Fynd från vår tid

Norske kunsthåndverkeres årsutstilling står nu i rummen på gatuplan i Kjøpmannsgata ung kunst. Här träder betraktaren in i ett kuraterat sammelsurium av ting, som blivit förhöjda genom att mer eller mindre bokstavligt sättas på piedestal innanför konstinstitutionens ramar. Upplägget är inte helt olikt arkeologiska utställningar av fynd från olika tidsperioder och platser. Det kan också påminna om hur godbitarna ur ett dödsbo ställts fram för att fördelas mellan arvingar.  

Ja, för du vet väl också hur det är, antar jag, med farmors porslin, morfars souvenirer och loppisfynden från förra helgen. De måste behållas, för de är ju så fina och dessutom kan de leda till tankar och samtal långt bortom sig själva. Det är något djupt mänskligt att omge sig med ting som bär på minnen, platser och berättelser. Sakerna signalerar vilka vi är – som individer, som familjer och som samhälle. Vi ger dem i arv till varandra. En del tar med särskilt kära grejer i graven och till nästa liv.

Som vanligt på konsthantverkarnas årsutställning, kan man säga att verken som valts ut för att visa det bästa i norskt konsthantverk just nu, kommenterar hantverkstraditioner många av oss är bekanta med. Textilier, keramik och trä används för att skapa bruksobjekt vi använder i vardagen. Kanske har några av oss själva vävning, broderi, keramik eller trätäljning som hobby. När hantverksteknikerna bemästras och utmanas skapas konsthantverk. Verken som materiella kommentarer består ofta i att med enkla grepp förskjuta det vardagliga och kända. Pojkarna som passerar på trottoaren ler åt högen av sockor som ligger i galleriets flottaste hörn mot Kjøpmannsgata. Det är Sokkiplast (2024) av Tonje Paus, där hon med hjälp av vad hon kallar ”materialforvirring” fått porslin att se ut som textil. Kjersti Teigens Koppar (2023) ser ut som en samling koppar från vilket personalpentry som helst, hade de inte bara varit sneda.

Ser man på utställningen som helhet är det slående att de olika verken med några få undantag, som Aleksander Jægers Materialene vi bor i (2024) som går från golv till tak i foajén, är relativa lika i storlek. Detta bidrar till att verken riskerar att konkurrera med varandra. Kanske blir detta tydligast i det inre rummet, där verk ställts på visuellt dominerande socklar, som ofta skymmer sikten mot det som hänger på väggarna. Ibland talar verken med sina nya grannar. Åsne Kummeneje Mellems Koivukko (2024), Selma Adine Vågøys Tidens Dans (2023) och Mari Ullands Konstruksjon 4 (2024) är ett exempel på detta. Sammanställda som de är här på golvet i den gamla bingohallen, kan de alla läsas som utforskningar av hur mindre delar av olika material – näverbitar, keramikkorvar respektive en tråd av lin, sisal och nylon – kan sättas samman till stabila tredimensionella konstruktioner.

Var för sig framstår verken som tillgängliga. Många av dem bara är. Ja, inte sällan kan betraktaren förundras över hur materialen har bearbetats med hantverksmässig precision. Se till exempel närmare på de delikata krusningarna i sidenhänget Crimson (2024) av Signe Halle eller på sammanfogningarna av vingliknande lerbitar i Winter Butterfly (2024) av Lydia SooJin Park. Samtidigt finns det budskap att avtäcka. Verken bär ofta på politiska dimensioner, som kan ge näring till skeenden i vår tid. Kanske starkast är debutantprisvinnaren If we go back there are no colours (2024) av Marie Skeie. Tygbitar färgade med pigment från Gaza har sytts samman till en flagga, som hänger på K.U.K.s fasad. Den är långt ifrån de grafiskt tydliga flaggor vi är vana att samlas under. De bruna och gula pigmenten kommer att blekna och vattnas ur tills flaggan är färglös igen. I Starting somewhere I’ve been before V–VI (2023) leker Linda Flø med en annan känd form för mänsklig kontroll, kartan. Den som går på tur kan bli glad över att få se keramik som ser ut som fjällkartor. Men det vackra kan få en bitter eftersmak, när betraktaren får veta att Flø har använt avfall från gruvdrift för att forma lerlandskapen. 

Det är ofta texter eller titlar som avslöjar budskapen. Ibland begränsar orden de associationer det materiella i sig kan leda till, ibland öppnar de upp perspektiv på det som är visuellt oansenligt. När verken är som bäst behövs få ord för att det materiella objektet ska leda till vidgade vyer. Ett och samma verk kan rymma både allvar och humor, som Konrad Melhus leksaksaktiga triptyk Ukjent soldat (2024), där modersfiguren Maria och färgglada grävredskapsminiatyrer står på varsin sida om broschen som avbildar en okänd soldat.* Det där med humor kan ju vara svårt, eftersom den kan landa fel hos mottagaren. För mig personligen blir påsarna i Sofie Hviid Vinthers CARRY ON LITTLE BIGBAG (2022) platta oneliners, medan Tore Magnus Gundersens närmast naivistiska Strandhunden (2022), som kunde kritiseras för slarvigt hantverk, andas ett slags lätthet som vittnar om att verket satts samman av en erfaren hand.**

Ungefär en tredjedel av verken är textila. De leker med gängse tekniker och påminner därigenom betraktaren om att ge förnyad uppmärksamhet åt tyger hen omges av – trasmattan i köket och klädesplaggen i garderoben där hemma. Som också påpekats av Ingrid Lunnan Nødseth, direktör för Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum och tillförordnad direktör för Trondheim kunstmuseum, är särskilt vävens möjligheter på exposé här. Vad är det att väva? kan betraktaren komma att fråga sig. Det kan vara att väva in minnen av föräldrarnas garage, som Andrea Brendbakken gjort i Akebrett (2024), kanske för att minnas en fin vinterdag i barndomen eller för att bearbeta en sorg över en tid som flytt? Det kan också vara att undersöka gränser och samspel mellan KI och mänsklig hand, som i den magnifika digitala jacquardveven The wind blows, the forest rustles, my brothers are coming, coming my nine brothers. They will chop off your nine heads (2024) av Kristina Austi. Eller så kan det vara ett försök att förstå vågens natur, som Lise Larina Hudson gjort i 12 til 3 Bevegelser (2022).

Utställningen är ett resultat av att människor i vår tid utvecklar material och tekniker för att uttrycka erfarenheter genom sina händer. Det är något lugnande i att vi uppenbarligen kan få till sammanfogningar, ytbehandlingar och färggraderingar som andra – i en annan tid, på en annan plats, i ett annat museum – kunde häpna inför.

Årsutstillingen 2024
Norske Kunsthåndverkere og Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i samarbeid med K.U.K.
K.U.K.
07.09. – 03.11.24 

*) Verket Ukjent soldat fick Kunsthåndverkprisen från Bildende Kunstneres Hjelpefond (BKH).
**) Verket Strandhunden har belönats med Finn Erik Alsos’ minnepris.

Artikkelfoto: Andrea Brendbakken, Akebrett, (2024). Kunsthåndverkernes årsutstilling 2024. F. AST