ja, men samtidig er jeg ikke interessert i at bildene skal bli så knyttet til meg som person. Det syns jeg blir litt vrient. Jeg er heller ikke komfortabel med å være i rampelyset. Bildene lever jo sitt eget liv og jeg er mest instrumentet bak. Det å få vite en masse om meg som person er kanskje ikke det mest interessante. Jeg står jo helt alene og lager disse bildene, og kommuniserer ikke med noen andre enn selve maleriet. Deretter står jeg med bildene i en helt annen kontekst – i et gallerirom. Plutselig så er jeg ute av det mørke rommet og blir eksponert for lys fra alle mulige hold.


M: Så ateljén är som en egen kropp?

A: Ja, kanskje det. Ett egg?

 

Anna Marie Sigmond Gudmundsdottir – Lanzarote sa

Dropsfabrikken 25 maj – 23 juni 2019