Instrumentbyggaren som blev konstnär och gav ut en bok

Markus Lantto från Masugnsbyn i Norrbotten
, Sverige är bildkonstnär och har bl. a. byggt instrument, jobbat med skulptur, grafik, fotografi, video och offentlig konst. Sedan 2004 bor han i Trondheim och har ateljé på Lademoen kunstnerverksteder. I augusti debuterade han med romanen Bruken av gjedde på Samlaget. Jag gjorde ett besök på ateljén för ett samtal.

Märit Aronsson: Det står på din bok att det är en roman, men det är ingen vanlig sådan. Man kan inte följa ett tydligt skeende, och figurerna är ganska diffusa och berättelserna en aning gåtfulla.

Markus Lantto: Ja, när man som läsare får en bok i sin hand så vill man ju läsa den som en bok. Eller, man ser vilken form av text det handlar om och anpassar sitt läsande till det. Men jag håller mig inte till någon färdig litterär form, så folk kanske blir frustrerade när de inte får veta hur det går eller inte får lära känna personerna. Men det spelar ju ingen roll, såhär resonerar man ju oftast inte om ett måleri; ”men vad hände före det här landskapet eller situationen, och vad kommer hända sen?”

MA: Boken består till största del av brev. Är de skrivna till riktiga personer från början, och när är den tidigaste texten från?

ML: Tanken att ge ut en bok har ju funnits där sen jag var liten, men det är inget jag har strävat efter. Jag har tänkt att om jag någonsin kommer att ge ut en bok så kommer det bli i form av brev, det visste jag helt säkert, för det är ju brev jag kan. Det är ju bara brev jag skriver. Därför är det minst tre personer som kan känna igen sig i delar av boken. Man kanske upplever det som ETT brev, att det är samma du-person genom hela boken. Jag tror det är ungefär 20 år sedan den första scenen dök upp, där folk ger sig ut i öknen för att vänta på att Gud ska komma, och så kommer det en utomjording istället, och dessutom hamnar den inte i öknen utan många mil bort, så det är totalt förvirrat.

MA: Du fabulerar en hel del och är ganska personlig, så att man i större grad än i andra böcker får ta del av författarens tankegångar, hur de spinner iväg och så. Eftersom jag känner dig känns det här litegrann som att gå in i ditt huvud. Är det en passande beskrivelse, tycker du?

ML: Ja, men jag låtsas också som att jag tänker. Genom att säga något som kanske är sant så kanske det fastnar mer. Världen blir faktiskt större om man står där och har några frågor som man inte får svar på. Jag hade kunnat skriva ett långt försvarstal för judeutrotningen, t. ex. För att känna på hur det är, hur det är att stå här och påstå något sådant. Och sen om folk tror att jag är för judeutrotning så blir det väldigt läskigt, men då har jag lyckats beröra någon.

MA: Är det ett mål att beröra någon?

ML: Ja. Om ingen någonsin blir berörd av det man gör så kan man ju lika gärna låta bli. Men jag kan ju bara tänka på vad jag själv tycker är intressant, att jag skriver eller gör konst för mig själv. En grund till att jag t. ex. använder namnet Barbro, som jag lånat från en kompis, är att det då kan verka som att det handlar om henne. Jag ville sitta där och skriva något som kändes lite pinsamt. Hade det varit ett annat namn än Barbro hade det blivit så uppenbart att jag hittat på.

Jag gjorde ett videoverk med henne tidigare, där vi på varsin videoprojektion håller monologer om vår påhittade resa till Egypten, där något jobbigt hände. Poängen med det var att det skulle verka som att det var personligt och självutlämnande, fast det bara var påhittat. Det är viktigt för mig att det känns sant, det ska kännas som att jag lämnar ut mig, för då blir det intressant för mig själv. Vad som sedan egentligen är sant eller falskt spelar kanske ingen roll.

MA: I ett stycke i boken säger du något om en möjlig läsning av den; Ingen av dessa människor som jag skriver om kommer du att få träffa i verkliga livet. De är bara namn som kan vara svåra, och helt onödiga, att minnas. Men nu är det bara så jag skriver. Se dem som romanfigurer, skapelser som får fungera som statister i ett skådespel som gestikulerar om längtan. Kanske längtan i vidaste bemärkelse. Vissa om att jag har flyttat hundra mil från platsen där jag växte upp, från min kultur, föräldrar och släkt, myrar och skog.

ML: Ja, hem är ju fortfarande Masugnsbyn, fast jag inte bott där sen jag var 16. Alla andra 18 adresser jag bott på har varit tillfälliga, i väntan på annat. Man flyttar ju hemifrån bara en gång. Men samtidigt längtar jag inte tillbaka, jag har aldrig sett för mig att jag skulle kunna flytta tillbaka dit. Figurerna i boken får representera längtan, men kanske efter något annat. Jag har ju egentligen inte förstått de som bor kvar på platser bara för att t.ex. deras syskon bor där.

MA: Man har med sig sitt ursprung vart man än går?

ML: Ja, precis, och det är när man kommer hem som man blir påmind om det. Som när jag ska köpa en låda spik av en okänd kille på en butik i Kiruna, så förstår jag mig på hans sätt att vara och gestikulera.

MA: När började du egentligen skriva, och fanns det en berättartradition hemma?

ML: Jag började skriva spökhistorier innan jag började skolan, med en röd kulspetspenna på otryckt tidningspapper som mamma tog med sig hem från posten. Jag drog långa streck på pappret och skrev på dem. Historieberättandet har jag först och främst från pappa. Han har alltid haft järnkoll på våra släktingar flera generationer bakåt; namn, vart de kom från o.s.v. Plus att han kände till alla andras släktingar, och inte minst alla orättfärdigheter som folk utsatt varandra för och går och grämer sig över i flera generationer. Min bror Lennart sa en gång till pappa att det är väl skitsamma vad folk gjorde mot varandra för hundra år sen, men pappa hävdade att det ju också endel av kulturen. Man förvaltar inte bara kunskap om vem som bodde var och är släkt med vem, men också vad de faktiskt gjorde för dumheter mot varandra. Alla sådana historier skulle jag gärna vilja samla på, och det skulle jag ha kommit på i tid. Nu är ju pappa så dålig, så det är försent. Däremot skulle hans bror Heikko säkert vilja berätta mycket, bara det att hans historier nästan alltid skiljer sig markant från pappas. Mellan pappa och hans bröder finns det generellt många berättelser. När jag var liten så ägde pappa och hans bror Ivar en grävmaskin ihop och när den brann upp så såg Ivar till att frånsäga sig ägarskapet så hela skulden hamnade på pappa och det gjorde att vi under hela min uppväxt var jagade av kronofogden. Men allt detta är nog inte typiskt norrbottniskt. Det är snarare typiskt landsbygd där man bott i generationer; det kunde lika gärna känneteckna Sula eller Island. I städer kanske man lika gärna pratar om grekisk förhistoria istället för sin egen.

MA: Även andra författare från Norrbotten har en slags melankoli i sitt berättande. Det känns som att den är präglad av många decennier av nedläggningar och utflyttningar?

ML: Ja, men nu har det vänt med den nya gruv-boomen, så det finns en större optimism. Hela 80-talet var ju en enda lång jättekris, rätt var det var kunde de stänga och släcka skolor och allt var förbi. Till helt nyligen var min bror Rickhards barn länge nästan de enda barnen i Masugnsbyn, och snart är de alla över 18 och flyttar till Kiruna och kommer aldrig mer bo där. Men så är det inte längre. Nu finns det tvååringar i Masugnsbyn – helt otroligt.

MA: Det finns en paradox i språket du använt; där finns det norrbottniskt ordkarga och kärva, och samtidigt är språket i vissa delar ganska svulstigt och färggrannt. Det var bra att läsa boken i ett streck, för då fick jag med mig helheten. Kan tänka mig att den blir lite uppsplittrad om man läser den som en vanlig roman, man kan ju inte bara fortsätta läsa där man pausade.

ML: Jag blir väldigt tveksam när jag ser tjocka böcker. Jag menar, säg vad du ska säga, så är det bra med det. Det finns absolut en motsägelse i det du nämner; om jag ska följa den idén om ordknapphet så ska jag ju inte skriva alls, eller framförallt låta bli att ge ut. Men det är ändå det som ligger i botten. Och samtidigt är det kul att beskriva detaljer som inte har någon som helst betydning, totalt irrelevanta sådana.

MA: Men jag tror inte att de är irrelevanta. Nu minns jag inte vem det var som tänkte att den skulle kliva ut ur ett flygplan och kisa och hålla upp handen mot solen. Tror det var en rad bara, och med den fick man hela den scenen, det är en sån ögonblicksbild som bara sitter.

ML: Ja, det gäller väl att hitta det rätta. Jag gillar ju t. ex. i avsnittet om flodpärlmusslan att det är excesser av utsvävningar där, istället för torra beskrivningar. T. ex. om en svensk vapenfabrik som strejkade fast de var i krig med Preussen.

MA: Ja, var fick du det ifrån?

ML: Wikipedia! Wikipedia är min främsta inspirationskälla. Det som är så bra är att det visserligen inte finns en garanti för att det som står där är sant, men att det är nog många som tycker att det är sant. Dessutom, om det är någon som har snöat in helt på t.ex. Otto von Bismarck, så står det utförligt vad han åt till frukost. Det är ju helt sjukt, hade aldrig fått plats i en riktig historiebok. Men i Wikipedia är det ok. Bismarck var kanske egentligen vegetarian, men det är ingen som har läst den wikipediaartikeln som vet något annat, så då får det stå så.

MA: Det här stycket i boken som handlar om Bismarck var ju även med på din utställning på Heimdal kunstforening, vars titel Zeus slår løs murstein og velter søppelbøtter finns med i ett annat stycke om Zeus och company i Riga. Då läste din kompis Wenche Stork upp texten i ett videoverk. Det finns även andra referenser till ditt arbete som bildkonstnär, förutom de många personliga sådana. Dina senaste utställningar har visat ett slags brottstycken från en helhet, där varje del säger ganska lite. Jag kan tänka mig att endel kanske tror att de ska få något slags svar eller större helhetsblick när de läser boken. Men istället tycker jag att du visar på ännu fler pusselbitar, eller ännu fler lager som det att vara människa kan bestå av. Du visar hur absurt och konstigt och fint allting är, utan att säga att det ÄR det.

ML: Ja, man kan ju inte hålla på att lära upp folk, berätta för dem vad de ska tycka.

MA: Flera karaktärer är hämtade från verkligheten, bl. a. din pappa, morbror Berten och en mäkta mytomspunnen person som jag aldrig träffat fast jag varit i Masugnsbyn många gånger; Jens Holma. Är det inte att utsätta dessa personer för något obehagligt genom att skriva om dem i en roman?

ML: Jens Holma, ja, han är ju larger than life, han måste ju bara vara med. Han kunde lika gärna inte finnas, och då har jag ändå inte beskrivit honom till fullo, han är ju ganska sansad i boken.

Ingen visste om att de skulle vara med i boken. Jo, på ett sätt utsätter jag folk för saker, men för dem som inte känner mig, och det är ju faktiskt ändå de flesta, kan alla karaktärer lika gärna vara påhittade. Jag förstår att Per Kristian (Nygård red. anm.) tycker det är kul att vara med i boken, fast han har inte sagt det. När vi är på det humöret brukar vi låtsas att vi är homofober, rasister eller sexister, så om det var någon som skulle fastna och hålla på att kvävas under ett par bröst så var det ju han.

MA: Du gillar att blanda högt och lågt, och det är ingen skillnad mellan vardag och jobb. Är det viktigt för dig att kalla konst för konst, och vad är det för skillnad att göra konst för ett galleri och konst på bok?

ML: Man kan säga att konst är konst ibland. Första gången jag gjorde det tydligt var 2000 på min avgångsutställning på konsthögskolan i Umeå, där det lilla hus jag byggt efter utställningen blev använt som lekstuga och kaninhus till någons dotter. En annan gång var när jag var med på en utställning i Finland, då jag gjorde transportlådor till de andra konstnärerna. De var transportlådor tills de var framme och vi plockade ur konsten. Då blev lådorna konst i galleriet, under några veckor. Sedan sålde jag någon för materialkostnad och gav bort någon.

Jag har ju inte suttit och skrivit en bok, utan jag har skrivit texter som visade sig bli en bok. Jag tar på mig författarkepsen så fort jag snackar med förlaget eller blir intervjuad om boken, och så låtsas jag att jag är författare, för att det är mycket lättare för förlaget om jag säger att jag är författare. Jag är ju konstnär, så jag behöver inte bli någonting annat, och som konstnär kan jag välja att skriva texter som till slut kanske blir en bok. Men så är jag ju författare när jag är med på uppläsningar och intervjuer. Jag tror det är för att jag har så många möjligheter att uttrycka mig på. Andra som skriver kanske jobbar på posten och är missnöjda med det, och till slut blir boken antagen och så blir den här boken så himla viktig, allt de vill uttrycka ska komma ut genom den boken och därför blir den så helig. Det är ju skithäftigt att ge ut en bok, så jag ska inte låtsas om att det inte är speciellt, men för somliga kan det bli lite krampaktigt att de är författare eftersom det är deras enda kanal ut. Men jag behöver inte det.

MA: Så konstnärsrollen kan famna allt du väljer att det ska famna?

ML: Ja, precis som att jag inte är instrumentbyggare fast jag bygger musikinstrument. Om jag ska vara bara det måste jag ju släppa allt annat, och det är jag inte beredd att göra.

MA: Du har skrivit konstkritik, radioteater, monologer och dialoger till videoverk, utställningstexter, brev och bok. Vad blir nästa grej?

ML: Det vet jag inte, och det är viktig att inte veta. Det blir ju säkert någonting. Min redaktör David Aasen på Samlaget vill göra fler böcker med mig, och det är ju jätteroligt men samtidigt vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det, eller om jag måste skriva en till bok. En grund till att fortsätta skriva är ju att få vara med i det stora förlagsmaskineriet som bara funkar. Jag menar, i konstvärlden skulle jag ju aldrig bli ivägskickad till Oslo tre gånger för olika arrangemang bara för att jag haft en utställning, men det sker när jag gett ut en bok i 1650 exemplar! Men ska det bli en bok nummer två så måste jag vara precis lika osäker på om det skulle bli en bok över huvud taget som med den första. Om jag tänker att det ska bli en uppföljare så blir det inte bra. Bruken av gjedde har ju blivit till utan att jag har förstått det. Från första mötet med redaktören tog det tre månader innan manuset var färdigt. Så på sätt och vis gick det fort, men samtidigt har det tagit mig 20 år att skriva den. Det är några texter i boken som jag knappt kommer ihåg att jag skrivit; en fredag hörde redaktören av sig och sa att de där väldigt korta texterna var ju kul, du har inga fler såna liggande? Och innan helgen var över så hade han fått tio sådana korta, varav åtta är med i boken. Till exempel är en av texterna tagen ur ett mejl till David och översättaren Gunnstein Bakke, där jag frågar om det även i Norge finns den här myten om grävlingar och knäckebröd i stövelskaften.

Bruken av Gjedde (Samlaget) ble publisert tidligere i høst.
Markus Lantto skriver av og til for ArtScene Trondheim. Märit Aronsson och Markus Lantto er kunstnerkollegaer og tidligere samboere.