Monumentalt, Tyrmi

I sommar tar Hanne Tyrmi och Ulrich Vogl över fyra rum på Kjøpmannsgata Ung Kunst (K.U.K.) i Trondheim. Konstnärernas installationer går i dialog med arkitekturen och förstärker med till synes enkla grepp de fyra rummens olikheter.* Tyrmis karaktäristiska skulpturer av bly och kraftiga textilier bär spår av formande händer och kroppar. Deras bokstavliga och bildliga tyngd, deras självklara monumentalitet, ackompanjeras här av flyktighetens ljus, ljud och rörelse, som Vogl ofta står för. Utställningen präglas av precision. Varje verk är sig självt nog samtidigt som avstånden mellan verken och övergångarna mellan rummen skapar utrymme för reflektion, som pauserna i en text.

Konstnärerna kombinerar figurer som fjärilslika moln, dysfunktionella tvångströjor och ett trångt badkar med grundformer som sfärer, kuber och linjer. Så skapas en rumssekvens med en genomgående atmosfär där det igenkännbara och det främmande – ro och oro – står sida vid sida, och där varje sommarbetraktare kommer att kunna bygga egna berättelser.

Utställningen väcker kognitiva och kroppsliga associationer till grundläggande och ofta paradoxala mänskliga erfarenheter av att vilja forma verkligheten trots vanmakten inför ordningarna som styr den, av att känna ångest inför världens gång men också den sköna lättheten i att finnas till. Avgörande för att detta sker, är det lyckade greppet att låta olikheterna i K.U.K.s utställningsrum skapa en ramberättelse, som konstnärerna bearbetar med Nabokov i bakhuvudet.

Ja, utställningens titel Den upålitelige fortelleren refererar till Vladimir Nabokov. Liksom Nabokov med språket briljerar i sina utforskningar av mångdimensionella berättarstrukturers möjligheter, briljerar faktiskt Tyrmi och Vogl i hanteringen av det sinnliga kosmos de bjuder in till. Nabokov är känd för att skriva fram den mentalt störda eller opålitliga berättarens verklighet och samtidigt låta läsaren ana bakomliggande, eventuellt mer pålitliga, verkligheter. Nabokovs böcker leker – med karaktärer, med namn, med litterära former – så att metalager och korsreferenser träder fram, och rum för oändliga tolkningsvariationer öppnas. Romanen Blek låga (Pale Fire, 1962) är ett exempel på detta. Här skriver en fiktiv poet en dikt med niohundranittionio rader i fyra sånger, som introduceras och kommenteras av poetens likaledes fiktiva akademiska kollega. Ser man de fyra rummen i utställningen genom denna lins, kan man tänka sig rummen som fyra scener där Vogls verk fungerar som kommentarer till Tyrmis. I Blek låga ger sångerna olika perspektiv på poetens liv och vardag, och på dödens och det övernaturligas närvaro i dessa. Och, jo, självklart kan den som vill finna liknande tematiska spår i utställningen. Men den som kommer till sommarrummen på K.U.K. behöver inte känna till Nabokov.

Dock ger det nabokovska bakteppet utställningen ytterligare tyngd och mening. Detta inte minst i vår tid av konkurrerande verklighetsbilder konstruerade av medier, människor med makt och artificiell intelligens. Som kritiker kan man på åpningskvällen lockas att låta en påhittad observatör göra en story om hur stjärnorna Ulriche Tygl och Hann Vormi spelade ett scenografiskt spel om liv och död med den rike magnaten K. Kuksen och hens vänner. Nåväl, det är hur som helst möjligt att konstatera, att liksom de fyra sångerna i Blek låga kan de fyra rummen på K.U.K., som kallas Kapittel I–IV, läsas linjärt eller genom att man planlöst går mellan dem.

Det första kapitlet utspelar sig i ett högt rum närmast entrén och Kjøpmannsgata. Det har förvandlats till ett slags badrum, som är både lyxigt och som ägnat för tvångsvård. Tyrmis Once upon a time I saw the shame (2024) står mitt i rummet och hiding my (2024) hänger på väggen intill. Det förra är ett badkar i koppar omgett av blyrör och det senare en trasa av bly över en till synes sfärisk form, vars undersida avslöjar råhugget trä. Rören i Once upon a time I saw the shame både skyddar och fjättrar den tänkta nakna kroppen som ligger där, exponerad mot det offentliga rummet utanför. Den tunga blytrasan i hiding my kan först se ut som en våt handduk. Men vad är det den döljer? Är det kanske, som Line Ulekleiv och Ida Kjerulf föreslår i utställningskatalogen, en spåkula från en ockult seans, och alltså ett magiskt löfte om nya framtidsutsikter? Där ovanför svävar Vogls Käscher (2021), en drömfångare av en förstorad tesil omhöljd av rosa tyll.** Käscher markerar rummets höjd och blir med sin lätthet och sin blinkning till new age en kontrasterande och närmast humoristisk pendang till hiding my.

Det andra kapitlet är ett genomgångsrum. Här sugs betraktaren bort från världsligheter som en reception, en butik och en öppning till restaurangen intill, och in i den hypnotiserande öppningsscenen där en takhängd snurrande sfär helt uppenbart döljer något glittrande. Man bara måste gå fram till den och kika in. Där inne är de svävande fjärilslika molnen, som är lätta att avslöja som vanlig aluminiumfolie. Detta är Vogls Cloud-Film-Machine (2013), en installation som minner om historiska maskiner för rörlig bild. På väggen bredvid hänger Tyrmis Avlastinger og forsterkinger (2024), fem grova krokar i ett beige väggfält, på tre av dem vita tygsjok. Det kan se ut som om detta är punkten i berättelsen där det är lov att hänga av sig tvångströjan med vilken man definierar sin egen verklighet, och lyfta blicken bortom sig själv. På väggen vid kapitlets slut, ovanför den trånga och snurrande slussen in till det fjärde kapitlet, noterar den uppmärksamma då en ojämnhet som först kan se ut som ett byggfel, men som visar sig vara en ö eller kanske en kontinent för nya möjligheter, The Land Beyond the Sea (2017/2024) av Vogl.

I stället för att gå genom slussen till det sista kapitlet, tar man den lättare vägen upp till det tredje kapitlet. Det är ett brett rum med överljus vars tomrum blivit en älv där timmer flottas, eller kanske ytterligare en karta över verklighetens opålitlighet. Genom att ställa samman de kedjehängda trästockarna i De fleste veier finnes ikke på kartet (2022/2024) och kuberna i Ras (2022/2024) skapar Tyrmi en statisk installation av blyskulpturer som på ett mästerligt vis iscensätter en rörelse. Ras står i ena änden av rummet och ser ut att försöka hålla emot dragningskraften i älvens förrädiska underströmmar. Man kan betrakta från sidan eller, om man vågar riskera att nudda det giftiga blyet, gå in mellan stockarna som kanske för en till det sista kapitlet. Dessa två verk av Tyrmi visades också i hennes hyllade utställning på Kunstnernes hus i Oslo 2022, då var för sig.*** Här skärps deras oroväckande närvaro ytterligare av Vogls The Strikes are Getting Closer (2024) – att även det lilla anslaget kan sätta stora krafter i rörelse påminns man om när dropparna från en droppåse med jämna mellanrum landar på en cymbal. För den som vill kan berättelsen handla om vatten – i badkarets rör, molnens ånga, havet runt ön, älven som stockarna flyter i – men det är bara här en vätska fått fysisk form.

Det fjärde och sista kapitlet är ett mörkt och slutet rum som andas. Övergångarna mellan de tidigare kapitlen bjuder, som beskrivet ovan, inget motstånd, medan den som vill veta hur berättelsen slutar behöver passera en sluss som snurrar i otakt med molnmaskinen. Slutet bör inte spoilas, utan måste upplevas, men det kan avslöjas att man känner igen en del rumsskapande element från de tidigare kapitlen och att de här kan framstå som mobila, och alltså som om de bjuder in betraktaren att fortsätta berättelsen.  

Den upålitelige fortelleren
Hanne Tyrmi og Ulrich Vogl
K.U.K
07.06. – 11.08.24

Artikkelfoto: Hanne Tyrmi og Ulrich Vogl, Den upålitelige fortelleren, K.U.K. F: Freia Beer

*) K.U.K. öppnade 2021 och har ritats av Key arkitekter AS och Hus arkitekter AS, med arkitekterna Einar Hjeldnes och Øyvind Hegnes i spetsen. Einar Hjeldnes prisade i ett av åpningstalen Tyrmis och Vogls hantering av rummen. Kurator för Den upålitlige fortelleren är K.U.K.s konstnärliga ledare Cathrine Hovdahl Vik. Utställningen står till den 11 augusti 2024.

**) Enligt Line Ulekleivs och Ida Kierulfs text i utställningskatalogen, ser konstnären verket som en slags drömfångare.

***) Liknande trästockar finns också i Tyrmis tävlingsförslag till minnesplats efter 22 juli i regeringskvartalet i Oslo.