Samtidskonst som räddning i upplösningens tid?

Det är lördag på Trondheim Kunstmuseum och utställningen för Lorck Schive Kunstpris 2023 öppnar. Hur räddningen från undergången kan gestaltas i dag, det får Anna Daniell en till att tänka på när hon beskriver sitt bidrag. Det är nämligen «en ny Noahs Ark fra vår tid med utgangspunkt i kunsten», skriver hon. När museidirektör Johan Börjesson så önskar välkommen med en ursäkt om att byggnaden här på Bispegata inte är i museipersonalens kontroll, kan man fantisera om att museet genomgår en förvandling till en ark, som seglar iväg mot en osäker framtid. «Hva tar vi med oss i denne brytningstiden, og hva lar vi ligge igjen?», frågar Daniell. Kanske är det inte bara hennes del av utställningen, men också de mednominerades bidrag – Ane Graffs, Joar Nangos och Ahmed Umars – som blir med i arken från vår tid? Genom den globala floden vi står i av krig och klimatkris, och genom den lokala floden av ändringar i Trondheims museiinfrastruktur. Vad kan då denna fyrdelade utställning ha att säga om konstens samtid och framtid? Och vad avslöjar den om hur framtidens museibyggnad bör vara? 

Det stora konstprisets formål är «å skape debatt og interesse rundt samtidskunsten ved å hedre fremragende kunstnere». Att årets konstnärer betraktas som framstående förvånar ingen. Alla har visat stora produktioner förut, både utomlands och i Trondheim. Men valet av de fyra är ett imötekommande av att tidigare nomineringsrundor kritiserats för smal representation. En ond tunga kan höras viska, att ambitioner om bred representation kanske haft alltför hög prioritet i år. Nu är konstnärerna yngre, och nu står det västerländska vita vid sidan om det samiska, det sudanesiska, det polska, det romska och det skeive. Och det är ju på tiden, att priset famnar bredare, om det nu ska bjuda in till samtidskonsten. Bred representation är faktiskt en förutsättning för att utställningen ska kunna bli en maktfaktor. Men låt oss säga att Trondheim har fått fyra gåvor märkta Tendenser i samtidskunsten. De är placerade i museibyggnadens ram, i var sitt rum på andra våningen, parvis på var sin sida om den postmoderna överljussalen.

Det går att påstå att alla konstnärerna relaterar till att världen som vi känner den är i upplösning. På olika sätt använder de kroppen som ingång till den problematiken – Umar tar i bruk sin egen kropp, Graff presenterar substanser som rör sig mellan individens kropp och samhällskroppen, Daniell och Nango låter museibesökarna sätta sina kroppar i dialog med skulpturella konstruktioner av historia och natur, så att nya förståelser av världen kan uppstå. Som en förlängning av det kroppsliga, fungerar så hantverk av olika slag – i kläderna och smyckena Umar tar på och av sig i dansen, i Graffs kliniskt precisa laboratoriehantverk, i Daniells ruffa hantering av fina och fula material, och i Gabors smidda artefakter.

Byggnaden är, som nämnt, ett renoveringsobjekt i ett byutvecklingslimbo. Men ramen är än så länge denna arketypiska symmetri som leder upp till överljussalen – men vad sker där? Där står bara en grå scen. Som ett antiklimax där klimax borde vara. I denna tomma skepnad är salen en antites till Steinar Haga Kristensens erövring av rummet för två år sedan. Vågade ingen av de nominerade konstnärerna ta utmaningen i år? Tyvärr kompenserar inte de fyra rummen för salens tomhet, utställningen som helhet är mindre ambitiös än sina fem föregångare.

Nåväl, det första rummet till vänster om salen hör till Joar Nango. Han är en etablerad, alternativ röst i gränslandet mellan arkitektur och konst. I år tar Nango det mobila biblioteket Girjegumpi till arkitekturbiennalen i Venezia. Biblioteket är en samling om samisk arkitektur, och ett samlingsrum som ändras i relation till platserna det kommer till. Det är ett av Nangos många processuella och kollektiva projekt från de senaste tjugo åren. Men om Girjegumpi är ett levande samlingsrum för medvirkning är det snarare två dokumentationer av samarbeten som visas här. För den som har tid, är det givande att se på PCA-TV (Post Capitalist Architecture TV), men att sitta framför en skärm kan man lika gärna göra hemma. Installationen som fyller resten av rummet, European Everything, är en del av ett samarbete med smeden Lajos Gabor, som pågått sedan 2017 och vars huvudingrediens denna gång är smidda parodier på PH-lampan. Installationen ger bokstavligen inte plats för att interagera med andra eller med verket. Är detta ett resultat av paradoxen i att dagens framgångsrika konstnär kanske inte alltid har tid att förverkliga goda antikapitaliska intentioner om samskapande och långsamhet? Tänk om Nango hade låtit en ny samarbetsprocess sippra ut i överljussalen?

Från Nangos universum går man genom en plastgardin till Anna Daniell och hennes lekfulla version av apokalypsen. Daniells skulpturer har inte så mycket för sig en och en, men de får mening när hon bjuder in publiken att viska till dem, se på dem i en fryst teaterscen eller som en hängande karta över Oslos bydelar. I iscensatta situationer får skulpturerna och betraktarna relationer, som från det första ögonkastet utvecklas i associationsbanor till vardagen och konsthistorien. Det kan, till exempel, vara så att träsnideriet från konstnärens polska familj står vid sidan av ting som minner om en modern byggplats, eller kanske om en bombscen någonstans i historien, och plötsligt blir snideriet ett sårbart fragment av vår gemensamma historia. Här står en kinesisk metallhäst, inhyrd via finn.no, som stegrar sig över temporära murar med fresker av något som kan se ut som bølger. På ett bord står närmast bibliska stentavlor med texter om vad vi förlorat, dem har Daniell beställt av Roskva Koritzinsky. Trots associationerna till arken som dessa objekt kan väcka, kan man ställa sig undrande till påståendet om att denna rumsliga komposition är en ny Noas ark. Det här verkar vara ett första försök, som kan följas av flera, utanför den vita kuben. Och kanske är det ett bevisst drag.

Medan Daniell använder en slags materiell humor för att dra oss in i det mörka, är Ane Graffs uttryck präglat av en klinisk precision som gör det mörka skönt och därför lockande. Graffs rum är det första till höger om överljussalen och där visas sju bägare, eller cocktailglas, The Goblets. Hon har visat bägare förut, bland annat på Gråmølna 2019 och på Kunstinstituut Melly i Rotterdam förra året. I Rotterdam stod bägarna på genomskinliga bord i ett stort rum, liksom före eller efter festen. I Bispegata står de på smala piedestaler. Med lite god vilja kan den minimala estetiken få betraktaren att tänka på science fiction-filmernas laboratorier för produktion av nya arter. Varje bägare innehåller kemiska reaktioner mellan naturliga och industriella substanser, som representerar olika kroniska sjukdomar. De är resultat av Graffs närmast vetenskapliga och samtidigt relationella undersökningar av hur våra fysiska omgivningar går in i våra kroppar, så att gränsen mellan värld och individ blir porös, och vi blir sjuka när världen är sjuk. Utställningsrummet blir en bild av hur vi rör oss i en neutral normalitet mellan det skrämmande röda innehållet i de sköra bägarna, rädda för att smittas. I texter på väggen sätter Graff ord på upplevelsen bortom diagnosen och den kemiska processen. Hon använder elden som genomgående metafor och texterna är oroväckande, men de kan också tolkas som utkast baserade på en idé om att låta vetenskap och poesi mötas i språket.

Graffs rum kan fungera som en foajé till Ahmed Umars dansföreställning – bägarnas röda nyanser exploderar i det röda draperiet framför Umars rum. En spänning uppstår mellan den kliniska blicken på kroppen och den varma doften och ljuset i nästa rum. På öppningsdagen håller Umar performance här. Det är en halvtimmes seans, en feministisk dans och frigörelse som inkluderar mannen och upplösningen av könen. Medan texten om verket på ett reflekterat sätt redovisar tvivlen som har föregått denna tolkning av en traditionell bruddans, är dansen i sig en hyllning till smidighet, fruktbarhet och glädje. Det är en gåva i form av en dans och när den är över, när rummet står tomt, blir rummets varma atmosfär en resurs för hela utställningen – det bjuder in till reflektion runt Umars och de andras verk, ja, kanske runt det faktum att världen är i upplösning och att konsten kan hjälpa oss att deala med det.

Vem som vinner, det får vi veta i september, och juryn har då sett till hela konstnärskapen. Utställningen och konstnärssamtalen är till dess vinduer till samtidskonsten. I mellantiden har publikum tid att vurdere vad dessa bidrag säger om konstens samtid och framtid. Och samtidigt är det lägligt att fundera över museibyggnadens framtid. Trots att man alltid kunde önska sig mer genomarbetade verk, visar prisutställningen – i alla fall i arkitektens ögon – att den midlertidige installationen kan vara ett gott verktyg för att skapa reflektion och dialog runt aktuella tematiker. Att bygga pilotprojekt för att belysa möjligheter och för att trigga relevanta invändningar är något stadig fler arkitekter gör, och det kunde också testas för museerna i Trondheim. I en konstutställning som denna kan arkitekterna låta sig inspireras, innan konstens ark seglar iväg från museets ruiner.

Lorck Schive kunstpris 2023
Anna Daniell, Ane Graff, Ahmed Umar, Joar Nango
Trondheim kunstmuseum Bispegata
27. april–17. september 2023