Med følelsene utenpå lerretet

Kjell Erik Killi-Olsens retur till Norge är kantad av begivenheter. Han flyttar ut ur sitt tusenåriga slott i Frankrike, där han levt i 30 år, och till Gudbrandsdalen, där han hittat sin drömbostad i en medeltidsgård i Vågå. I höstas öppnade han en stor utställning på Galleri Brandstrup i Oslo, och i vår slår Dronning Sonja upp portarna till sitt stall för att visa hans verk där. Här hemma i Trondheim har nog de flesta fått med sig att han köpt en stor bygård på Kjøpmannsgata, där han ska visa ung konst, och på Trondheim kunstmuseum öppnar alldeles snart utställningen Killi-Olsen New York 1983. Samtidigt som MoMA visar utställningen Club 57: Film, Performance, and Art in the East Village, 1978–1983 presenterar TKM för första gången en stor samling av Killi Olsens verk från just 1980-talet, många dessutom från East Village i New York. Fokus ligger på tredimensionella arbeten, men här finns också måleri.

Märit Aronsson: Du bodde i New York i början av 1980-talet och var en del av konstscenen i East Village, tillsammans med Basquiat, Warhol och andra stjärnor. Det verkar ha varit en oas av kreativitet, och mycket av det som blev gjort där och då i konst- och musikväg har genomsyrat och haft en enorm påverkningskraft på all västlig populärkultur ända sedan dess. Hur känns det att plocka fram verk som snart är 40 år gamla?

Kjell Erik Killi-Olsen: Noen titler kan være vage, men verkene er veldig tilstede. Det er gode bekjentskaper. Litt som å møte en gammel venn etter mange år, noe jeg gjør av og til når jeg er her i Trondheim. Vi prøver å gjenskape en stemning i utstillingen som gir inntrykk av energien slik den var omkring 1980-tallet. Å komme til New York ga meg en sterk selvtillit, som jeg ikke hadde fra før. Det med selvtillit i kunsten sliter man jo med hele tiden. Troen på seg selv. Jeg hadde noen fantastiske år der, men jeg var nok veldig ensom også. Jeg levde ganske hardt, men brukte aldri noe særlig dop, så jeg overlevde. Flere venner av meg døde. New York var en by med mye vold den gangen. Jeg frekventerte Lower East Side, og holdt ikke så mye til på West Side, i det harde gay-miljøet. Vi var mer kreative, og det gav oss muligheten til å bli sett og respektert. Det var virkelig fascinerende å være med i en tid hvor slum og mennesker fra downtown møtte etablissementet, og uptownfolkene. Der begynte jeg, fordi jeg fikk tillit. Jeg var veldig heldig og hadde utstillinger en til to ganger i året på det meste. Men jeg hadde jo ikke det samme konkurranseinstinktet, og hadde ikke like spisse albuer som amerikanerne.

Om du fick resa tillbaka till 80-talet och möta dig själv där, vad hade du velat säga till den nästan 40 år yngre versionen av dig själv?

Welcome home!

Jag fick höra att du sprang runt och lekte vampyr på fester i New York, och bet folk i benen..

Ja, det stemmer. Det var jo ikke for å være slem, men ut av entusiasme, og for å sjokkere dem! Det var jo enn sånn villskap der den gangen. Jeg fikk utfoldet meg godt ja, spilte teater og sminket meg, kjørte 2CV, ble kalt røde djevel fordi jeg gikk i røde ridestøvler og hadde hennafarget mohawk.

Vad är den största skillnaden och likheterna mellan verken du gjorde då och de du gör idag?

Det finns masse likheter, men teknikken er forandret. Den gangen brukte jeg akryl og det gir jo en enklere maleprosess, med flatere tekstur. Nå maler jeg mye langsommere, bruker to år på en utstilling. Jeg maler lag på lag med olje, og det blir veldig pastost. Billedspråket er veldig gjenkjennelig, men jeg stusset litt på at det nesten er en arabisk verden i de tidlige maleriene. For eksempel har kvinnene burka, det må komme av at jeg lenge vært tiltrukket av f. eks. Marokko og de praktfulle menneskene der.

Det går an å se i utstillingen her at jeg har vært opptatt av natur og dyr, mange sier at det er mytologiske dyr. Jeg har alltid eid mange dyr, og har samtalt mye med dem. De siste dyrene jeg eide i Frankrike var påfugler, men de terroriserte hele landsbyen, de fløy inn og ødela alt… Og nå er jeg så heldig at jeg skal bo på en gård, hvor jeg har en kalv som heter Kjell.

Kan du berätta mer om hur du jobbar? Du nämnde att du ofta känner tvivel. Kan du använda det som drivkraft?

Jeg er disiplinert og jobber hardt. Det tar som nevnt to år å lage en utstilling, og det er ikke før når det nærmer seg åpningen at ting begynner å falle på plass. Jeg maler helt abstrakt til å begynne med, det er så tilltalende, men jeg kan ikke stoppe der. Først og fremst må jeg formidle noe for meg selv, noe som jeg ikke vet om. Hvis du hadde tatt røntgenbilde av maleriene mine ville man sett at de består av flere lag. De er veldig tykke, og tar lang tid å tørke. Derfor jobber jeg på flere lerreter samtidig, men konsentrerer meg veldig om det enkelte. Alle de andre står rundt, som beskuere. Det blir som en samtale med dem.

Har du byggt ateljé i Vågå?

Ja, inne i fjøset. Det er fra 16-1700-tallet, så jeg ble pålagt av riksantikvaren å bygge et nytt hus inne i det gamle, som en eske inne i en eske. Og det er så mye mus der – en prøvelse!

Jag förstod att du inte släpper in någon i ateljén. Saknar du inte kollegor som du kan ha samtal om verken med, medan du är i processen?

Nei, det orker jeg ikke. Jeg er så känslig! Veldig naken. Jeg ser på de falske ansiktene når de ser på bildene, og da blir jeg så usikker at det kan sette meg helt ut av spill. De som skal stille ut bildene mine kommer heller aldri inn i atelieret, de ser verkene først når de ankommer galleriet. Stoler de på meg så må de akseptere det slik.

Jag läser dina verk som berättande, med en helt egen logik. Att se endel av dina målningar känns som att kliva in en annan persons drömvärld. Det finns ingen tyngdkraft, och alla figurer, abstrakta mönster och alla färger verkar betyda något speciellt, men man är inte helt säker på vad. Får du ett förhållande till figurerna du målar och skulpterar; får de egna liv?

Det er som å regissere teater. I mange av mine bilder er det et teater, du trekker gardinen til side og åpner øynene. Av og til ønsker jeg at det skal bli mer enn maleri, at figurene skal klive ut av det, og da blir de skulpturer. Tadeuz Kantor, er en polsk kunstner som har betydd veldig mye for meg. Han var maler og teaterkunstner som drev en teatergruppe som het Teatr Cricot. Noe av det han har lagd er blant det beste jeg har sett!

Har du själv jobbat med teater, scenografi?

Ja, en gang, en kommersiell scenografi for et reklamebyrå, og så ble jeg bedt om å lage scenografien til Dorian Grey på Nasjonalteatret, men takket nei.

Händer det att du använder samma figurer i flera verk?

Jada, for jeg merker jo at de er der, i meg. Og jeg er ikke redd for at de skal måtte fornyes. Dessuten må man kunne feile.

Ja, där kommer du in på en viktig sak. Jag tänker att nyfikenhet är den bästa drivkraften när man jobbar med konst. I förlängningen krävs det att våga tappa kontrollen och inte veta hur man kommer landa. Lever du efter det?

Ja, jeg mislykkes hele tiden. Det jeg viser på en utstilling er bare et lite utvalg – det jeg føler at jeg kan presentere.

Förutom figurerna och det narrativa i dina bilder så är ett rutmönster återkommande. Kan du berätta om det?

Innestengthet er vel noe man alltid føler. Jeg hadde i tillegg en morfar som satt 40 år på Reitgjerdet (psykiatrisk sykehus red.anm.). Jeg har aldrig brukt det bevisst, at ’nå skal jeg lage morfar’, men det ligger der sikkert.

Mötte du honom?

Jada, men vi fikk jo aldri komme inn. Vi måtte stå bak glass og gitter. Jeg har aldri gått i psykoterapi, men det ligger sikkert mye der. Jeg vet ikke hva som skjer når min morfar trer frem i bildene igjen. Når han blir klarere visuelt, får tydlige konturer, det vet jeg ikke. Jeg har aldri gått inn i journalen hans for å se hva slags diagnose han egentlig hadde, jeg vil ikke vite det. Men jeg tenker at hvis han hadde levd idag hadde han helt sikkert kunnet levd hjemme, og vært medisinert. Sannhetens klisje er jo at det er noe i hver en gård.

Du har investert endel av ditt familjearv på en stor bygård i Kjøpmannsgata mitt i Trondheim som ska bli ett visningssted för konst. Vad kommer att ske där, och hur positionerar du det i det övriga landskapet av visningssted och kunstinstitusjoner i Trondheim?

Vi (Cathrine Hovdahl Vik, tidligere konservator ved Trondheim kunstmuseum, er ansatt som leder, red.anm.) vil vise regionale og norske, og av og til yngre og eldre kunstnere fra utlandet. Styrken vår skal være å gi de unge kunstnerne mulighet til å bli sett. Jeg har sett så mange begavede unge kunstnere som av økonomiske grunner gir opp og går over til andre yrker. I Kjøpmannsgata skal vi forsøke å fange dem opp og gi dem muligheten til å fortelle på sitt språk. Det skal ikke først og fremst være et kommersielt sted, men vi må jo gjøre vår plikt ovenfor kunstnerne som stiller ut gjennom å gi dem et økonomisk fundament. Som ung kunstner må du jo overleve, og må prøve å åpne for flere kapittel fremover. Det er det som er essensen med visningsstedet. Samtidig ønsker vi å inspirere byen og beboerne i og utenfor Trondheim, og få tilreisende til å komme å se en mangfold av språk. Dette stedet skal være en liten presang. Det skal bli en møteplass. Lokalene er veldig store, og der er plass for å lage alt mulig; i de gamle kontorene kan vi lage atelierplasser hvor kunstnerne kan jobbe en periode før utstillingen, og hva skal vi gjøre med de spektakulære hvelvskjellerne, som er flere hundre år gamle? I bygget kommer det til å være utleieleiligheter, og inntektene derfra skal gå inn i virksomheten. Så en dag skal dette stedet gå rundt av seg selv. Og det som vi ikke fikk opplyst, men som vi fant ut, var jo at Thomas Angell, en av Trondheims store velgjørere, er født i dette huset!

Jag blir nyfiken på hur du definierar ung konst och unga konstnärer? Har en känsla av att det inte är den vanliga 35-årsgränsen du opererar med?

Dette kan være unge kunstnere opp til 80 år. Jeg mener at en debutant på 80 år også må få sjansen til å stille ut. Det er måten det er kommunisert på som vi setter fokus på hos oss; det må være noen som sprenger grenser med sitt eget kunstneriske utrykk. Jeg har alltid vært opptatt av naivistisk kunst, art brut, det har alltid vært min lidenskap, fordi jeg syns den er så ærlig. Barns kunst óg, jeg har sett Steinerskoleutstillinger, noen ganger, og jeg bare elsker de! Det har en ærlighet i seg som vi vil etterstrebe å vise!

När får vi se första utställningen?

Vel, nå er det sånn at Klemenskirken, som ligger nær gården vår i Kjøpmannsgata, gjennomgår en omfattende utgraving. Også tomta vår er berørt. Det blir fordyrende, selvsagt og kan utsette prosjektet vårt. Men forhåpentligvis blir første utstillingen allerede til våren!