Romantik i nylon

Aurora Passero väver i vitt nylon. Doppar hon vävarna i färgbad, blir de enfärgade. Lägger hon dem på golvet och sprejar på färg, blir de flammiga. Vävarna är signerade med upphängningar i nylontau. I mer än tio år har Passero presenterat liknande verk, omsorgsfullt uppbyggda tråd för tråd och sedan storslaget monterade i nya rum. På Trøndelag senter for samtidskunst (TSSK) visas nu i juni tolv nya vävar, sju längs väggarna och fem som hänger från taket. 

Det är lätt att bli förförd av prakten, om än den är spridd i rummet. Så främmande i Trondheim, denna eleganta sommarkänsla, med en eim av haute couture och evigt ljusa himlar. Ja, utställningen går att läsa som en romantik i nylon, ett lätt anslag som trotsar vetskapen om att vävandet är ett fysiskt krävande hantverk. Samtidigt, rätt vid entrén hänger tre meter långa Thistle – ett nästan skrämmande grönt sjok omslingrat av svart tau, ett bevis på att textil konst kan vara brutal. 

Passero kombinerar flera verkningsmedel för att väcka associationer hos betraktaren: vävarnas abstrakta motiv med färgerna som stämningssättare, vävarnas kompositioner i relation till arkitekturen, spåren av hantverket i vävarna, och deras titlar – som Soft Drummer, Nature Study och Light Gesture. När de fungerar som bäst, skapar verkningsmedlen ambivalenser. Det abstrakta övergår i något föreställande, den enskilda väven förändras i relation till utställningens helhet och verkens titlar ger betraktaren nya tolkningsflater. Ja, som TSSKs kunstformidlere påpekar, leker titeln på verket som gett namn till utställningen – Solid Blossom – med motsättningen mellan tungt och lätt. 

Det blänkande nylonet i pastellfärger kan minna dig om joggedressen du hade 1987. Stämningarna som skapas när Passero låter ljusa färger möta mörka kan också leda tankarna till naturromantiska målningar. En annan, minst lika pretentiös, association kan gå till den tolv linjer långa dikten Frequently the woods are pink av Emily Dickinson (1858), som börjar «Gång på gång är skogarna rosa – / gång på gång är de bruna.» Genom diktens filter kan Passeros verk tolkas som tidsangivelser, en rörelse i tolv steg, medurs, genom dygnet och året med färgerna.

I naturen kommer den rosa färgen genom ljusets spel. I Passeros abstrakta motiv kan den rosa färgen därför ses som en markör av övergångar mellan natt och dag, och alltså av tidens gång. I Nature Study, vid TSSKs entré, kan vi ana en vattenyta eller en sommarhimmel där ett rosa stråk skiftar över blå böljor. Längst in i lokalen lyser det rosa i en mörkare väv av svart och grönt, som en ingång till skogen i skymningen.  

Halvvägs in i lokalen, där taket blir lägre, hänger två mindre och enfärgade vävar vis à vis varandra. Den till vänster är jordbrun och den till höger är midnattsblå. De bildar ett mörkare stråk, en basgång kanske, djupare ner i jorden och natten. 

Passero är en av flera samtida norska textilkonstnärer som opererar i en hantverkstradition med politiska dimensioner, som inte minst Hannah Ryggens gärning är en del av. Men i glatt nylon, och inte ull, glider vävarna undan feministiska eller politiska slagord. I abstraktionen kan vi göra oss egna meningar. Här är det lov att drömma om naturen, om havfruedrakter och galakjoler med skarpa snitt, om draperier med tofsar i fina salonger. Den förädlade materialiteten är central för Passero. Detta fokus gör att hennes vävar bidrar till att lösa upp gränsen mellan konst och hantverk. Vill man skriva in Passero i en annan tradition, kan man nämna nymaterialismen, som manifesterade sig brett när Passero var nyutbildad, på Documenta 2012 och konstbiennalen i Venezia 2013. Den är en reaktion mot idébaserad konst, och samlar konstnärer som vänder sig tillbaka till det taktila objektet för att undersöka dess materialitet och hur denna materialitet i sig kan påverka betraktaren.

Utställningen på TSSK kan upplevas som ett landskap där besökaren rör sig tillsammans med de fem takhängda vävarna. I det yttre rummet blir de stora böljande vävarna Nature Study och Field Arrangements en havsliknande bakgrund mot vilken de tre stora vertikala sjoken Thistle, Thistle Blow och Solid Blossom träder fram som vajande sjöväxter. Här gör dagsljuset att verken smälter in i varandra. Nylonets glans skapar en osäkerhet kring om färgerna är reflektioner av omgivningen, eller om de sitter fast i stoffet. 

I det inre rummet gör ljussättningen att kontrasten mellan de tak- och vägghända vävarna är stor, och verken är därför svårare att se i samklang med varandra. Belysta i mitten hänger de vita verken Rapid Blossom och Late Runner. Vid deras fötter ligger riktiga ostronskal som konstnären behandlat med gips, kanske efter att ha hämtat hem dem från stranden. Detta framstår som utställningens svagaste punkt. För genom sin förädlade produktionsprocess och sina precisa upphängningar undgår Passero annars bokstavligheten. Hon tar oss med in i naturens stämningar just för att hon inte tar in naturmaterial i galleriet. Men dessa ostron signalerar lyx och hav på ett irriterande direkt vis. 

Utställningens densitet – avstånden mellan de olika verken – ger ett intryck av lätthet och skapar rum för egna tankar. Samtidigt är vävarna på gränsen till så utspridda att galleriet verkar tomt. Arkitekturen kunde haft glädje av mer konst, inte minst för att nå fram till den som passerar förbi på gatan utanför, i hopp om en glimt av sommaren.

Aurora Passero
Solid Blossom
01.06. – 02.07.23
Trøndelag senter for samtidskunst