PoMo och Nye Hjorten Teater: Folklighet i lyxförpackning

Den 15 januari öppnar Nye Hjorten Teater och en månad senare slår konstmuseet PoMo, tidigare kallat Posten Moderne, upp dörrarna. Det sker i ett centralt kvarter i Midtbyen i Trondheim, vis-à-vis Britannia Hotel. Medan postgården, som har högsta verneklass, får ett ansiktslyft, bjuder den nybyggda teatern med rätta på arkitektonisk dramatik. För arkitekter och byggherrar bildar museet och teatern en inspirerande palett av väl genomförda möjligheter i samtida byggekunst. Och den trönderska medelklassen får två pampiga arenor för att se och synas.

PoMo och Nye Hjorten Teater byggs i och runt postgården, som i sin tid stod färdig 1911. Den ritades av arkitekten Karl Norum (1852–1911), som också stod bakom Britannia Hotel (1870) på andra sidan Dronningens gate. Norums karriär sammanföll med eklekticistiska stilideal i arkitekturen samt med en period av expansivt byggande i Trondheim. Postgården är en pompös nationalromantisk murgård med spår av jugendstil. Den blev hans sista projekt och fungerade som huvudpostkontor i ett sekel, fram till 2011. Även om Nye Hjorten Teater primärt är ett nybygg, är Norum en gemensam nämnare för husen. År 1899 gestaltade han restauranghuset på “gamla Hjorten,” Hjorten revy- och varietéteater i Ila, ett träslott i dragestil, som revs 1961.[i] Gamla Hjorten drevs av den trönderska underhållningsbranschens legendar Olga Topp. Hon ägde också Britannia Hotel under en period och har gett namn åt restaurangen Olgas, som nu öppnar i teaterhuset.[ii] Kort sagt kan man säga, att medan museiprojektet omsorgsfullt förädlar postgårdens ståtliga offentlighet, låter teaterhuset Hjortens festliga underhållning ta ny form.

Det är Erik Langdalen Arkitektkontor i Oslo och Studio India Mahdavi i Paris som av Reitan-ägda E C Dahls Eiendom har fått uppdraget att ta postgården in i framtiden som ett konstmuseum i världsklass. Langdalens kontor utgör en av Norges främsta expertmiljöer för transformationer av existerande byggnader, medan fransk-iranska India Mahdavi är en internationell fixstjärna för färgstark kommersiell inredningsarkitektur. Trondheimskontoret Skibnes Arkitekter har under mottot “Lördag hela veckan” anförtrotts uppdraget att skapa ett nytt teaterhus tillsammans med Anemone Studio i Oslo, som drivs av Anemone Wille Våge. Svein Skibnes kontor är välkänt för att skapa gedigna offentliga rum, och har bland annat Byhaven butikksenter (2000) och Rosendal teater (2019) i sin trondheimsportfölj. Våges signum är överdådig lyx och hon har kunder som norska kungafamiljen och Petter Stordalen.

Förmedlingsarkitektur

Museet och teatern hör till de byggnadstyper som format den västerländska civilisationen. De är symboler och publika arenor för underhållning och bildning. Museets kärnfunktion är att bevara och kommunicera kunskap som människor byggt upp genom tiderna. Museiarkitektur lägger alltså till rätta för kunnskapsformidling. Eller för lärande, som PoMos museidirektör Marit Album Kvernmo sagt i en porträttintervju.[iii] Teaterns kärnfunktion är att i ögonblicket levandegöra människors förståelser av och ageranden i världen. Teatern kan spegla dominerande samhällsordningar eller vända upp och ned på dessa. Vid Nye Hjorten Teater satsar man på bred underhållning i ett överdådigt hus, som teaterdirektör Ida Dønheim kallat en gåva till staden.[iv]

Teaterhuset och museet har givetvis strukturer av permanent slag – golv, väggar och tak. Men de har också föränderliga inre konstruktioner – scenografier och utställningsarkitektur, som kan förflytta människor genom tid och rum, och som formar kulturinstitutionens identitet. Strukturen i komplexet PoMo och Nye Hjorten Teater kan förenklat beskrivas som två separata vertikala volymer vilande på den första våningens horisontella plattform. Verksamheterna har 4000 kvadratmeter var, med fyra våningar över marken och ett scentorn, som sticker upp i taklandskapet. Den första våningen skapar visuella kopplingar mellan verksamheterna och staden, men för att komma in går man till museets eller teaterns respektive entré. Endast genom en invändig dörr är teatern och museet direkt förbundna. En brandgul ståltrappa landar vid det vita öppna rummet i museets första våning och lockar folk med sig uppåt, till utställningarna. Runt scenen leder trappor till mingelrum och barer med utsikter mot staden och mot museet med en skulpturgård på glastaket ovanför museifoajén. Teaterns mellanrum öppnar alltså upp sig mot omgivningarna, medan museets vänder sig inåt. En praktisk konsekvens av att bygga om postgården till museum och fylla igen dess varuintag med ett teaterhus, är att museets leveranser tas in via källaren under teatern, och således att konstverken som ska visas inte kan vara särskilt stora.

Byggherren som mecenat: Status och bildning

Liksom bankirerna i Huset Medici i renässansens Florens, investerar “Huset Reitan” i konst och arkitektur. Snarare än antika ideal är det en slags driftig och lokalpatriotisk entreprenörsanda à la Topp och Norum, som Reitan verkar vilja förknippas med. E C Dahls Eiendom är den största fastighetsägaren i Midtbyen, och Odd Reitan har vid ett flertal tillfällen sedan 2006 presenterat sin “Hjerteplan” med förslag till hur Midtbyen kunde utvecklas.[v] Vill man, kan man läsa plangreppen runt PoMo och Nye Hjorten Teater som konkreta exempel på de inomhuspassager, som hjerteplanen föreslår. Med hotellet, teatern och museet som en trio av arkitektoniska flaggskepp, manifesterar Reitan fysiskt sin makt och sina visioner för Midtbyen. Det som har beställts är en rumslig berättelse om att han och hans familj ger lyx till folket. I korten ligger också en, vad det verkar, genuin idé om att bildning är en lyx man vill dela. PoMo ska bli “et inkluderende og tilgjengelig museum,” och Nye Hjorten Teater bjuder in “det brede lag av folket.”[vi] Om det brede lag har råd att komma får tiden visa, inte minst teaterbiljetternas priser har väckt tvivel.[vii] Å andra sidan handlar det kanske mer om vad gemene trönder, som ju är relativt rik, ska spendera sina pengar på. Ja, kommunikationen om teatern och museet verkar vila på idén att kulturkonsumtion är en lyx många bör unna sig. Kanske ser man för sig att visa trönderna att kultur kan ge samma världsklassrus som en fotbolls- eller skidsuccé. Teaterrepertoiren är präglad av genomarbetad underhållning snarare än experiment. Och museet ska, genom konstsamlingen som Ole Robert Reitan och hans före detta fru Monica Tønnesen Reitan bygger, profilera sig med kanoniska internationella konstupplevelser.[viii]

Men hur återspeglas ambitionerna i arkitekturen, hur materialiserar den budskapet, vad gör den för att locka folk in till konst och kultur? Vi kan börja med att konstatera att komplexet erbjuder variation, ja, kanske något för alla. Här finns både en lesestue där man kan dra sig tillbaka för att forska om någon av konstnärerna i samlingen, dekadenta barer och teaterföreställningar för barn. Samtidigt kommer postgårdens fysiska begränsningar, verksamheternas öppettider och de potentiella besökarnas köpkraft att påverka tillgängligheten.

Som färdiga byggnader speglar PoMo och Nye Hjorten Teater ambitioner om folkbildande tillgängliggöring av konst i lyxförpackning. De är gedigna, igenkännbara och utmanar inte idén om vad ett museum eller en teater kan vara. Nej, snarare för de tankarna till 1800-talet och tidiga publika kulturinstitutioner i europeiska storstäder. Liksom dessa palatslika manifestationer av idén om att det moderna samhället ska genomsyras av bred bildning, lockar PoMo och Nye Hjorten Teater in besökaren från staden till konsten med prominenta fasader och regisserade sekvenser av rum. 1800-talets borgare ville gärna ses, synas och bli sedda i stadens rum, och allra helst i kulturella sammanhang – och kanske vill dagens medelklass detsamma? Medan utställningsrum tidigare hade byggts inuti privata palats, öppnade kulturpalatsen upp sig mot staden genom rum gestaltade för mingel, till exempel i arkitekturhistoriska ikoner som Operan i Paris (Charles Garnier, 1875) och Altes Museum i Berlin (Karl Friedrich Schinkel, 1830). Schinkels museum är speciellt känt för sin nyskapande utomhusvestibul med en monumental trappa och balkong, som bildar ett mellanrum i gränszonen mellan stad och konst och drar med sig besökaren i en regisserad social vandring in till konstupplevelsen. Inom postgårdens givna ram och till trots för stränga säkerhets- och klimatkrav strävar PoMo efter att låta stadens och museets rum gå in i varandra. Och Nye Hjorten Teater har, precis som Paris-operan, böljande trappor som är mycket mer än funktionella vägar in till föreställningen, de bildar ett rumsligt flöde där besökaren blir aktör i ett arkitektoniskt skådespel.

En process att lära av

Design- och byggprocessen som lett fram till PoMo och Nye Hjorten Teater framstår som på en gång nyskapande och gammeldags. Projekten genomförs på totalentreprenad, dagens vanligaste upphandlingsform i byggbranschen, som är toppstyrd och syftar till effektivisering och förutsägbarhet. Men här har Skanskas projektledare John Kjøren tillsammans med E C Dahls egen projektledare Per Ove Stokkan från Byggherrerådgiveren AS gett rum för arbetsformer som främjar hantverk och kvalitet snarare än den standardisering byggbranschen generellt karaktäriserats av sedan Europa skulle återuppbyggas efter 1900-talets krig. Ja, det är snack om arbetsformer som 1800-talets arkitekter och byggare skulle känna igen, och som dessutom lär ge mer hållbara resultat än gängse byggprocesser. När ArtScene Trondheim visas runt i museet av Langdalen och Arnaud Fontaine, marknads- och kommunikationsansvarig vid PoMo, tecknar Fontaine ivrigt i luften, och förklarar att man gått från en pyramidal struktur till en cirkulär med byggnaden i mitten och alla som är involverade i projektet runt den. Idealet verkar ha varit en arbetskultur där alla involverade vill göra sitt yttersta för att bidra till bästa möjliga resultat.

Erik Langdalen och Svein Skibnes framhåller för ArtScene Trondheim att det finns mycket att lära av processerna bak museet och teatern. Samtidigt som det har varit “totalentreprise med full rigg” har det funnits rum för dialoger om speciallösningar som lett till “et virkelig skreddersydd prosjekt,” säger Langdalen. Som närmast en förutsättning för projektens goda samspel mellan arkitekt, byggherre och byggare, lyfter Skibnes fram det faktum att E C Dahls Eiendom värdesätter högkvalitativa utformningar och materialval. Och han utbrister: “Det slår meg etter 50 år i bransjen, at bruken av håndverkere her er ganske unikt!” Frank Smed på Oppdal har smidit räcken till Nye Hjorten Teater. Konsthantverkaren Ivan Martyneko har, baserat på Anemones skisser som i sin tur inspirerats av foton från gamla Hjorten, skurit ut reliefer i trä som sedan stöpts till en silikonform, som så stöpts i gips till “hjorteveggen” bak teaterbaren. I mitten av teaterfoajén hänger en ljuskrona i venetianskt muranoglass, skapad av konstnären Ida Ekblad med inspiration från Olga Topp. Nidarvoll Trevare har snickrat museets fasta inredningar. Och stenhuggarna vid Nidarosdomens bygghytta har skulpterat ersättningsstenar till bågen över postgårdens huvudport.

Minst lika viktigt som hantverk och attraktiva detaljer är tekniska system. En huvudnyckel till att bevara rummen i postgården så intakta som möjligt har varit att skapa ett specialanpassat ventilationssystem. “Det som er svært utfordrende i denne typen prosjekter er klima, sikkerhet og teknologi – altså aspekter som strekker seg utover det arkitekten vanligvis fokuserer på,” poängterar Langdalen. Vikten av att samarbeta med tekniska konsulter är kanske den främsta lärdomen han vill ta med från processen med PoMo till studenterna på Arkitektur- og designhøgskolen i Oslo och till nästa byggherre, nästa projekt. “I tillegg har kvalitetsbegrepet stått veldig sterkt noe som dessverre er ganske sjeldent i dagens byggeindustri,” avslutar han.

Utifrån och in: Mötet med (Midt)byen

Dronningens gate är en linje i Midtbyens primära rutnätsstruktur av breda kvartersbildande gator, som tecknades i Johan Caspar de Cicignons barocka byplan efter stadsbranden 1681. De för Trondheim så karaktäristiska veitene skär genom kvarteren som en byvävens sekundära struktur, och Apotekerveita är en av få veiter som har samma sträckning i dag som före reformationen 1537. Under huvudpostkontoret i Dronningens gate 10 finns rester av en tidig kyrka.[ix] Men kvarteret innehåller också en av Midtbyens större sentida tillskott, TEAM 3s trästruktur längs Nordre gate, med bland annat bokhandeln Norli, uppförd efter branden 2002.[x]

Postgårdens tillblivelse sammanföll med frigörandet från unionen med Sverige, en tid när offentliga byggnader hade en nationsdanande uppgift. Huset har en för sin tid progressiv bärande stålkonstruktion runt vilken natursten och tegel har murats. Oavsett stil var norsk natursten ett sätt för arkitekter att förmedla den dåtida norska självbilden av kraft och uthållighet. Som historikern Svein Henrik Pedersen säger, lät man ‘selve “grunnfjellet” dekke bygningens fasade.’[xi] Postgårdens fasader i grovt huggen “råkopp” av østfoldgranit refererar till romansk stenarkitektur, sådan som till exempel finns i Nidarosdomens tvärskepp.[xii] Men här finns också, i eklektisk anda, dekor i jugendstil med, i sin tur, vikingainspirerade inslag av drakar.

Liksom under tidigt 1900-tal finns i dag tendenser att arkitekter, nu under visst fagligt rabalder, återupplivar traditionella stilar (om unga arkitekters syn på jugendarkitektur i Trondheim kan man till exempel läsa här). Men oavsett stilpreferenser har de många arkitekter som i dag jobbar med transformationer av existerande hus gärna tagit till sig begreppet “vern gjennom bruk,” som syftar till att göra om befintliga byggnader så att de både används och bevaras. Dagens nödvändiga ideal om att ta vara på det man har ger arkitekten mindre konceptuell frihet, och man kan hävda att det finns risker för stagnation. Men vare sig de vill eller inte får samtidens arkitekter lära sig att uppskatta olika stilar och byggnadsskick.

Att göra om större byggnader som förlorat sin ursprungliga funktion till kulturinstitutioner är en väl beprövad strategi för att ge nytt liv åt stadsdelar; ett berömt exempel är Tate Modern i London (Herzog & de Meuron, 2000), och i Trondheim ordnade Byplanforeningen nyligen ett panelsamtal om varför kulturbygg på död och liv måste ligga i centrum. I dag motiveras ofta transformation med bærekraftsargument. Enligt Erik Langdalen handlar dock postgårdstransformationen för Reitan primärt om byutvikling i Midtbyen. Hur som helst är museiprojektet ur ett arkitektfagligt perspektiv en utmärkt storskalig pilot att lära av när det gäller transformationer av offentliga verneverdige byggnader, en typ av projekt som framöver kommer att öka i antal. Langdalens huvudprincip för postgården har varit att återställa olyckliga ändringar gjorda under 2000-talets första årtionden,[xiii] och lägga till så lite som möjligt för att ändå få till ett museum i världsklass. Och sätter man på sig bærekraftsbriller kan man argumentera, som Langdalen påpekar under omvisningen i museet, att “det å gjøre et offentlig bygg tilgjengelig igjen, handler om sosial bærekraft.”

När det gäller rumslig organisation, är två designbeslut avgörande för Nye Hjorten Teaters och PoMos tillgänglighet. I tillägg till att skapa rum för konsten, har arkitekterna utformat rum där folk ska mingla mellan föreställningar och konstupplevelser, och de har gjort sitt bästa för att koppla byggnaderna till omgivningarna, så att folk vill komma in. Trottoaren på Dronningens gate uppgraderas framför museet. När Olgas restaurang och teaterns bakutrymmen flyttar in i den brandrehabiliterade fastigheten i Dronningens gate 10B blir Borkeplassen mer attraktiv. Ett nytt tillbygg mot Søndre gate ska markera Apotekerveitas ursprungliga bredd men verkar formmässigt vara frukten av en kompromiss. Dock råder inget tvivel om att den nya passage, som tagits upp mellan Søndre gate och Apotekerveita, aktiverar byrummet.

Museets entré vetter mot Dronningens gate, och man har fått lov från byantikvaren att ta upp en ny universellt utformad ingång intill postens gamla huvudport. Designarbetet i transformationsprojekt inkluderar både detektivarbete och uppfinningsrikedom. Till exempel avslöjade studier av gamla ritningar av postgården ett inre ljusschakt som helt hade byggts igen, men där nu den centrala trappan står. Runt hörnet, i den nya byggnaden, har man inte behövt spara på krutet till interiören utan kunnat ta drastiska grepp även utåt. Man dras in i veitan mot teaterns glänsande röda fasad, som närmast erotiskt putar ut. Att Apotekerveita en gång hette Bredegata, alltså Broadway, är ju lämpligt, som Svein Skibnes påpekar medan han visar teatern för ArtScene Trondheim.

Även om många fortfarande har beröringsskräck för begreppet postmodernism, bör det i och med ökningen av transformationsuppdrag vara relevant för dagens arkitekter att känna till postmodernisternas mer eller mindre lyckade tillnärmningar till kontext och historia. Neue Staatsgalerie i Stuttgart (James Stirling, 1979–84) är ett berömt postmodernt museiprojekt som leker med klassicismen både i planlösning och enskilda element. Här söker byggnadstypen museum igen, liksom under 1800-talet, integration med staden, nu till exempel genom att en publik gångväg leder in till en skulpturgård i museets mitt. Denna tankegång är levande när Midtby-kvarteret får en passage från Søndre gate till Apotekerveita, en uppgradering av Borkeplassens östra sida och en mer inbjudande fasad mot Dronningens gate. Men för att komma in i komplexet och dess mingelrum ska man strängt taget vara betalande besökare. Det finns en passage mellan teaterhuset och museet, men den kan närmast liknas vid en återvändsgränd, och för att se skulpturerna på PoMos tak behöver man gå långt in i husen.

Skibnes Arkitekter har länge skapat trondheimsarkitektur som anpassar sig till sin plats och har mänsklig skala, och alltså förvaltar postmodernistiska ideal. Liksom många andra norska arkitekters verk, kan Skibnes förstås i ljuset av den fenomenologiska arkitekturteori som Oslo-baserade Christian Norberg-Schulz formulerade under 1980-talet. Norberg-Schulz verk beskriver hur arkitekter kan skapa igenkänning och närhet genom att ta vara och bygga vidare på “platsens själ.” [xiv] Kanske kan hans tankar ge djup åt den i dag populära idén om vern gjennom bruk?  Medan postgården har transformerats enligt konstens och lovverkens regler, har Skibnes Arkitekter och Anemone Studio gjort en byggnad som utifrån och in andas drama, ja, närmast köttslig hedonism. Även om Nye Hjorten Teater spelar på lag med kvarterets tidsepoker, kan teaterhuset i ljuset av byggbranschens påbjudna omställning läsas som en slags arkitekternas sista efterlängtade chans att släppa alla hämningar i ett nybygg. När han visar ArtScene Trondheim in i Apotekerveita, säger Skibnes att han aldrig hade gjort den “kanskje litt vel dristige” röda fasaden i en annan gata. Han framhåller också, nästan som i försvar, att arkitekter, byggherre och byantikvar var eniga när de såg tre alternativa fullskalatester av fasadens glänsande keramikkflis – det var den knallröda som bäst passade teatern. Nye Hjorten Teater blinkar till Samfundet och Bispehaugen skole, röda signalbyggnader som står upphöjda som på piedestaler i byveven. Men placeringen av teatern gör att det röda här snarare signalerar det förbjudnas lockelse. Svein Skibnes poängterar att fasaden kan liknas vid en ridå: “Når publikum synes i fasaden er de som på en scene og blir et levende innslag i bybildet,” säger han.

En ny områdeplan för Midtbyens nordöstra kvadrant är på väg att ersätta planen från 1981. Den nya planen föreslår att utbyggning kan ske genom “endring av bruk og formål i eksisterende bygningsmasse” och kommunen önskar att “framtidig eiendomsutvikling skal bidra til merverdi utover sin egen tomt og gjøre bykjernen vår enda vakrere.”[xv] Ja, vackert är ju ett laddat ord, men tillsammans är Nye Hjorten Teater och PoMo glädjande exempel på hur befintliga murgårdar kan ge mervärde utanför sig själva, både om de bevaras genom förändrat bruk eller radikalt förtätas. “Vi har fått på plass et moderne teaterbygg i en trang situasjon mellom verneverdig bebyggelse,” säger Skibnes och poängterar att samarbetet med byantikvaren och byplankontoret varit givande.

Inifrån och ut: Relationer mellan konst och arkitektur

Färgbruket i PoMo och Nye Hjorten Teater är en indikator på att projekten hänger samman och ändå har olika karaktär. Rött och grönt går igen i båda husen, men i teatern har de mer djup och styrka än i museet. Grönt är den svala färgen. Museets fasad är i delikat ljusgrön puts och teatern använder grönpatinerad koppar i övergångarna mot husen intill samt i den böljande form som omsluter scentornet högst upp och gör att det berikar taklandskapet. Rött signalerar att här sker det något spännande och festligt. I museets huvudfasad har porten försiktigt målats fuchsiarosa (detta var lov eftersom den inte är original, och man utgick från en rosa som upptäckts inne i postgården), medan teatern stolt lyser röd. Inne i museet är butikens fasta inredning krispigt rosa och i det specialbeställda terazzogolvet anas bleka inslag av rosa och grönt. Inne i teatern, däremot, är det röda och rosa alltomslutande, och fasaden mot kvarterets insida (Borkeplassen) är putsad i varmt rött.

Husens foajéer är som två olika världar, men båda avslöjar processer präglade av aktiva samarbeten mellan hus- och inredningsarkitekter. Den flytande gränsdragningen mellan fagen framstår som ytterligare något andra projekt kan lära av. “Vi har fått jobbe fritt og hatt samme interesser,” säger Anemone Wille Våge om samarbetet med Skibnes Arkitekter.

Inredningarna är platsspecifika och ber absolut inte om ursäkt för sig. I museets första våning pockar den rosa butiksinredningen och den brandgula trappan på uppmärksamhet, färgerna markerar rum mellan de kritvita utställningsrummen, så att besökaren kan orientera sig. ‘Dessa “mellanrum” (in-between spaces) erbjuder en annan form av visuell stimulans än utställningsrummen gör, och de styr besökarnas upplevelse av museet,’ säger India Mahdavi i en e-post till ArtScene Trondheim. Hon har alltså, i samråd med Langdalen, arbetat med färgstarka element som dyker upp punktvis i strukturen. Att stålkonstruktionens rutnät har varit en utgångspunkt för detaljeringar av museets fasta inredningar avslöjar att det existerande tolkats genom ett förhållandevis strikt formalt filter – se till exempel på listerna på butikens och lesestuens hyllor eller vip-loungens golv med rutigt mönster i tre träslag.

Bågar, runda hörn och figurativa motiv är istället genomgående i teatern. I teaterfoajén omsluts besökaren av organiska former i lager på lager av bågar i djupt röda och rosa nyanser från mineralpigment. “Ja, både du og jeg er glade i buer,” säger Skibnes till Våge, och poängterar att interiören och huset formmässigt spelar på lag. Det framstår alltså som att interiöra designbeslut har kunnat påverka exteriöra och inte bara vice versa, och innan besökarna vet ordet av kommer de att fångas av de böjda formerna i mingelpassagen mellan den grå byens vardag och den scenografiska fiktionen inne i teatersalen. Det är tydligt att arkitekterna har kost sig med att skapa ett arkitektoniskt drama mellan teaterhusets permanenta konstruktion och temporära scenografier. Teatersalen i sig är av påkostad klassisk modell, och alltså i linje med projektets relativt konservativa ambitioner. Gradängen har 600 lyxiga fåtöljer där besökare kan luta sig tillbaka med drinkar från baren snarare än aktivt ta del i föreställningen. Orkesterdiket skapar på konventionellt vis en gräns mellan publiken och den stora scenen, som har en nedsänkt snurrscen vars botten formar teaterbarens tak, och ett tekniskt avancerat snoreloft.

I blickfånget framför det gamla varuintagets råkoppvägg står två pelare med röda kurvor. Att Skibnes gått med på att inredningsarkitekterna klätt in dessa pelare, kan säkert få en del arkitekter att höja ett ögonbryn, om de skolats till att sätta tektonisk ärlighet högt. Men att låta husets struktur fungera som en slags skelett att forma interiören runt framstår som helt riktigt grepp för att få till den där lustfyllda lördagen hela veckan. Vill man, kan man läsa arkitekturen som en besökarens festliga tredje hud, som hon ovanpå den andra huden av finkläder låter sig omslutas av för att bryta vardagens tristess. I mingelytorna i och längs trapporna upp genom husets primära fyra våningar, ja, in i var toalett, fortsätter den specialdesignade prakten. “Ganske teatralskt da,” konstaterar Skibnes. “Nei, det fikk ikke se ut som noe offentlig, det husker jeg godt,” lägger Våge till om beställningen, när hon tar med ArtScene Trondheim till teaterns toaletter. Liksom i Garniers opera flyter trappan bokstavligen ut. “Ja, trappen har et teppe som ser ut å renne ut over gulvet,” förklarar Våge. Genom sådana övergångar, som förstärks av färgval och ljusdesign, suddas rummets gränser ut. Också akustiken bidrar till helheten, textila ytor och ljudabsorberande mineralputs gör att atmosfären är varm. “Selv om det er et stort volum så føles rommet veldig intimt,” säger Våge. Skibnes nickar och liknar foajén vid det inbjudande atriet i Byhaven butikksenter.

Att det interiöra uttrycket här är så genomfört, så maxat, gör det övertygande och älskvärt. Men den symmetriskt ordnade kurviga foajén kan vara överväldigande, ja, den kan påminna om insidan av en levande kropp. Den sparade varuintagsväggen bildar dock en solid fond till foajén, som påminner om kontexten genom att föra in det gamla i det nya. Och den som blir yr av den närmast psykedeliska pråligheten, kan lättad se ut mot den öppna skulpturgården i museets mitt, kontemplera en ny utsikt mot fjorden, närskåda takstenarna på Norums postgård eller kanske gå fram till “Ole Roberts vindu,” ett fönster mot veitan som ägaren bad arkitekten lägga till efter ett byggplatsbesök.

En väsentlig skillnad mellan museet och teatern är de estetiska konsekvenserna av hanteringen av tekniska system. Langdalen har haft som kanske sin högsta prioritet att tillsammans med konsulter utforma skräddarsydda tekniska system i väggar och tak, som där de inte kunde döljas ligger synliga, till exempel i utställningsrummens himlinger. I teatern har konstruktiva element och tekniska installationer klätts in med lager av organiska former i nyanser av rött. Vi har alla jobbat i samma 3d-modell, säger Våge, så “når vi har sett at de tekniske installasjonene tyter ut, har vi tenkt at, oj da, her må vi dekke over med en bue.’” En vilja att dölja tekniska installationer för att skapa en sagovärld kan alltså ha katalyserat användandet av böjda former i lager på lager.

Medan nybyggda museer kan designas för att styra konstupplevelsen, jobbar här både arkitekterna och de som ska bygga vidare på konstsamlingen med de rum man har. För India Mahdavi handlar PoMo om att “förena dåtid och framtid genom att transformera ett postkontor till ett familjemuseum – rummen ska utstråla det nordiska begreppet “hygge,” alltså emotionell komfort. ” Gästfrihet har varit ett ledord för behandlingen av rummen i museet och relationerna mellan dem, förklarar hon, och målet är “att skapa en känsla av permeabilitet och en plats där besökarna känner sig välkomna.” Rumsindelningen i den före detta tullavdelningen på andra våningen och postmästarens bostad på tredje våningen har bevarats, och resultatet är relativt små utställningsrum med ny belysning, ventilation och nymålade museivita väggar. På ett par ställen har man låtit dagsljus komma in genom fönstren i fasaden, så att besökarna påminns om var i staden de befinner sig, men de flesta rum är slutna så att ljuset inte ska förstöra konsten. Högst upp i huset finns lesestuen, som är ett rumsligt konstverk i sig, med intensiva väggmålningar – en “popversion av nordisk folklore,” enligt Mahdavi – av den holländska duon FreelingWaters (Gijs Frieling och Job Wouters). Här har arkitekterna också valt att orkestrera besökets final genom att ge två rum dubbel takhöjd. Dessa är som gjorda för specialbeställda rumsliga konstverk. Langdalen påpekar att huset stärker relationen mellan arkitektur och konst: “Det jeg nesten synes er mest interessant, er hvordan bygget vil påvirke kunsten. Romdimensjonene og konstruksjonssystemet vil spille inn på det som stilles ut – det er en dialog som setter kunsten i relasjon til byggets historie.” I förlängningen av tanken om konst och arkitektur i samspel, kan man kanske se museet som ett arkitektoniskt verk i samlingen. Postgården förvandlas till ett slags reitanéeiskt kuriosakabinett att beundra från staden, från hotellrummet eller kanske allra helst inifrån teaterfoajén.

Artikkelbilde: Illustrasjon av PoMo-fasaden © India Mahdavi

---

[i] Gamla Hjorten öppnades 1899 och revs 1961, teaterdriften tog slut 1947. https://no.wikipedia.org/wiki/Hjorten_Revy-_og_Variet%C3%A9teater:

[ii] Britannia Hotel ägdes 1912–24 av Olga Topp och hennes man och ägs sedan 2015 av Odd Reitan.

[iii] https://www.adressa.no/magasin/i/ML0ypB/marit-ble-redd-og-skjelven-da-drommejobben-ble-ledig

[iv] https://www.adressa.no/kultur/i/XjaALr/nye-hjorten-teater-er-ferdigbygd-det-er-som-aa-vaere-inni-en-bloetkake

[v] För mer om diskussioner om Midtbyen och stora byggherrars inflytande på den, se till exempel Morten Spets “Kampen om Midtbyen – En diskursanalyse av byutviklingsdebatten i Trondheim (Master-oppgave, NTNU, 2022).

[vi] https://pomo.no/om-oss; https://nyehjortenteater.no/om-oss

[vii] https://www.adressa.no/kultur/i/GyQ8KJ/dyrest-i-landet

[viii] https://www.adressa.no/kultur/i/alqaV7/naa-kommer-skrik-madonna-og-flere-andre-munch-stjerner-til-trondheim

[ix] Asplan Viak AS, “DIVE: En kulturhistorisk stedsanalyse for nordøstre del av Midtbyen i Trondheim,” 2020, s. 11.

[x] Kvarterets västra fjärdedel byggdes upp efter branden 2002. En stor träbyggnad byggdes 2004–2006 längs hela Nordre gate, med passager in till Borkeplassen i kvarterets inre, arkitekter var TEAM 3: Carl-Viggo Hølmebakk, JSA Jensen og Skodvin, Arne Henriksen.

[xi] Pedersen, Svein Henrik, “Mesterarkitekten Karl Norum og Trondheim hovedpostkontor – et hovedverk i nasjonalromantisk jugendstil i Norges andre jugendstilby.”  https://www.trondheim.kommune.no/contentassets/cbf403ffd86242e3a67d42c284698215/mesterarkitekten-karl-norum-og-hovedpostkontoret-i-trondheim—et-hovedverk-i-nasjonalromantisk-jugendstil-i-norges-andre-jugendstilby-svein-henrik-pedersen-historiker.pdf

[xii] Ibid.

[xiii] Den mest fullständiga dokumentationen som finns av postgården (inklusive en modell som kommer att ställas ut i museets kontorsarealer) härstammar från 1950-talet, då några större ändringar av byggnaden genomfördes. 

[xiv] Se till exempel Norberg-Schulz, Christian, Genius loci, 1979.

[xv] Trondheim kommune, Byplankontoret, “Områdeplan for nordøstre kvadrant i Midtbyen: Planbeskrivelse, ” Høringsforslag, 2022, s. 10.