Det slår mig att utställningen heter paradis

Ställa ut sitt eget lommerusk? Hur introvert kan konst bli, egentligen? Folk som skriver sinta insändare och uttalar sig om ”så kallade konstnärer” hade nog kunnat tänka sig att skriva en sint insändare om det här. För det här skulle ju ens egen åttaårige son kunnat göra. Nej, förresten, han gör det redan. Hela tiden. Alla som bär kläder med lommer gör det.

Men en glasburk med skräp liggande på botten tar ett steg åt sidan och blir fyra medaljer av epoxylim med skräp i. Som tar ett steg till och blir ett hav. Med skräp i. Själv kallar Pernille Elida Fjoran det för ett bord när vi pratar om det. Och det är ju det, en bordsskulptur, men själv ser jag ett hav, långgrunt, nära stranden och ekvatorn. Med lommerusk som all eländes søppel vi kastar och förorenar världshaven med. Och plötsligt blir det brinnande politik. Vi besökare böjer oss fram och ser med intresse på rusket, för nu har det ju blivit något annat. Karianne pekar på en grön vattenlevande livsform, kanske en manet okänd också för marinbiologerna och djuphavsforskarna. Hon försöker förklara för mig vad det är, en slags tablett som gamla rökande damer suger på för att lukta mindre illa ur munnen. Och så tar två historier fart parallellt: Vad är det för ett märkligt grönt djur där i havet och varför har Fjoran haft en sak i lomman som rökande gamla damer brukar suga på?

Och så nästa verk, ett maleri som heter Under isen. Det där som ska till för att få ihop det. Ett verk som på alla sätt skiljer sig från de övriga och ändå kommenterar, men absolut inte illustrerar, dem. Maleriet och lommeruskverken ger varandra näring. Det är en stor fisk som tar upp en hel sjö, som jag förstår bilden, och den ligger under isen. På stranden en liten samling människor, jag tänker att de gör upp eld och dricker varm kakao. Och så ytterligare en liten grupp. Men de ser mer ut som andar, liksom genomskinliga. I upplösningstillstånd? Så skönt att jag inte förstår. Och vi pratar om is, Fjoran och jag. Om att det kommer en istid en dag som ska spola och skrapa rent överallt. Storstädning på jorden innan allt kan få börja om.

På internet kan man hitta bilder på vad som påstås vara miljontals år gamla gjenstander som helt klart tillverkats av en intelligent varelse en gång och sedan blivit liggande kvar för att till slut bakas in i sedement långt ner i jordlagren. Och varför inte? Om nu faktiskt alla spår av tidigare civilisationer på jorden poleras minutiöst bort med jämna mellanrum. Ja, hur ska vi då veta? Förrän vi finner en popcornmaskin inbakad i en miljard år gammal sten. Vilka spår är det vi lämnar efter oss, egentligen?

Se där, nu har vi kommit långt utanför Fjorans lommer, hennes högst privata sfär som egentligen inte ens berör henne själv i vanliga fall förutom nu när hon råkar göra konst av det. Hur är det man säger: -Var personlig men inte privat om du ska fånga en publiks intresse? Jag vet inte, det Fjoran haft i sina lommer är ju snarare privat än personligt och ändå står jag strax och tänker på hela den mänskliga civilisationen. Økosystemet med sina problem och ännu inte namngivna skikkelser som bor i havet.

Fjorans brevväxling med en kamrat som visas i det bakersta rummet i form av utskrivna A4-sidor, blir så uttalat både personlig och privat att jag får svårt för att läsa det. Ord som ångest, tårar, kärlek och frustration hoppar upp och biter efter mig. Nej, varför ska man hålla tillbaka när man nu ändå är igång? Varför försöka vara svalt och smart formulerad när man bara kan ta en spade och ösa känslorna omkring sig? För konstens skull. Men vill jag läsa det? Jag menar, när ett brev inleds med setningen «Jeg har en dramatisk kunstkrise», kan det då bli annat än pinsamt? Men så blir det ändå etterhvert en reseskildring som ger mig många tydliga bilder i färg. Vi påminns om att tvivlet är långt bättre sällskap än den betongstøpta overbevistheten. Och får tips om att strikking kan hjälpa mot en dramatisk kunstkrise.

När jag ser en text, tänker jag text och bedömer den utifrån det. Och i det här fallet blir gapet mellan textens hjärtskärande nakenhet och min egen kallt analyserande blick så tydligt. Men verket Å mine forblåste små, en skiss av träd som passerar utanför ett tågfönster, applicerad på ett tygstycke, hänger på väggen bakom bordet med brevväxlingen och berättar allt det där på ett sätt som jag kan ta till mig. Även om det blir mindre detaljerat. Ja, det är superskummelt att vika ut sig med alla sina äkta känslor, för det är ju inte säkert att läsaren är beredd att ta emot.

Tore Reisch arbetar vidare i sitt trämaterial. Den här gången blev det en kopia av vagnen som hör till Osebergskipet. Eller kopia, förresten. Det är det ju inte. Vagnen är sig själv, även om vi alla känner igen föremålet från vikingamuseet utanför Oslo där den står i sin glasmonter. Den vagn Reisch har byggt är fortfarande skissartad med blyertsstreck på ett par ställen och mödosamt bearbetad på andra. I upplösningstillstånd? Saker sitter inte helt ihop. Det ligger sågspån här och där. Ok, jag förstår: -arbetet pågår fortfarande. Vagnen är i sammenføyningstillstånd. Och så detta svarta tunga block av papier maché eller vad det kan vara som står ovanpå. Det har liksom landat mitt på kuskbocken. Inte för ett ögonblick frågar jag mig varför det svarta blocket finns där, antagligen därför att det helt enkelt behövs och för att det rycker loss vagnen ur sitt tillstånd som museiföremål-wannabe. Under åpningen pratas det om hantverk som dör ut. Att man förr i tiden lät saker ta tid. Antagligen för att man var så klok och ödmjuk. Men jag tänker att det bara var för att ingen hade uppfunnit industrialiseringen ännu. Annars hade Harald Blåtand också kört runt i en skogstraktor och fällt träd så nåler och kongler for åt alla håll. Och byggt möbler som kunden själv fick skruva ihop. Och jag tänker på att folk hade sex med varandra oftare innan teven uppfanns. Det finns helt enkelt så mycket man kan vara nostalgisk inför. Men det hindrar mig inte från att tycka om det här arbetet just därför att det har tagit tid och för att varje del har förhållit sig till ett original. Och för att jag är nästan helt säker på att Reisch sitter inne i träet när han jobbar med det. Titeln på det här verket är You. The Most Essential Component of All Our Vehicles och dess sidekick är EURpallen Pall, av MDF som vilar över en pallyft. MDF, detta moderna både fantastiska och förhatliga material. Och eftersom det är så dött och riktningslöst blir det gärna stringent. Och ännu mer så eftersom den här dekorerar sig med tavelramslist, också det fräst ut ur MDF. Denna detalj som ytterligare visar på materialets omöjlighet och allt annat än tidlöshet. Och den här pallen slängde Reisch antagligen ihop på bara ett par timmar. Fort går det, och det är ju som bekant tidens melodi. Den ena skulpturen blir djävulens advokat till den andra.

Vegar Moens fotografier har jag sett över en lång tid. Han vet vad han gör, och det han gör står väldigt stilla eftersom det är en förutsättning om man ska ta bilder med en storformatskamera.

Här är det inte snack om att skåda in i sin egen navel och se om man kan finna material till en utställning, eller bygga stora tunga saker i furu. Men det är inte mindre ett hantverk bara för det. Den här gången är det ett stort fotografi föreställande ett byggnadsverk av Le Corbusier. Och där står det. Betraktat på lagom avstånd och med en detaljrikedom som gör att man nästan kan räkna betongens årsringar. Bilden kunde ha tagits i en annan tid. Sextiotalet, for eksempel, som ligger precis lika långt bort som vikingatiden, sett ur en liten digitalkameras synvinkel. Det här fotografiet är taget i Indien, det handlar om storslagna planer om en framtidsby som det inte gick så bra med. Där har vi en berättelse vi skulle kunnat läsa hela böcker om. Intill det stora fotografiet på väggen ligger en æske med fler bilder, det ser ut att vara kontaktkopior, och jag får leta ett tag innan jag äntligen finner en mansfigur nere i ett hörn på en av bilderna. Men han är genomskinlig. Jo, det är sant. Också där en ande.

Betraktelser med skärpa när ingen är hemma – bara hus, bilar, cyklar och skyltar berättar om människorna. För det handlar ju inte bara om Le Corbusier och hans makalösa byggnadsverk. Den genomskinliga mannen är ju nästan inte där, och han vänder oss iallfall ryggen. Varken fotograf eller fotograferad söker kontakt.

Det slår mig att utställningen heter Paradis. Jag ser inte kopplingen, men det gör ingenting. För något ska ju en utställning heta. Och vill man, kan man läsa en text om saken av kuraterande konstnär Ann-Cathrin Hertling.