Platsens rörelse

Det är onsdag den 2. november, strax efter lunch. Trondheims gator är fyllda av ett grått dis som varslar om vinter men är varmt. Från Dronningens gate går jag in bakvägen till den del av Kjøpmannsgata Ung Kunst som varit en bilverkstad, en bingohall och – sedan ett år tillbaka – ett galleri med tavlor på väggarna. Nu, under några dagar tidigt i november, är det här Saturns Platz. Här pågår en lek med ljus, ljud och dofter som förstärker eller står i kontrast till det vi känner, till staden utanför. Rosendal teater och Wild at Art, med Siri Gjære och Ann-Cathrin Hertling i spetsen, har flyttat in för att skapa ytterligare ett i sin serie av möjlighetsrum.

Saturns Platz är ett scenkonstverk som är en plats. Platsen byggs upp med hjälp av sinnliga element, som förändras med människorna som är där. Den är ett slags kraftfält som tillförs energi av publikens deltagande. Platsen bjuder oss besökare att sjunka ned i den ro som krävs för att vi ska låta sinnesintrycken väcka minnen av andra platser.

Men Saturns Platz kräver sin tid. Först måste man acceptera ett visuellt kaos av saker som verkar tillfälligt utspridda – vattendunkar, plastblommor, mixerbord, musikinstrument, madrasser, tyg utan fållade kanter, en regnbågsflagga. I stunder kan kitschiga objekt och covers av gamla hits ge intryck av att vi är på en avslagen fest för vänner, snarare än i ett magiskt pusterom. Kanske kan man se scenografin som en kommentar till en modern längtan efter rena rum. På kvällen gör rött ljus scenografin om till en omslutande helhet. Men den har drag som åtminstone i dagsljus kan upplevas som alltför bokstavliga, av campingplats, av paus mellan konserter på en festival, av bakgård. Och i denna röra av visuella associationer sitter och ligger människor som vinkar igenkännande till varandra, många av oss hör till en redan invigd krets. Men det är också möjligt att välja att se de andra som är här som medaktörer. Ett gäng ungdomar dräller in och lägger sig i en hög på en av de grönglittrande madrasserna. De liknar en skulptur. Kanske hör de till verket och gör en performance nu? Eller tar de bara turen inom på väg hem från skolan. Ett par kommunanställda hastar över platsen, med nyckelkorten runt halsen, till synes längtande efter en längre paus mellan möten. Den här platsen materialiserar en annan förståelse av tid än den de praktiserar vanligvis. Ett äldre par i boblejakker vänder i dörren, trots att någon lockar dem med en kopp kaffe. Jag sätter mig i ett hörn, medan en annan besökare jonglerar mitt på platsen. Hur du agerar på Saturns Platz säger mig kanske något om vem du är. Och varje handling skapar den här platsen. Drömmen är, gissar jag, att den som kommer in ska stanna till och för en stund glömma vem hen är, kanske bli en annan. Men en del kliver in till ett vi, som andra känner sig främmande inför.

Saturns Platz är ett rum i förändring som i sina bästa stunder, när anslaget träffar mig, möjliggör rörelser mellan inre och yttre rum. Här möter det artificiella ljusets iscensatta rörelser dygnets gång från ljus till mörker. Antikens astromoner, googlar jag, kunde se fem planeter som stjärnor på himlen. Samtidigt som jag sitter på mobilen byggs det upp en ljudbild runt mig, där stillheten bryts av utspridda anslag – någon som hack, hack, hackar ett äpple här inne, någon som klirr, klirr, klirrar med vinglas där utanför. I en campingstol framför mig sitter en kvinna och stickar. En man böjer sig sakta ned bredvid henne och säger: «Klokka sex skal det begynne å regne.» I den här kontexten upplevs orden som en replik. Så kommer musikerna en efter en till ett hörn av rummet och där växer musiken och suger till sig allas uppmärksamhet. Så rensas luften och rummet vidgar sig igen. När Marte Huke läser från en bok, tar hon oss med till humoristiska gatuscener i Berlin och Rio de Janeiro, och till mer allvarliga platsar, ut i «det som er stort,» där hon «tegner sirkler som utvides og utvides».

Saturns Platz kan skrivas in i en scenkonsthistorisk kontext av teaterrum som utmanat uppdelningar mellan utövare och åskådare, mellan stad och scen. Man kan se verket mot bakgrund av romarnas Saturnalia, midvinterfesten till Saturnus ära, där det som annars gällde vändes upp och ned, och mästarna tjänade sina slavar. Man kan komma att tänka på mer direkt politiska verk. Som Brechts avslöjande iscensättningar av samtiden, där förfrämligandet av det kända gjorde åskådaren politiskt medveten. Som Performance Groups platsspecifika Dionysus in 69, som ville aktivera publiken till kroppskontakt och kritiskt tänkande under och efter föreställningen. Som den skeive nattklubben det svenska arkitektur- och konstkollektivet MYCKET satte upp i Nasjonalmuseet under arkitekturtriennalen i Oslo tidigare i höst, och som baserades på idén att arkitektur ska vara för alla. Saturns Platz går alltså att förstå som en del i en tradition av kritiska rumsliga praktiker snarare än som ett scenkonststycke i ett slutet rum, eller ett undantagstillstånd. Men kanske är det inte vad verket vill, kanske är det avsaknaden av agenda och den oförutsägbara regin som är dess styrka. Verket balanserar mellan att sakna riktning och att vara befriande öppet.

Som arkitekt, och som selvbygger i Eksperimentboligene på Svartlamon, vill jag gärna lyfta Saturns Platz som en typ av konstverk som kan ge människor nya perspektiv på relationer i staden, mellan det privata och det publika, mellan det temporära och det beständiga. Den här typen av iscensättningar av deltagande kan också ge insikter om hur man som individ kan vara med och påverka utvecklingen av gemensamma platser. I tidiga faser av arkitekturprojekt är användandet av midlertidige konstruktioner eller pilotprojekt ett populärt grepp för att testa hur en tomt eller ett område kan tas i bruk. I ett annat byrom än innanför den etablerade konstinstitutionen kunde ett verk som Saturns Platz fungera som en sådan konstruktion. Möjligen skulle en förflyttning utanför kulturinstitutioner bidra till att locka fler än de redan invigda. Stycket har en potential att inspirera arkitekter och byplanerare att gå bortom det funktionella och visuella för att inkludera folk, genom att använda teatrala tekniker för att skapa kroppsliga erfarenheter som berör och som därför kan trigga kritiskt tänkande och handling. Om inte annat kan Saturns Platz inspirera samtal om hur folk kan inkluderas i rumsliga processer, tänker jag. Det finns estetiska teorier om föränderliga eller efemära rum, som kan vara nycklar till att ta den kroppsliga erfarenheten på allvar. Filosofen Gernot Böhme och teatervetaren Erika Fischer-Lichte beskriver till exempel scenkonstnärer som rumsliga aktörer vars aktivitet handlar om att producera, eller iscensätta, upplevelser, och om att göra andra delaktiga i iscensättandets process. Sådana beskrivningar av praksis kan appliceras på Wild at Art, och deras arbete kan därmed förstås som en humanisering av konsten, ett försök att demokratisera den genom att bjuda in den som vill att påverka vad verket eller platsen ska bli innan den försvinner igen, på söndag. Vem vågar gå in i mitten och dansa?

Merknad: Johanna Gullberg är nabo med Siri Gjære i Eksperimentboligene på Svartlamon.

Saturns Platz
Wild at Art (Siri Gjære og A.C. Hertling)
2.–6. november 2022
Kjøpmannsgata Ung Kunst