Atlas Movie

Precis som människor har rymdsatelliter en begränsad livslängd. De kan cirkla runt vår planet under åratal, potentiellt många decennier, men det kommer en dag då deras bränsle tar slut och de hamnar på satelliternas gravplats.

Jag kan knappast klandras för min starka impuls att beskriva utställningen Atlas Movie som ”poetisk”. För det första som möter mig på invigningsdagen är en man som vandrar omkring i Tromsø Kunstforenings lokaler och deklamerar ”At This part of the globe, the uplink takes two minutes and fiftyfour seconds.” Han fortsätter att röra sig från rum till rum medan han läser verser ut ett vackert inbundet album.

Texten är ur en diktbok skriven av Nahoko Kudo, som tillsammans med Edvine Larssen står bakom utställningen, och skildrar en satellits sista omlopp ur dennas eget perspektiv. Satelliten kommunicerar statusuppdateringar med jorden i korthuggna fraser innan den slutligen dras in mot jorden av dragningskraften och förbränns i atmosfären.

Jag kommer att tänka på en litteraturdebatt som rasade i Sverige för ett antal år sedan, kring ett fenomen som myntades språkmaterialism. Utan att gå för djupt in i det, handlade detta om en poetisk form som är strängt formell, rensar lyriken från litterära metaforer och, enligt poeten Aase Berg, ”bedriver kognitiv tomhetsterapi i avhierarkiserande syfte, skapar poetiska uttryck som är vidöppna och ofta förvirrade i sin brist på fokus.» (Tidskriften 00-tal Nr. 30/31). Det slår mig just hur frånvarande metaforerna är i Atlas Movie, samtidigt som hela utställningen bygger på poetiska bilder som när man hör eller själv läser Kudos text framträder tydligt illustrerade.

Vart och ett av utställningsrummen, det rör sig om fem olika utställningsytor, iscensätter en egen bild med mer eller mindre konkreta medel. I det första rummet dominerar gråskalor och rymd, med en silverglänsande radiovåg som löper efter väggen likt det första anropet ovan citerat.

Det följande rummet är desto mer påfallande med en väldig vägg täckt av röda trianglar som vi gärna förknippar med Josefine Lyches intresse i platonisk geometri, men som saknar dennas matematiska precision. Här kontrasteras den stora vägginstallationen med en serie små fotografier av solen i olika stadier. Verket av Nahoku Kudo har fått titeln To Galileo och det är därför omöjligt att inte genast betrakta det som en direkt hänvisning till den store astronomens forskning. Det var nämligen Galileo Galilei som genom sin upptäckt av teleskopet observerade solfläckarna och även identifierade Jupiters satellitmånar. Precis som Galileo en gång satt på jorden och stirrade upp mot himlakropparna genom sitt teleskop, studerar satelliten i Kudos dikt jorden från ovan. Den samlar information om temperatur och topografi, registrerar objektivt variationerna och lagrar dem för vidare analys.

Är det då solens strålar som omsluter oss i Edvine Larssens rum bredvid? Där är väggarna målade med en starkt flouroscerande orange färg som påminner om den Olafur Eliasson använde för ett antal år sedan i Room For One Colour, ett rum där den speciella gultonade färgen filtrerade bort alla andra. Det sker inte här, istället tycks rummet sprida sitt ljus över de andra utställningsytorna och belyser dem som morgonsolens strålar genom fönstret. Ja, jag måste än en gång påpeka hur poetisk den här utställningen är: allt tycks spela på lyriska stämningar. Kanske är det särskilt påfallande just för att mörkertiden får Tromsø att kännas lite särskilt dyster just nu, men alla anspelningar på ljus och sol får en romantisk klang.

Det sammanhållande temat för Atlas Movie är likafullt den där satelliten som cirklar i sin omloppsbana, effektfullt iscensatt genom Edvine Larssens installation av långt svart garn som är tvinnat över hela byggnadens mittparti och löper runt i utställningen. Det påminner om planetringar och har fått passande namn, helt i tråd med språkmaterialistisk lyrik: ”Everything that has existed, exists or will exist.” Här möts Larssen och Kudo som två poetissor i en litterär salong; rymdens evighet, teknologins rationella logos, den obevekliga döden – allt blir här gestaltat med en högstämdhet som ekar av en modernistisk konstsyn präglad av existensiella frågor. Jag tänker inte minst på Harry Martinssons science fiction-dikt Aniara (1956) när Kudos självreflekterande satellit slutligen drabbas av dödsångest: ”Will I become particles of heavy dust or ashes, by the time I settle on the sediment at the bottom of the arctic ocean?” Samma existensiella kris drabbade rymdskeppet Aniara: ”Hur svårt att tro på livet efter detta. Hur rätt att tro på livet efter detta.” Eviga frågor med andra ord.

Atlas Movie
Edvine Larssen og Nahoko Kudo
Tromsø kunstforening
04.11.2011 – 31.12.2011