De varsamma handlingarnas politik

På Trøndelag senter for samtidskunst (TSSK) hänger 27 verk nära varandra, de är gjorda av 22 konstnärer och 1 konstnärsduo. Det är bara den regionala anknytningen och samtidskonstens vida fält som håller verken i Trøndelagsutstillingen 2023 samman. När de placeras i samma lokal, börjar de ändå relatera till varandra. Se bara på NTNU-prisade Veslemøy Lilleengens Fane for Maren Selanger och Line Solberg Dolmens segelliknande Traveller, där de hänger vid entrén, i dialog om textilkonstens möjligheter och om sina egna likheter och olikheter. Och se hur kvinnan Grete Hagen Aurheim porträtterat sneglar på den manliga skådespelaren i glittertop, han som blickar strängt ut ur Aleksander Coldevin Angells närmast hypnotiserande och mångdimensionellt arrangerade fotografi Svigermor revisited.

Men, den som söker efter helhetens röda trådar, ska nog söka förgäves. Se hellre Trøndelagsutstillingen som en generös sammanställning av ingångar till konstnärskap och utgångspunkter för samtal om världen vi delar. Här används olika medel som säkert kittlar olika betraktare. I den kritikerprisade prepperboxen Seirende over døden, av Line Halvorsen och Ilmi Gutzeit Mathiesen, möter den oroliga sig själv i dörren med ett skratt. Är det med kondomer och snus vi ska undgå apokalypsen? Med en blinkning till popkonsten, presenterar konstnärerna en glänsande konsumtionsestetik. Betraktaren känner igen sig från matbutiken, men här i galleriet väcker det kända nya tankar. I Enrique Eduardo Roura Perez Plastemballasje komposisjon 1 finns också former vi känner igen, gipsavgjutningar av engångsförpackningar blir en elegant påminnelse om vårt plastförbruk. Detta är ett av flera verk där det tekniskt kontrollerade – ja, vackert utförda – blir en tilltalande öppning till våra gemensamma problem. Det vackra som vekker, kanske.

Andra jobbar med vad jag något nonchalant kallar välgjort vulgo. De presenterar det kroppsligt låga i bearbetade former, som kanske kan få betraktaren att se egna tabun i vitögat eller förlåta egna tillkortakommanden. Håvard Løvnes använder realistisk teckning för att föreviga och upphöja ett trønderskt fylleslag i 63 aspekter fra et partytelt, i Pia Antonsen Rognes gosedjursliknande skulptur Blåmerke blänker metallpiggar illavarslande, och Anja Bing Vangsnes har i Unfaithful duktigt vävt ett porrigt kvinnobröst. Oscar Eriksson Furunes arbetade som arkitektstudent med textil som gränsskapare. Här, i red II och red III, använder han matt röd plast som erotisk dimridå framför detaljer av historiska fotografier av lesbiska kvinnors intima möten.

Utöver textila verk från åtta konstnärer, foto eller video från fem, och teckningar från sex, finns fyra kompositioner av ready-mades eller bearbetat funnet material. Utställningen ger möjligheter att nördigt studera textilkonstens, videoverkens och träskärningens hantverksmässiga variationer. Samtidigt är det slående att teman som klimatkris, förbjuden intimitet och statligt förtryck är närvarande utan att utställningen blir alarmistisk. Att vitt är en färg thailändska aktivister använder för att markera en ny början, får vi veta i en långsam sekvens av Karl Ingar Røys video All Ends with a Beginning, där ett vitt tygstycke fållas. Pei-Han Lin frågar sig om empati kan bekämpa förtryck, och låter vindturbiners vinande ljud binda samman taiwanesiska och samiska koloniala historier.

Särskilt Røys och Lin skapar förbindelser mellan Trøndelag och omvärlden, och fick jag välja fritt, skulle jag önska mer av detta – att få se regionen som del av större sammanhang. Men lovvärt är det grepp som flera tagit här, att i stället för att peka på det «alla» vet, låta medvetna teknikval kongenialt förmedla sköra tematiker. Jag nämnde Perez gipskomposition ovan. Tommy Høviks kollage Leaving dystopia och Monica Mørcks Dagbokbroderi är båda ömtåliga, taktila objekt, som bottnar i personliga berättelser, och som kan minna andra om att livets gång öppnar upp för nya perspektiv och prioriteringar. Både Høvik och Mørck ägnar sina verk åt flickor och kvinnor, dottern han måste lämna dystopin för, och de många kvinnor före henne, som ägnat pauser åt att brodera. Att ge textilkonsten stor plats, är att aktivt ge uppmärksamhet åt hantverk som länge – även i Hannah Ryggens hemtrakter – hört till självlärda kvinnors domäner, och därmed indirekt att kritisera en mansdominerad konstvärld. Traveller, titeln på Solberg Dolmens lapptäcke, syftar kanske till kvinnan som reser hemifrån genom att sy samman motiv som symboliserar rörelse, hellre än att maktbegärligt erövra världen. I Lilleengens fana materialiseras en modig kvinnas öde i vad som kan förstås som en ironisk gest, där «fanan» i stället för att ståtligt vaja i vinden blivit en varm och tovad historia. Ett genomgående spår kan anas – konstnärerna förmedlar att nøysomhet är en politisk handling.

Ja, i Trøndelagsutstillingens natur ligger att den består i en mångfald som kan framstå fragmentarisk, och att alla verk omöjligt kan vara av toppkvalité. Flera av verken är ändå värda att ägna mer tid än man först kan tro. Trots att sökandet efter helhet kan bli just sökt, vill jag drista mig till att påstå, att utställningen representerar en slags hoppfull kollektiv motståndshandling som ligger i det att ta sig tid. Med tidsbrillorna på blir det tydligt, att det textila och teckningen representerar långsamhetens tålamod så direkt, i stygn för stygn, i streck för streck. I Matilde Westavik Gaustads Søyler av salt og ild, stiger arkitektonisk monumentalitet ur inslagningen av trasa för trasa i väven. Vid närsynt granskning av monteringarna av Magnhild Opdøls Exhaustion och Rina Charlott Lindgrens Shapeshifter II och Repeat–Return, ser vi hur de båda minutiöst styr effekterna av sina gradvis uppbyggda blyertsmörker. En videokonstnärs hantering av mörker får den ta del av, som har ro att slå sig ned framför Håkon Sandmo Karlsens debutantprisbelönade video Fieldnotes: the recreational fields. Han visar hur ficklampan effektfullt kan lysa upp mörkret och rädslorna det bär. Att någon tagit sig för att filma ett fotbollsmål någonstans i Trøndelag, blir faktiskt upplyftande.

Merknad: Johanna Gullberg och Line Anda Dalmar är grannar och deltar just nu tillsammans i en tävling om en offentlig utsmyckning. 

Trøndelagsutstillingen 2023
19. august–24. september 2023
Trondheim senter for samtidskunst
14. oktober–12. november 2023
Nils Aas Kunstverksted, Straumen

Jury: Daniel Vincent Hansen, Line Anda Dalmar och Shwan Dler Qaradaki 
Prosjektleder: Kjersti Berg