Johanssons facit

Rake lyftes upp på en lastbil och transporterades ner till Brattørkaia mitt i natten tidigare i höst. Elgsetergatan ska enligt planen bli bredare, jag förstår inte riktigt varför. Men det där är en historia som någon annan kan berätta bättre än jag. Strukturer förändras i Trondheim, tunnlar grävs, hus byggs. Och Rake Visningsrom flyttas till en annan plats för att Elgsetergatan ska bli bredare. Nu står det med sin hemmasnickrade karaktär på en parkeringsplats och visar ett fräckt finger till businesskomplexet som står i närheten. En stål-och-betongbyggnad med ett helt annat och i jämförelse med Rake tämligen nysgjerrigfritt uttryck.

Och först ut att dela med sig av sin konst i denna nya belägenhet är Michael Johansson. Jag har sett hans konst tidigare. Elegant och intelligent, sparsmakad i sitt uttryck trots alla myriader av detaljer som packas tätt, tätt intill varandra. Och helst i samma färg också. Det är något märkligt med just det här visuella uttrycket han har utforskat under en längre tid. Man blir både glatt överraskad över hur det faktiskt är möjligt att kombinera precis vad som helst och skapa solida kroppar, och samtidigt känner man igen det, för allt detta har vi ju sett förr, bara inte i de här kombinationerna. Och dessutom känns det som fullständigt sjävklart. -Stolar, mikrovågsugnar, böcker, plastgafflar och en Tandberg radioapparat kunde bara fogas samman exakt på det här sättet. Detta är facit.

Men det är mer än så. Här står man med både det omedelbart igenkännande och det fullständigt abstrakta. Och kanske surrealistiska. I sin nya kontext frigörs de och får vara sina egna funktioner och nyanser av grönt. Eller rött, om det skulle vara så. Jag tänkte först skriva något om minimalism, men det blir ju helt fel. Och det visste jag ju egentligen. I vilket fall som helst har vi härmed bevisat -för den som någonsin tvivlat- att allt, precis allt, kan vara konst. Även om det sällan är det.

Golvet på Rake består som alltid av sina träkubbar från Melhus. Det är absolut ingen anonym icke-yta som man bara kan stå på utan att tänka sig för eller förhålla sig och konsten till. Johansson har både tänkt sig för och förhållit sig. Så har han fällt ner sin rekvisita, sin signatur, bland kubbarna, och genast sprider sig konstverket ut över hela golvet från denna punkt. Och det blir så tydligt hur allt är ett enda stort pussel. För golvet hade ju kunnat vara ett verk av en extremt nedtonad Michael Johansson, redan från början. Om jag själv hade kommit på att man kan kalla Johanssons konst för kubistisk, hade jag gärna gjort en poäng av det.

Men.

Ja, hur ska jag angripa den här utställningen, egentligen?

Ska jag klaga på att jag får precis vad jag förväntar mig att jag ska få? Och som jag faktiskt sett fram emot att få bli serverad också? Det blir för dumt. Tydligen är det svårt att skriva om konst som jag tycker att jag har någon form av förkunskap om. Eller nu vet jag, jag sa det ju själv nyss: -Detta är facit. När allt är helt rätt och färdigdefinierat, finns inga frågor kvar att ställa. Och inte blir det bättre när jag tar mig tid att se på det konstnären har fäst på Rakes ytterväggar. Det är tydligen inte så lätt att finna kylskåpsdörrar, köksluckor, stolar och bord som passar in i varje fönsteröppning. Det här blir något annat. Gjenstandene står på gløtt. Eller flaggrer i vinden, lämnade i ett arbete som aldrig nådde hamn och fast mark. Det blir som sagt något annat, något jag inte hade förväntat mig. Och då blir jag inte heller fornøyd. Jag skulle kunna tänka mig att se Rake Visningsrom under Johanssons händer omskapas till en oändligt kompakt klump. Som universum en miljarddels sekund innan Big Bang när allt exploderar så allt far åt alla håll med en jävla fart. Big Bang som både skapar ett tomrum som utvidgar sig, och en oändlig mängd lysande och mörk materia som fyller detta tomrum. Men så blir det inte. Och där har vi det igen -mina egna förväntningar. Brytkampen i mitt inre uteblir. Och det är synd att jag inte har mer att säga, för både Rake och Johanssons utställning förtjänar ett besök.