16 glada måltider

Jag frågar italienaren på kaféet på Nordre gate om han säljer hela kaffebönor. Men nej, dessvärre. De han använder skulle kosta 450 kronor per kilo, och så mycket är folk inte beredda att betala. På det här kafeet serveras en espresso som får allt annat kaffe i Trondheim att framstå som… ja, odrickbart, helt enkelt. Jag ska försöka att inte bli så känslosam.

Ute på gatan ropar man efter mig och frågar om jag fått dagens adressavisen. Jag får den gratis, kostar ingenting. Men jag vill inte ha den. Nästa gång ska jag säga ”nej tack, ni skriver alldeles för lite om Håkon Bleken. Jag ska börja abonnera den dagen det medföljer en Håkon Bleken-bilaga minst en gång i veckan.”

Jag har sett på konst. Brit Dyrnes och Arild Juuls utställning Take Away. Allt är väldigt snyggt och professionellt producerat. Fungerar väldigt bra i kunstindustrimuseets lokaler med mörka och därför nästan icke-existerande väggar och spot lights som pekar ut åt mig vad det är jag ska stanna och titta på. Inget trash här, inte. Inga handskrivna lappar eller synlig silvertejp eller andra spontana amatörismer. Och det är bra. Just för det är akkurat det det handlar om: Det där som är eller strax blir trash. Överflödet, överkonsumeringen. Vår lite lustiga benägenhet att vilja bruke jordens resurser till att producera en massa skit. På sätt och vis ett så politiskt korrekt tema att jag hade önskat få se en utställning som handlar om att barnarbete i tredje världen kanske inte är så dumt i alla fall. Men allt är så välgjort att jag förstår att jag inte kan klaga.

Borden med inplastade te- och kaffekannor och koppar radar upp sig och jag ser att skuggorna under borden är lika kraftfulla i sitt uttryck som själva gjenstanderna som skapar dem. Mannen i videoverket sitter i kassan på bunnpris och tar emot matvaror längs bandet i oändlighet. Också han dramatiskt belyst i en förövrigt nästan mörk butikslokal, precis som utställningen ellers. Musiken är stämningsskapande och till slut rätt irriterande eftersom den går i loop istället för att spela kontinuerligt och sömlöst. Och det mesta på bandet är ju mat, och mat måste man ju äta uansett, så jag vet inte om poängen är helt renodlad. Men jag stannar kvar framför verket, för jag vill ju veta hur det går.

Jag förstår inte varför det står en installation inne i den underbart vackra träkassen. Vad blir associationerna? Förflyttning? Förvaring? Att vi ägnar så mycket tid och pengar på att transportera billigt skräp från ena sidan av jorden till den andra? Jag förstår inte riktigt, men eftersom träkassen är så underbart vacker, så köper jag det. ”All that is solid melts into air” står det på kassen. Eller ”allt kött blir hö” som Jesus brukade säga när han var på det humöret. Möjligen med den skillnad att Jesus var inne på ett miljövänligt kretslopps-tänk. Jag vet inte.

Fotografierna på väggarna blir som vinduer ut ur de tunga lokalerna. Bilderna säger ”kom och se: ytan är magisk och förförande, färgerna drivna till vansinne och allt är en dröm som vi tror att du är beredd att betala pengar för att få ta del i. Men Verkligheten är det samma som Baksidan – det som befinner sig precis utanför tivoliområdet är skitig vårsnö med hundbajs och grå asfalt och gräs som fortfarande sover. Och eftersom du inte är beredd att betala 450 kr per kilo för att få en fantastisk upplevelse, så får du någonting halvdåligt istället som du tycker du har råd med”.

Nu börjar jag kunna den här utställningen. Pallen med ihoptryckta PET-flaskor är nästan ett måste och den står där den ska, accentuerad med en gul plexiglasplate. Jag läser på Nordenfjeldske Kunstindustrimuseums hemsida att den här utställningen ska handla om kaffekultur, men det vetefan. Jag blir mer opptatt av de där sakerna av plast.

För det är väl verket 16 Happy Meals som fångar mig tillslut. Först måste jag leta upp verket, och när jag väl funnit fram måste jag jobba litet till om jag verkligen ska få uppleva dess innehåll. Bilder på plastfigurer som följer med i skräpmatpaket. ”Det är sånt här ungar tycker om att få” säger skräpmatskedjans chefer och analytiker. ”Ungar vill ha en massa skräp, det vet vi med säkerhet. Och allt som är Gratis är ju Gott, ikke sant? Hamburgaren kostar naturligtvis pengar, men… ja, ni fattar. Skräpet upplevs som gratis, och det är gott nog.”

De olika plastfigurerna blir så monolitiska, skrämmande, ensamma och truende när jag ser dem presenterade på det här sättet. Att Hello-Kittyfigurens fötter ser ut som stora kvinnobröst är naturligtvis en ren tillfällighet.

Saker av plast fortsätter att föröka sig som kaniner på speed, och ungarna tror man skämtar när man säger att barn förr i tiden kunde leka med kottar och pinnar. Och egentligen tror nog inte vi heller att barn förr i tiden kan ha haft det speciellt morsomt.