I skuggan av sig själv

För tio år sedan beskrev jag i en artikel Pontus Kyander som en don Quixote, ständigt fäktande mot väderkvarnar. Ett sympatiskt drag hos en konstkritiker, men beklagligt hos en museidirektör.

Jag var på semesterbesök i min hemstad Malmö när nyheterna om bombhot och flaggvägran på Trondheim Kunstmuseum nådde mig i min dagliga läsning av nyheter. Men det var först när jag läste ett inlägg av museidirektören Pontus Kyander i Sydsvenskan, som jag också publicerar mig i med jämna mellanrum, som jag kände mig manad att lägga mig i ”debatten” som Kyander startade. Samtidigt som jag skriver dessa rader trycks en annan kommentar av mig i Sydsvenskan, som är en direkt reaktion på Kyanders text där, och som uttrycker en irritation över att mina landsmän ofta tycks ha svårt att diskutera norskt kultur och samhällsliv utan att inta en överlägsen och nedlåtande attityd.

Jag kunde ha nöjt mig med det, men samtidigt aktualiserar den iakttagelsen kärnan i det mediala utspel som blev ”flaggbråket” i Trondheim och som nu har urartat bortom alla proportioner och blivit sommarens stora konstbråk. Pontus Kyander förklarar sitt utspel (och det var verkligen det eftersom hans institution saknar både flaggplikt och intill nyligen flaggstång) med att han ville initiera en diskussion om nationalism och nationala symbolers exkluderande betydelse. Nationalstaten som begrepp, menar Kyander, hör till det förgångna och han tar det som sin egen uppgift att hamra in nyheten i den norska kulturoffentligheten.

Någon kanske uppfattar det som ett stycke institutionskritik, ett konstprojekt rent av, men är det verkligen en uppgift för ledaren av en konstinstitution att ägna sig åt det? Eller är det snarare så att han bör lägga tillrätta för konstnärer att utöva det slags kritiska verksamhet? Det är museiledarens uppgift att stå upp för konstens oberoende och integritet, men knappast att själv ta på sig rollen som politisk agitator, konstnär och aktivist. Låt vara med goda intentioner.

Faran är nämligen att institutionens roll urholkas och att de utställningar som produceras där blir marginaliserade eller belastade. All uppmärksamhet är inte god uppmärksamhet och en ledare måste veta att välja sina kamper.

Det finns på Norska ett begrepp vars exakta motsvarighet jag ofta saknar i det svenska språket: faglig. Jag minns inte ett tillfälle i svensk konstdebatt där begreppet förekommer, men jag hoppas jag har fel. För vad som saknas i den här flaggdebatten är den kunstfagliga vinkeln. De många spetsade uttalandena i media till trots är det fortfarande oklart vad Pontus Kyander vill tillföra konstdebatten med sin syn på nationella identiteter och symboler. Och hur förhåller sig detta till konstprojekt som Carl Michael von Hausswolfs och Leif Elggrens transnationella monarki Vargaland-Elgaland? Eller Lars Vilks feodala piratrike Ladonien? Eller för den delen Yael Bartanas mer sofistikerade sökande efter nationens födelse i flera av sina filmer? Den här diskussionen skulle ha börjat och avslutats i konstfältet.

Det är också antingen grov ignorans eller kall beräkning att låta sig förvånas av att ett föraktfullt avfärdande av den nationella flaggan under högtidlighållandet av 22. juli skulle komma att uppröra folk både inom och utanför konstvärlden. Inte ens vi som är invandrade hit kan undgå att se att den norska flaggan är väl förankrad i befolkningen, oavsett etnisk bakgrund, som en samlande symbol för frihet och gemenskap. Den har inte kapats av varken Breivik eller andra ultranationalister. Det har förstås en historisk grund i det att norrmän alltid har fått kämpa för rätten att ha en egen flagga och vara oberoende.

Det finns säkert en baksida på det myntet, en skuggsida där obehagliga ideologier frodas, men den kräver i så fall en mer subtil hantering än ett mediajippo. Man kan dessutom inte initiera en positiv diskussion genom att uttrycka sig konfrontativt. Vad menar till exempel Pontus Kyander när han skriver att ”Nationalism is a hidden disease in Norway that can never be questioned”? Att debattklimatet är ofritt, eller att norrmän är förblindade av sin nationalism?

När Pontus Kyander annonserar nationalstatens död (vilket han gjort i såväl pressutskick som diverse intervjuer och facebookuppdateringar den senaste veckan) berör han förvisso något som samtidskonsten har diskuterat i varje fall sedan 1980-talet. Men myten om den globaliserade världen utan gränser och nationella identiteter är vid det här laget grundligt demaskerad. 00-talet har lärt oss att det bara är kapitalet och finansmarknaden som är global. Från att ha visat tecken på att bli en enda nation, med tydlig gräns utåt, börjar EU nu falla samman och kartan liknar idag allt mer den från mellankrigstiden. Samtidigt föds det nya nationalstater i andra världsdelar, som alltid ur en ström av blod och blodspengar. Till och med Skottland har återupplivat sitt uråldriga självständighetsprojekt.

Om jag och många andra intellektuella drabbas av en djup skepsis till den typen av utopiska kamprop som vi nu hört från Trondheim Kunstmuseums balustrad, är det för att historien har lärt oss att utopier alltid urartar till förtryck och totalitarism. Det var också i den andan som Marit Kristine Flåtter, här i AST, analyserade den retorik som präglar Trondheim Kunstmuseums pressmaterial och mediauttalanden runt invigningen av utställningen Sammen (för övrigt en utställning som sägs vara väl genomförd och mycket intressant av de som sett den). Flåtters slutsats var att den inkluderande andan trycktes så långt ner i halsen att den upplevdes dogmatisk. Men istället för en artikulerad replik var reaktionen från Trondheim Kunstmuseum att i sociala medier avfärda artikelförfattaren som ”provincial”. Bortsett från det ovärdiga i att en ledande kulturinstitution ägnar sig åt den typen av internetkommentarer kan man ifrågasätta motviljan till all diskussion som inte är en egen monolog.

Att Trondheim Kunstmuseum, via sin chef, modererar sina uttalanden i efterhand till att bara ha haft den anspråkslösa ambitionen att föreslå möjligheten av en mänsklig gemenskap bortom religion, etnicitet och nationalism övertygar inte när man samtidigt gjort klart att man kan tänka sig flagga för nationer utan territorium, som exempelvis den samiska, när de flesta av dessa nationer i högsta grad driver politiska projekt för egna territorier baserade på etnocentrism. Jag ser gärna en utställning som problematiserar dessa frågor, för de är relevanta. Kanske handlar utställningen Sammen om just detta, men varför då inte låta utställningen tala för sig själv? Istället har Sammen och de konstnärer som deltar i den helt hamnat i skymundan till fördel för direktör-kuratorns monomani. Det är beklagligt.

Fotnot:

Utställningen Sammen är kuratert av Pontus Kyander.

Texten ovan refererar till en mängd artiklar från Adressavisen, Dagbladet, Klassekampen, Sydsvenskan och ArtScene Trondheim samt ett flertal statusuppdateringar på såväl Pontus Kyanders privata Facebooksida, som Trondheim Kunstmuseums offentliga dito.

Illustrasjon fra: Yael Bartana, Mur i Wieza (still) 2009, from And Europe will be stunned, http://www.jrmip.org/ (courtesy of the artist/Annet Gelink Gallery Amsterdam)

Länkar:

Flaggval väcker ilska i Norge, Kyander i Sydsvenskan
En symbol för frihet, Joakim Bordas replikk med tilsvar, Sydsvenskan

Propaganda for det gode, ArtScene Trondheim
En god utstilling, ArtScene Trondheim

Trondheim kunstmuseum på Facebook

Har fått vind i flagget, Adresseavisen
Nekter å heise norsk flagg, Adresseavisen
Bommer med flaggboikott, Adresseavisen

Flagging, Klassekampen
Kunsten å flagge, Klassekampen

Bruker feil virkemiddel, NRK
– Jeg trodde ikke mine egne øyne, NRK
Dagsnytt 18, tirsdag 31.juli 2012, NRK