Begynnelser – Ett samtal med Solrunn Rones

Markus Lantto: Vad tycker du jag borde fråga om?

Solrunn Rones: «Varför jag maler?», men det kan jag inte svara något förnuftigt på.

Var det jag som ställde den frågan?

Nej, det var jag som gjorde det nu. Det enklaste svaret vore att det är det enda jag kan göra, men det är ju inte sant. Jag hade kunnat jobba med landskap också.

Det som någon har sagt om färg, är att den är så svikefull, lögnaktig, till skillnad från form och rum. «Ja, ja, fina färger…» kan man säga om mina malerier. Men det handlar ju om rytmer och klanger… Svårt att förklara. Att male är ett sätt att förstå världen, att ha glädje av den.

Du säger ofta att du inte vet vad du håller på med?

Jag vet ju egentligen, men samtidigt vet jag inte. Att inte veta är nog en del i processen. Jag har en yta framför mig som jag går lös på. Jag har en undring, ett spørsmål. 

Spørsmål som när du lägger på färg på en duk och sedan undrar vad det är?

Nej, mer att när jag maler är det med utgångspunkt i någonting jag har sett, någonting som ger en känsla. När jag sätter de första spåren i duken, så är det som att något fyrer løs i hjärnan, associationer som gör att jag ser riktningar och kan fortsätta. Då är det satt igång en samtal med det som sker på duken. Som i sin tur gör att jag minns saker.

Jag kommer ju bara hit en gång i veckan, och då kanske jag glömmer utgangspunkten jag hade när jag började på ett maleri. Men spåren på maleriet från förra tisdagen hjälper mig att minnas.

Du beskriver alltså något du har sett i verkligheten, även om resultatet blir helt abstrakt?

Nej, egentligen inte. Det är snarare den där upplevelsen, känslan, som jag försöker fånga. Hjärnan är ju en enarmad bandit som snurrar. Du vet när man är i ett landskap, och man är helt stilla, då kan man fokusera på ett annat sätt. Då kan man stanna hjulen i maskineriet i den enarmade banditen och få fram tydliga bilder. Och skala bort det oväsentliga.

Se på det där maleriet, t.ex. man ser närrum och avstånd. Det är färgkroppar. Spår, rytmer, det är en form för lys. Du minns det där maleriet du sa du tyckte var hett? Det här maleriet är mer vatten. Det vi ser färgas av det vi har sett förr. Du översätter en bild. Vad är det t.ex som gör att man ser melankoli i Edvard Munchs maleri Melankoli? En man som sitter på stranden. Visuelt sett är det landskap man ser, men man ser ju också melankolin. 

Hur länge har du målat? Fyrtio år?

Jag började på kvällsskolan 1972. Lärde mig grafik hos Ove Stokstad… Maleri är ett egoistiskt projekt.

Är det inte alltid det när man är maler? Först lägger jag ett streck på en lerret, och så ger det strecket en impuls tillbaka, och då får jag infallet att lägga nästa streck, som i sin tur responderar tillbaka. Det är Jag, Jag, Jag, fram och tillbaka.

Man släpper ju aldrig sitt eget jag, psykologiskt sett. Malendet gör att den där enarmade banditen i huvudet blir lite lugnare. Det är ett sätt att hålla sig kvar i verkligheten. Det är väldigt konkret för mig.

Det är hämtat från dig själv. Men du når det inte bara genom att sitta och tänka, du måste göra det det här konkret fysiska.

Ja, det är därför jag pratar om rytm och kropp, färgkropp. Avstånd inåt och utåt. När jag målar känner jag mig som friskast. Mest närvarande, i kontakt med jordklotet och allt. Jag glömmer både kroppen och mig själv. Men det blir ju inte bättre med åren, jag gör ju en del skitdåliga saker.

Är inte det skönt då? Du gör skitdåliga saker ibland därför att allt inte går på en färdig räls. Du är ute i krattet och trampar. Och går bort dig lite grann, och så kommer du tillbaka igen. 

Det viktigaste är att jag får överraska mig själv. Att jag hela tiden jobbar med någonting jag inte är säker på om jag klarar av. Att male någonting så att det ser fint ut är helt ointressant. Då handlar det bara om konventioner. Jag berättar inte historier när jag maler. Det är inga ord. Det är form- och färgproblematik jag arbetar med.

Titeln Begynnelser…

Jag blir aldrig färdig.

Du sätter igång saker och vet aldrig var de hamnar, om de någonsin hamnar någonstans. Men handlar det om att det är begynnelserna som är de mest lustfyllda?

Det allra bästa är att känna att en bild går upp, och jag känner att det är färdigt.

Men du skulle aldrig kalla utställningen Avslutningar?

Nej det skulle bara bli deprimerande. Jag vill ju att det aldrig ska ta slut. Men det kan ju handla om en avhängighet av att male. Det är min identitet, men det har vi ju snackat om förut. Även om jag jobbar abstrakt undersöker jag det figurativa, att få till en fjällsida, en blomst. Det är en övelse i att hålla blicket. Få ett enkelt streck att befinna sig i ett rum. En övning i precision, som när jag står framför en vit duk och ska få tag i en stämning.

För att skärpa dina verktyg. Men är resultatet intressant?

Det måste vara intressant, annars är det ju meningslöst. Ett porträtt kräver att man får till uttrycket i ögonen.

Kommer du ihåg att vi har haft ideer till projekt, stora planer på saker vi skulle göra tillsammans? Bland annat ett stort huvud.

Ja, jag får ju en massa idéer. Jag hade så mycket trävirke här på ateljén, tänkte lägga pinnar på varandra och bygga upp ett huvud av det. Så fick du räkna ut hur många löpmeter som behövdes, och det var så mycket så det blev alldeles meningslöst. Den idén kom ur den där enarmade banditen. När det kommer så mycket olika saker till mig, så gäller det att stanna upp och ta ett val. Som det är nu har jag inte möjlighet att prova ut saker som jag kunde förr. Det är nog den mest väsentliga skillnaden. Då kunde jag måla på så många olika malerier samtidigt, och springa fram och tillbaka. Nu när det är du som flyttar på bilderna åt mig, kan jag inte arbeta på det sättet längre. Jag har en så kort stund i min ateljé. En dag i veckan, några få timmar. Det är ju trist på ett vis, men det betyder också att jag måste vara så skärpt, så närvarande som möjligt, när jag väl jobbar. Tiden är så dyrbar. Jag kan inte slarva.

Kan det till och med vara så att du gör bättre konst nu än tidigare? För att du måste dra ner hastigheten, måste portionera ut kraften du har till rådighet den dagen du är på ateljén.

Det hade ju varit väldigt fint att kunna svara ja på den frågan, men det tror jag inte jag kan.

Jag är nog mest intresserad av det du gjort de senaste fem åren.

Ja, men mycket av det du har sett har varit halvfärdiga saker. Begynnelser. Det som har varit riktigt bra har ju blivit sålt. Men visst, Anne-Tove Huse har ju sett mycket mer av det jag gjort, och över en längre tid än vad du har gjort. Och hon säger att det här senaste jag gjort känns mer vitalt. Men jag förstår nästan inte att det går an. Jag kan inte se det själv.

Men om vi ser på det här maleriet du hade med på Trondhjems Kunstforening 2006. Den är så tät, det är så mycket som försöker få plats. Lager på lager, lite torrt på en del ställen… Och så jobbar du inte nu.

Nej, men se på den här som jag hade med på Gråmølna 2009, den är ju så väldigt lös. Väldigt lite tät. Jag har visat det maleriet flera gånger, och ibland upp och ner. 

Det är sant, det du gör nu känns kanske som något mitt emellan Gråmølna och kunstforeningen.

*

Du har ju ett väldigt nära förhållande till fåglar.

Ja, jag fick en fågelbok av mamma och pappa när jag var nio år. Fuglene i farger. Vi hade inte många böcker, så det var en väldigt stor gåva. Den är fullständigt utslitt sedan länge och jag har bundit in den på nytt i getskinn. Jag var väldigt mycket ute i skogen när jag var liten, ute i landskapet. Och det var ju en grankorsnäbb som visade mig vägen hem en gång, när jag hade gått vilse. Det var iallafall så jag upplevde det. Jag identifierade mig nog med fåglarna. 

Jag var åtta år när jag stod mellan stua och köket och sa «mamma, jag ska bli konstnär när jag blir stor». Jag tror det var för att pappa hade en sådan respekt för konst och konstnärer. Och jag kände att vi hade någonting gemensamt, han och jag.

När jag började på barneskolen vill jag inte gå dit. Grannen såg hur jag sprang till skogs för att lyssna på fåglarna istället. De fick leta länge innan de fann mig, och så tog mamma mig bak på cykeln och körde mig till skolan. Så var det i början. De ordnade det så att det var ett søskenbarn till mig, som gick i sjunde klass, som varje morgon såg till att jag följde med honom till skolan och inte smet till skogs. Jag tyckte det var för mycket folk, för många ungar och för mycket bråk. Det där att man ska gå i flock. Jag hade ju inga ord för det då, det var bara dritskummelt. Jag kanske inte var skolmogen. Jag är ju född i december, och var bara sex år när jag började. Men jag var aldrig rädd när jag var ensam i skogen. Aldrig. 

Min storasyster hade börjat skolan före mig, och till dem som mobbade henne hade hon sagt «vänta bara tills min lillasyster börjar skolan, då kommer hon och tar er». Jag kände nog ett stort ansvar för att ta hand om henne, så jag bankade upp alla som behövde bankas, och sen var det ingen som plågade henne mer. En gång slogs jag med en av pojkarna i klassrummet. Det var säkert extra pinsamt för en pojke att bli nerbrottad och börja gråta inför alla klasskamraterna. Jag som bara var en liten flicka. Jag var som en träflisa, vägde 19 kg i fjärde klass. Och läraren var en nervös typ. Han fångade mig mitt i slagsmålet, sprang in med mig under armen, vilt sprattlande med armar och ben, och spolade mitt huvud under kallvattenkranen för att lugna ner mig. Men jag var ju inte rädd för honom. Det var han som var rädd. Visste inte vad han skulle ta sig till.

Du har skaffat en iPad, jag får känslan av att du tecknar mycket fåglar med den. 

Den har varit till stor glädje. Jag tecknar, och sitter och mimrer. Det är inte det samma som att arbeta på en lerret, det är ett helt annat språk. Jag sitter med pennan i knytnäven och ritar ur minnet, återskapar bilder. Landskap kring mitt sommarhus t.ex. När jag började teckna på iPad var det som att få återuppliva barnet i mig. Den ungen jag var när jag tecknade hela tiden. Och då tecknade jag ju fåglar, träd och blad. Ägg. Jag snickrade fågelholkar också. Det var många ungar som gjorde det förr. Det verkade ligga i tiden.

Du har ju snickrat mycket i vuxen ålder också. Det har alltid varit självklart att du bygger själv?

Ja, det har jag alltid haft stor glädje av. Den där bokhyllan byggde jag speciellt för ett av sovrummen i ett hus jag bodde i tidigare.

*

Som vuxen har jag tänkt mycket på allt som varit svårt genom åren. Varför balanserade jag på taknocken med risk för livet? Jag har gjort mycket konstigt. En grund till att jag kan ha ett gott liv är för att jag maler. Jag fick min MS-diagnos bara någon månad efter Gråmølnautställningen. Försökte jobba som vanligt och klarade inte av det. Blev trött av att gå i trappor, förstod inte vad det var. Det var en besvärlig tid. Då är det bara att lovprisa att man har en sån sammansättning att man inte ser mörkt på livet. Kanske den där positiva grundhållningen visar sig i mina malerier, och blir mer tydligt nu när fysiken gör mig mer begränsad?

Kroppen vet vad du håller på med. Konstkroppen. Sedan har du ju MS-kroppen också.

Ja, och nu övar jag mig i att släppa kontrollen över till dig och Anniken (Storhaug journ.anm.), för den här utställningen.

Ja, det är du bara tvungen till. Du, jag hittar inte Winsor Green. jag hittar bara den här, Winsor Emerald. Ljus, den ser lite lustig ut… oj, vilken konstig färg. 

Tryck ut den brevid den mörkaste blå. Ja, men se, det är ju den jag har använt till det där konstiga maleriet.

Ja, nu minns jag…

Jag har med den färgen på ett av malerierna som ska ställas ut. Tror jag. 

Den färgen är ju väldigt märklig. Den är helt sjuk…

Jo, precis. Ska jag hälla upp malmittel också?

Ja, har jag retuschfernissa?

Den här bilden har ju alla möjligheter att bli både bra och färdig.

Ja, faktiskt så har den det. Men det är för många malerier som står sammen, sätt den bakom, ner till vänster. Nu ska jag sitta och se och funderar lite.

Gör det, jag går över till min ateljé så ringer du bara om du behöver hjälp med något.

Solrunn Rones och Markus Lantto är närmaste ateljégrannar på Lademoen kunstnerverksteder. De har känt varandra sedan 2004, och Lantto har varit hennes assistent sedan 2011.

Solrunn Rones
Begynnelser
11. januar – 16. februar 2020

Dropsfabrikken