Förändringens arkitektur

Trondhjems arkitektforening arrangerar vartannat år, sedan 1988, ett arkitekturseminarium på Røros, eller snarare en tredagarsfest för arkitekturen. Fläckar av snö ligger fortfarande på slagghögarna när de allra mest ihärdiga festdeltagarna bestiger dem för att uppleva soluppgången söndagen den 21 april. Firandets sorgekant är dock bredare än någonsin i år. Det är nedgångstid i branschen, och krig och klimatkris är närvarande i oss alla. Men mellanmänsklig värme genomsyrar Rørosseminaret 2024. Ja, seminariekommittén lägger vikt vid att de som bjuds in att föreläsa är både socialt engagerade arkitekter och personer man vill hänga med en helg på Røros.

I dag pågår medvetet arbete för en mångfaldig arkitekturvärld, men i slutet av 1980-talet var det verk från Europa, USA och Japan, som fanns på de flesta arkitekters kartor. Hans Skotte, NTNU-professor emeritus och en av festfixarna, ville därför bjuda in arkitekter från andra kontinenter. Så har det sig, att Pritzker-prisvinnaren* Francis Kéré står där i Sangerhuset en fredagskväll i april, och beklagar att han redan på lördagen behöver resa hem till Ouagadougou. 

Rørosseminaret är en källa till faglig fördjupning för den begränsade skara av nördar som får plats i Sangerhuset. Härifrån kan lärdomar tas till det som byggs och planeras i Trøndelag i dag. Innehållet i seminariets åtta föreläsningar bör också spridas till icke-arkitekter, så att de får veta vad de kan kräva av sina fysiska omgivningar. Mellan föreläsningarna läggs ett nät av samtal där seminariedeltagarna ofta kopplar gästernas inlägg till sin egen yrkesvardag. En kollega från ett av de större trondheimskontoren kommer framåt småtimmarna ut ur Eldhuset i Apotekergården, och utbrister upprymd ”Jeg tror Francis nettopp tilbød meg en jobb!”. En annan kollega suckar djupt i avmakt över att byggbranschen i Trondheim lakat ur hennes kreativitet. 

Rørosseminaret etablerar ömsesidiga kopplingar mellan vår nordiska arkitekturkontext och världen i hela dess vidd. Alla gäster visar hur man med arkitektens verktyg och tankesätt kan bidra till konkret samhällsförändring. En av dem är Bjørn Inge Melås, som har en konstnärlig doktorgrad från NTNU och arbetar på byplankontoret i Trondheim. Han agiterar för att arkitekter, i stället för att hoppas på förändring eller passivt förtvivla, bör våga engagera sig. Det är dags, menar han, att gå till kärleksfullt försvar för hållbara lösningar och tendenser, och att ilsket protestera mot beslut som stöttar det tillväxtdrivna samhällets status quo. «Men hvordan tar vi med oss dette inn i hverdagspraksisen vår?» löd en fråga från publiken. Den behöver besvaras gång på gång. Ja, för även om Rørosseminaret är en glädjande påminnelse om arkitekturfagets möjligheter, kan det verka omöjligt att sluta glappet mellan det som visas här och det som är gängse i byggbranschen. Utifrån seminariets samlade innehåll är det möjligt att svara, att arkitekter bör utgå från den plats där de verkar och se på den med en nyfiken blick. Det handlar om att lösa problem och ställa frågor tillsammans med lokala brukare och byggare snarare än att komma med generiska lösningar, och om att bevara det som går att bevara för att så komponera vidare i samklang med det existerande, snarare än att bygga nytt. För detta krävs förmåga att hantera frustrationer och mod att våga ifrågasätta önskemål från beställare, entreprenörer och byggare. Nigeriska Mariam Issoufou gav ett konkret exempel på detta, när hon talade om hur hon genom att gång på gång visa byggda exempel och ekonomiska kalkyler över ventilationskostnader, lyckades övertyga en kontorshuskund att prova byggstenar av lokal lera i stället för betong. 

Arkitektduon Amandine Kastler och Erlend Skjeseth står för ett sätt att praktisera den «kärleksfulla» hållning, som Melås pläderar för. De gör arkitekttegninger och -modeller av traditionella trähus på den norska landsbygden, som sällan annars ansetts värdefulla nog att dokumentera. I dialog med hantverkare försöker de förstå hur husen bäst kan förändras eller, som de säger, översättas för samtida bruk. 

Liksom Kastler och Skjeseth talar Amritha Ballal och Moulshri Joshi från SpaceMatters i New Dehli om det värdefulla i att lära om traditionella byggtekniker. Deras nyfikenhet på Likhai-sniderier i trä har lett till kunskapsöverföringar mellan generationer av hantverkare. Likhai är en dekorativ ornamentik traditionellt använd på dörrar och fönster i Kumaon-regionen i norra Indien. SpaceMatters har tagit på sig rollen som forskande arkitekter, som inhämtar och hjälper till att sprida kunskap om ornamentikens historia och funktioner, för att stärka lokalsamhällen och för att ta traditionell kunskap in i samtiden. Bland annat har de lärt att träsniderierna inte bara är dekorativa, men också huserar fåglar och bin. I andra projekt, när SpaceMatters formgivit tempel, har de antagit utmaningen att påverka tröga religiösa traditioner och ingenjörers skepsis till nya konstruktionsprinciper. Med hjälp av arbetare i stenbrott, har de funnit lösningar där sten staplas så att hålrum för ljus och luft bildas, och den tunga stenen ger ett intryck av att vara lätt, eller till och med helig. På en annan kontinent, i Niger, utvecklar Mariam Issoufou och hennes kolleger metoder för att använda lokal lera och smide i nya offentliga byggnader, som Hikma, ett religiöst och sekulärt komplex i byn Dandaji. 

Ja, ett möjligt svar på hur lärdomar från seminariet kan överföras till byggbranschens vardag, handlar om hantverk. Arkitekter i hela världen kan ta praktiska och handfasta vägar bort från standardiserade lösningar. Den numera allmänna insikten om de miljömässiga och kulturella skadorna som byggbranschens standardisering innebär, gör det dags att faktiskt få entreprenörer och kunder att se på traditionella byggtekniker som möjligheter till innovation. Här kan norska arkitekter peka på utländska referenser som de ovan nämnda. Men det finns också trönderska exempel att visa till. Se på Samfunnshuset på Teigen i Klæbu. Det fick Trondheim kommunes Byggeskikkpris 2021 för att det har en samtidigt nyskapande och tillbakablickande träkonstruktion. Konstruktionen blev till genom ett samarbete mellan Klæbu Historielag, studenter och anställda vid Tradisjonelt bygghåndverk, NTNU, och arkitekterna Brendeland & Kristoffersen. Nu är utmaningen att fler tar sig tid och råd att prova ut hur hantverksprinciper kan bli förande i större projekt. Och kanske är det på gång – en trøndersk seminariedeltagare nämner i en paus, att hon tillsammans med en murare tagit fram väggprototyper för att visa en kund hur gamla norska tegelstenar kan ombrukas. 

Föreläsarna vid årets Rørosseminar ger också exempel på hur arkitekter kan göra platsanalyser för att bidra till förändring. Hikma-projektet i Dandaji, Niger, var inte bara ett tillfälle att utveckla lokala byggtekniker, men också en möjlighet att återinföra en traditionell byggnadstyp. Med hänvisning till islamsk historia och med hjälp av lokala krafter, kunde Issoufou och hennes kolleger transformera en moské till ett kunskapscenter där religiösa rum kombineras med rum för studier och lek. På så sätt kan arkitekturens funktionsprogram, alltså aktiviteterna hus är gjorda för, påverka människors vardag. Arkitekten kan också göra kartläggningar för att öka den kollektiva medvetenheten om samhälleliga problem. SpaceMatters berättar om sitt arbete med att påminna om gaskatastrofen i Bhopal 1984, en katastrof staten helst vill att befolkningen ska glömma. Kontoret använder arkitekturfagets visuella verktyg för att synliggöra osynliga föroreningar på olika sätt: De har experimenterat med olika typer av kartor, bland annat har de översatt forskningsrapporter till kartsymboler och satt gps:er på kor som betar i området. Arbetet har fått internationell uppmärksamhet och lett till utbyten av kunskap med andra postindustriella områden, till exempel med gruvan i Falun, Sverige.

Den fransk-svenska arkitekten Anna Chavepayre och hennes firma Collectif Encore arbetar i den baskiska regionen Labastide-Villefranche. I sin analys av regionen gör hon det tydligt, att fattigdom och bildningsbrist är ett ökande problem. I en sådan situation, säger hon, blir arkitektens kunskap om hur man skapar nya verkligheter utifrån rådande omständigheter särskilt viktigt. Hon visar sin familjs hem Hourré för att exemplifiera. Det har formgetts för att samverka med allt det som redan är gratis, som solens gång och växtlighetens cykler. Att spela med och inte mot den existerande platsen, var utgångspunkten också för dansk-norska landskapsarkitekterna BOGLs tävlingsförslag till danska Thisted. Här efterfrågades ett nytt torg, men BOGL valde istället att behålla merparten av de hus som stod på den angivna platsen. De skapade därmed flera mindre allmänna byrom där invånarna lätt kan röra sig mellan inne och ute, men alltid vara skyddade från vinden. Det här exemplet är ett av flera från årets seminarium, som trondheimbaserade arkitekter kunde tagit med sig till möten om nya bostadsområden i de östra delarna av Trondheim. Genom att visa Thisted-projektet, kunde trondheimsarkitekter ifrågasätta varför inte mer av existerande bebyggelse kan sparas när Trondheim byggs ut. Ja, de kunde också peka på BOGLs förslag för en tillfällig installation på Nyhavna i Trondheim, en promenad tänkt att ge folk möjligheten att upptäcka de kvaliteter som området har i dag. 

Gästerna vid årets Rørosseminar gjorde sin publik uppmärksam på värdet i att ta sig tid för att förstå lokala variationer, och på det faktum att detta tålmodiga analyserande kan vara en motståndshandling mot tidspressen i branschens huvudfåra. Att det finns krafter man inte direkt kan påverka, men att man steg för steg kan bidra till förändring, är en tanke som i sin enkelhet kanske kan inspirera till handling.

Artikkelbilde: Baha’i House of Worship, ett tempel inspirerat av hinduiska tempel, tävling vunnen av SpaceMatters, 2020. Illustrasjon: SpaceMatters

*) The Pritzker Architecture Prize delas ut till arkitekter för deras livsgärning och är ansett som det finaste priset en arkitekt kan få. Francis Kéré fick priset 2022.