Mermaid Show

Läs inte det här om ni kommer att gå och se Mermaid Show i Oslo. Upplev själv, utan att ha hängande över er någon annans ord på vad det är som kommer att ske på scenen. Om ni vill veta vem Ann Liv Young är kan ni söka på internet. Det finns en massa fina bilder och det har skrivits mycket om henne redan, så jag besparar er en faktaruta. Och det här handlar inte om henne som person, det handlar om vad som pågick på Avant Garden här i Trondheim i lördags kväll.

– Ska du ta bilder? Frågar den nakna damen från sin bassäng.
– Ja om det är ok, säger Per Kristian.
– Ja visst, gör precis som du vill. Du får använda blixt också. Men jag ska ha kopior av alla dina bilder isåfall! Vad sa du att du hette? Pear? Vill du ha en sjömanskostym på dig?
Själv går jag och sätter mig på andra bänkrad. Det är förövrigt nästan tomt på folk ännu. Hon är naken, eller top-less iallafall. Hon småpratar med de två männen intill sig som är klädda i vita sjömanskostymer.

– Nämen, du måste ju ta på dig de vita byxorna också! ropar hon åt Per Kristian när han kommer ut genom dörren bakom scenen. Han vänder genast och tar på sig ett par vita byxor. Hon har en bred amerikansk röst. Inte bred dialekt, men en bred röst. I sitt sätt att tala till snarare än med folk.

Jag skriver på en lapp att det är så här det kommer att bli: Verkligheten och teatern går i varandra. Här finns inga ridåer som skiljer oss åt. Jag skriver på lappen ”naken – makt”. Det är hon som i sina begränsningar, sin nakenhet, sin oförmåga att röra sig som kan Kräva. Beordra. Hon känns inte som en särskilt trevlig person.
Och nu släpps resten av publikum in och föreställningen kan börja. Det blir lite sång och musik, och en och annan monolog. Inte speciellt imponerande på något sätt. Det är trivialt och jag lägger väldigt lite av det på minne. Avbrott, sjöjungfrun i bassängen ger sina kolleger käft. De startar om. Det blir plågsamt. Några i publiken ler nervöst. Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men jag ser det inte som ett problem. Och jag tappar lustigt nog aldrig intresset för vad som försiggår på scenen.

Jag slås av hur smart i all sin enkelhet det är att klä ArtSceneTrondheims utsände fotograf i vit sjömanskostym. Han kunde så lätt ha varit en av dem där han försiktigt tassar runt och tar bilder. För de andra, de vitklädda på scenen, filmar och fotograferar också medan performancen pågår. Mermaid Show tränger in mellan bänkraderna och lockar oss, eller kräver av oss, att bli en del av den.

Jag vill inte vara en del av en teaterpjäs. Jag vill sitta på tryggt avstånd och se en historia rullas upp inför mig. Jag vill serveras ett stycke kultur som jag äter i min egen takt. Som på film där Clint Eastwood skjuter sina skurkar och säger sina coola grejer helt utan att ta notis om mig. Men så sitter jag här, och plötsligt har jag sjöjungfrun femtio centimeter ifrån mig, och hon spottar fisk i ansiktet på fyren intill mig. Han är förövrigt en konstig jävel. Han verkar mest önska han hade en egen teaterscen han kunde få stå och göra sig till på. Men nu blir han alltså spottad fisk på, och det kan han gott ha.

– Don´t You Fucking Touch Me! skriker hon åt fyren. Vi får alla fisk på oss i större eller mindre grad. Och det är här hon bryter igenom hos mig. Mitt i all denna utstrålande ilska och flygande innvoller. Jag känner sympati för henne. Värme. Hade allt skett på filmlerret hade hon aldrig nått mig. Jag känner för henne därför att hon är uppdragen ur havet och dör om hon inte snart får släppas ner i havet igen.

Ett konstverk, en film eller en teaterföreställning är bra om de följer en hem och växer och utvecklar sig medan man ligger i sin säng och försöker somna. Det här är ett välskapt stycke performance. Sjöjungfrun lyckas med tilsynelatende enkla trick få mig ur balans genom att pendla mellan signalerna som säger Verklighet och signalerna som säger Simpelt Skådespeleri. För visst fan hade de kunnat öva in sina repliker om de hade velat, men nejdå, de ska läsas från inplastade A4-papper. Det som kändes som en dåligt inövad och kantig performance visade sig vara ett paket fullt av känslor, oro och intryck. Hon vet precis vad hon håller på med och hon har mig fast och jag dras med ner bland fiskarna.

Vi vet inte när vi ska applådera, för vi förstår inte om föreställningen är över. Men tillslut får de iallafall sina applåder. Och där fortsätter det: – Mot det facila priset av trettio kronor erbjuds vi bli fotograferade tillsammans med sjöjungfrun. Och ute i foajén kan vi få köpa sjöjungfrusouvernirer. Kalendrar, f eks. Och trosor. Och se, naturligtvis ställer jag mig frivilligt i kö till fotograferingen, och betalar för att få ta del av performancen, jag som sa att jag inte gillar det interaktiva. Men jag köper å andra sidan inga trosor.

Efteråt, på teaterkaféet en trappa upp, snackar jag med Are. Han har nu sett föreställningen för andra gången på två dagar. Jag lyckas hålla mig ifrån att fråga honom hur mycket de två föreställningarna skilde sig åt. Om allt som kändes så totalt oberäknat faktiskt följde manuset exakt. Jag vill inte veta. Det direkta och tillfälliga måste få fortsätta vara laddat.
Så vi pratar om annat. Om färgseende, om improvisation, om att översätta mellan språk, och om nödvändigheten att vara amatör. Och kanske har vi därmed utan att tänka på det ringat in performancen vi nyss har sett.

Föreställningen började innan vi kom innanför dörren, och tar inte slut förrän kläderna är vaskade och håret rentvättat. När jag inte luktar gammal fisk längre. Ja, hur vet man egentligen när man får applådera?