Konstnärshemmet

Lisa Stålspets är aktuell med Konstnärshemmet på LevArt i Levanger. Som en del av utställningen presenterar hon andra delen i bokserien med samma namn. Konstnärshemmet handlar om en grupp åldrande konstnärer som bor på ett hem för just gamla konstnärer, och så handlar det om en ung kvinna som arbetar där för att finansiera sitt jobb som konstnär. Som läsare får man lära känna de olika personerna genom att följa livet på hemmet; vi får dyka in i deras tankevärldar, ta del av deras olika upplevelser av de vardagliga händelser som utspelar sig och följa med i tillbakablickar till den tid då de var yrkesverksamma och friska. Några är dementa, andra lite förvirrade, och alla är mer eller mindre ensamma.

Märit Aronsson: Det är lätt att känna igen sig i den brödjobbande Iris. Vi är ju många som jobbat i hemtjänsten eller på ålderdomshem som studenter eller som yrkesutövande konstnärer, vilket ju du också gjort. Hur mycket av dina egna upplevelser från det finns med i boken?

Lisa Stålspets: Jag hade nog inte kunnat skriva Konstnärshemmet om jag inte hade haft de erfarenheterna som jag har, men samtidigt så är det inte något självbiografiskt verk. Syftet har varit att visa på två världar som man inte har så mycket insyn i. Både konstvärlden och konstnärernas arbetsvillkor, och hur det är att bli äldre och bo på institution är ganska dolda världar. Jag har skrivit om det så realistiskt som möjligt, men situationerna är inte tagna ur verkligheten. Jag tänker ändå på texten som en form av vittnesmål.

MA: Har du fått reaktioner på böckerna från folk som inte känner till någon av de här världarna?

LS: Reaktionerna jag fått generellt är ganska affektiva, att folk blir rörda av texten och tänker på att vi alla ska bli gamla, och det gäller ju inte bara konstnärer. Jag tror skräcken över att bli gammal är väldigt vanlig; man tänker på hur det ska bli, om man blir dement, hamnar på hem och allt det där. Det är också en del som fäster sig vid vissa av karaktärerna i texten.

MA: Konstnärshemmet är berättad på ett rakt och naket sätt, och precis som andra läsare blir jag ganska rörd när jag läser den. Personerna är rätt ensamma och når inte varandra, varken personalen eller de som bor där.

LS: Det tror jag inte är unikt för Konstnärshemmet, utan det är så vi har det. Så är det i världen, man är ensam i sitt eget huvud, och så vill man tro att man står för någon sorts objektiv sanning, men egentligen upplever man allting genom sin kropp och utifrån sin livssituation. Jag tänker dock inte att personerna är isolerade från varandra. De förstår inte riktigt varandra, men det finns en gemenskap. De har tillhört samma miljö och känt varandra i många år. På så sätt är de väldigt sammansvetsade.

MA: Det är lätt att fokusera på det trista med att bli gammal. Hur har du förhållit dig till det i ditt skrivande?

LS: Det som har varit viktigt för mig var att skriva om en äldrevård som faktiskt fungerar. Jag ville visa upp en annan bild av äldrevården än den bild som ofta presenteras i media. Om man presenterar en mer nyanserad bild av institutionslivet så är det en bättre utgångspunkt för att tänka kreativt kring vad som egentligen går att göra med den typen av verksamhet. Institutionen som sådan kan vara en intressant plats att vara på.

MA: Är det speciellt intressant att skriva om människor i en ålder som du själv inte varit i?

LS: Det handlar inte så mycket om ålder som om situationen de gamla är i. Jag har inte tänkt på karaktärerna som gamla, egentligen, utan bara som människor. Människor som blivit formade av en tid och ett sammanhang. De är en grupp individer som samsas om ett hus, så det är platsen som är den sammanbindande faktorn. Det är intressant att se vad den fysiska platsen gör med individen.

MA: I vilken utsträckning är det ett politiskt projekt?

LS: Jag ser på all min konst som mer eller mindre politisk, eller politisk-poetisk. Kanske inte politisk på det där direkta sättet där man kan nå en direkt förändring, men däremot kan man i konsten vara mycket mer nyanserad än någon annanstans i samhället. Inom konsten finns det plats för tvivel och rum för osäkerhet. Konstnärshemmet har en feministisk underton; jag beskriver konstvärldens villkor och mekanismer genom ett feministiskt perspektiv. Jag har också tänkt mycket på klasstillhörighet och arbetets betydelse för identiteten. Konstnärshemmet är skriven både ur patienternas och vårdpersonalens perspektiv. Man möter dels den unga dubbelarbetande konstnären och de gamla konstnärerna som ser tillbaka på sina liv och karriärer. Det är även en socialdemokratisk tankegång som ligger bakom själva äldreboendet. Att en grupp konstnärer gick ihop och startade ett sorts kollektiv som samtidigt var ett äldreboende. Jag har tänkt mycket på nedmonterandet av den skandinaviska modellen eller folkhemmet om man så vill. Konstnärshemmet är en produkt av det samhället och står på vissa sätt i en skarp kontrast till dagens verklighet.

MA: Du skriver ju essäer, utställningstexter och använder dig av text i dina bilder. Det här är mer än dina tidigare texter en tydligt litterär text. Hur viktigt har det varit att Konstnärshemmet blev en bok, och är den bildkonst eller litteratur?

LS: Jag tycker om att jobba med olika tekniker och uttryckssätt, det passar mig bra. Jag har tidigare också jobbat mycket med text och bild tillsammans och intresserat mig för vad de kan göra med varandra. Konstnärshemmet liknar litteratur och på sätt och vis kanske den är det. Men den hade nog inte blivit likadan om jag gett ut den på ett vanligt förlag. De två första delarna kom med två års mellanrum, parallellt med arbete med måleri, teckning och skulptur. Jag är inte så intresserad av att bestämma vad Konstnärshemmet definieras som. Min praktik handlar inte om det. Konstnärshemmet är mer än en text, det är en utställning i många olika tekniker och även texten är konst i egenskap av sitt sammanhang. Jag har ju inte visat den i några litterära rum. Det finns ju också en hel scen med litteratur och artist books inom konsten, förlag som specialiserar sig på den typen av smalare litteratur. T. ex. Printed Matter och Feil Forlag. Jag vill hellre placera Konstnärshemmet i den kontexten.

MA: Kan du berätta mer om hur det är att jobba med bild/form kontra text?

LS: Jag tänker att det är samma process. Jag har nog aldrig skilt så mycket på olika tekniker på det viset. Skrivandet är ett verktyg för att kunna tänka ett steg längre. Att skriva ner ord gör att man får tillgång till en djupare reflektion och sedan när man är inne i berättandet, då kan det vara lika intuitivt som när man målar. Man överraskar sig själv. Alla tekniker har sina speciella egenskaper och den skönlitterära texten lämpar sig väl till att beskriva och berätta på ett realistiskt sätt. Genom texten presenteras Konstnärshemmet på ett trovärdigt sätt, så att den får auktoritet som berättarvärld. Den skrivna texten möjliggör en form av identifikation med berättelsen hos läsaren som jag tycker lämpar sig väl för projektet. Det här med att människor blir känslomässigt berörda av text är också något som är speciellt för litteraturen. Idén till Konstnärhemmet fick jag när en vän till mig berättade om en dokumentär hon sett som handlade om ett ryskt äldreboende för pensionerade skådespelare och dansare. Jag kunde inte släppa tanken på den här platsen full av excentriker. Det var det som satte igång idén om att skriva.

När jag skrev den första delen jobbade jag samtidigt extra i hemtjänsten. Jag satt i bilen mellan patientbesöken och skrev ner idéer i ett anteckningsblock. Jag har inte skrivit direkt om vårdsituationer jag har upplevt. Ingen ska kunna känna igen sig själv, det är ju tystnadsplikt också. Men det var en miljö jag kunde hämta mycket ifrån; stämningar, problemställningar, trivialiteter. Jag läste även på rent teoretiskt för att ha kött på benen. Både skönlitteratur och filosofi som behandlade verkets politiska aspekter. Sedan när jag började skriva så hände något helt annat, det som intresserade mig var att skriva vardagligt och realistiskt; om de små detaljerna som definierar vilka vi identifierar oss som.

MA: Vet du hur berättelsen kommer att sluta, och hur mycket visste du i början?

LS: Jag utgick ifrån en idé om plats och situation, om arbete och identitet. Jag hade också bestämt att det skulle vara en berättelse i tre delar och att de respektive delarna skulle följa årstiderna. Om själva historien visste jag dock ingenting, inte ens vilka som bodde där. Det handlade mycket om att komma in i berättelsen. Andra delen visste jag skulle handla om döden, och om konsten ur konstnärens perspektiv samt hur man kombinerar konsten med livet. När jag skrev andra delen så hade jag en slags synopsis, men jag ville inte bestämma för mycket på förhand.

MA: I många av dina verk finns element av förvirring; olika uppfattningar av samma verklighet, t. ex. demens. Berätta mer om det intresset.

LS: Jag är intresserad av medvetandet, har läst mycket modernistisk litteratur skriven i stream of consiousness, en tradition som gick ut på att skriva genom medvetandet som ett ofiltrerat flöde av impulser. Jag är också intresserad av psykologi och filosofi, av hur vi uppfattar verkligheten. Undrandet är en resurs. Att brottas med det här är en stor del av att vara människa, och det är väl därför det är intressant. Var slutar jag, var tar världen vid? Villkoren för perceptionen är också något jag tänkt mycket på. Jag väljer ofta att berätta på ett sätt som skapar rum för tvivel eftersom det ger betraktaren eller läsaren möjlighet att fundera och tänka runt verket. Min roll är inte att presentera en absolut sanning utan att inbjuda till reflektion eller vidare associationer. Konsten kan visa på möjligheter genom att vara öppen för tolkning.

MA: Finns det någon författare/ konstnär/ filosof som du ser upp till, som har gjort eller sagt saker du blivit speciellt berörd av?

LS: Det är nog Laurie Anderson, hon har varit med väldigt länge. Hon jobbar ju med historieberättande, ofta utifrån olika slags förståelse av verkligheten. Sen läser jag mycket, och ser på film. Jag tycker också mycket om måleri. Det är viktigt för mig att vara en del av ett konstnärligt samtal. Jag blir inspirerad av mina vänner och deras idéer. I de perioder jag undervisat i konst har det också varit väldigt lärorikt.

MA: Berätta mer om de andra verken på LevArt, t. ex. den stora hängande saken.

LS: Det är en skulptur som består av flera element, bland annat ett handikappverktyg, en hiss man förflyttar människor mellan t. ex. säng och rullstol med. Istället för en kropp så hänger det en abstrakt textilform i den. Formen kan associeras till kropp men också till ett nät. Nätet rinner ut över golvet. Verket heter Mamma och är en hommage till den undervärderade kvinnliga konstnären. Jag tänker på miljön av konstnärer som är väsentlig för att få fram viktiga konstnärsskap. Det skulle inte finnas framgångsrika konstnärer om det inte fanns något konstnärligt samtal, utställningsplatser eller andra konstnärer som inte blev lika framgångsrika. Titeln är en blinkning till Louise Bourgeois kända verk Maman. Bourgeois är en av få kvinnliga konstnärer i sin generation som gjort en exceptionell karriär men min skulptur är en bild av undervegetationen eller ska man säga nätverket i konstvärlden som bärs upp lite hjälpligt av ett stödsystem.

Utställningen som helhet handlar mycket om kroppslighet. Det ingår också andra verk, t. ex. målningar som skildrar små krämpor och sår. Det är en ganska intim zon man blir inbjuden till. Målningarna med sår vill man kanske pilla på, själva såren är utmejslade i MDF-skivan och sen igenfyllda med färg. Dagboksverket är ett associativt verk och en lek med bokformatet. Boken är gjord i papp och med dragspelsbindning så att den kan stå upp och ”läsas” okronologiskt. Det är ett lättare, mer kontemplativt verk, som en slags Konstnärshemmet i bilder. Den gröna omsorgströjan handlar om arbete, den är på väg att täckas av gröna stygn. När jag gjorde den tänkte jag mycket på tanken om arbete och effektivitet; hur mycket tråd behöver man, när är det slöseri, när slutar man att sy, när är det nog? Man pratar mycket om effektivitet i privat sjukvård, men det är inte effektivt att leva. I utställningen ingår också ett inringat citat ur romanen Ravelstein av Saul Bellow. ”I like to say when I’m asked about Finnegan, that I’m saving him for the nursing home. Better to enter eternity with Anna Livia Plurabelle than with the Simpsons jittering on the tv screen.” Bellow var själv åttiofem år när Ravelstein kom ut och det blev hans sista roman, men han skrev fortfarande om sitt roman-alter ego som en aktiv människa som hade ålderdomen framför sig, och alltså sparade James Joyces Finnegans Wake, som räknas som en av litteraturhistoriens mest svårlästa verk, till ålderdomshemmet. Citatet är en fin bild på hur vi hela tiden flyttar fram gränsen för vad vi räknar som gammalt. Det är också betecknande för att man inte slutar att ha särintressen eller en viss livsstil för att man blir äldre. Att tvingas in i normen, i det här fallet att tvingas se på The Simpsons istället för att läsa den litteratur man värdesätter, skapar en ensamhet på det existentiella planet. Finns det någon som förstår mig?

MA: Apropå det, har du tänkt på var du ska bo som gammal, ska du bo på Konstnärshemmet?

LS: Jag har inte tänkt så mycket på hur jag ska ha det när jag blir gammal. Däremot har jag nog en viss inblick i hur det kan vara. Konstnärshemmet är ett exempel på en vård som fungerar. Vad det finns för möjligheter. Jag är mer rädd för att systemet inte ska fungera när jag blir gammal än för åldrandet i sig.

Det är viktigt på ett politiskt plan och för samhället i stort att människor inte faller utanför trygghetssystemen. Det är också viktigt med ett samhälle som skapar plats för de som faller utanför normen. Den kan vara snävare än du tror.

Lisa Stålspets
Konstnärshemmet
18. april – 16. mai 2015
LevArt