Relationellt maleri

Else Hagen – Mellom mennesker, är en vandringsutställning som nu öppnat på Trondheim kunstmuseum, TKM. Den tar sig an hela Else Hagens (1914-2010) konstnärskap, som innefattade måleri, grafik och under senare delen av hennes livstid också storskaliga offentliga verk. På TKM visas exempel från alla faser men huvudvikten ligger på målerierna från 1940- och 50-talet. 

“Det jeg strever etter i maleriet er å få rom- og fargevirkninger på tvers av den naturalistiske oppfatning, ved å sette flater og farver opp mot hverandre på bestemte måter” är ett citat från Hagen man får ta med sig in i utställningen. Det förklarar hennes förståelse för måleri och vad hon önskade att uppnå med sin metod för bildkomponering. Tillsammans med motiven som skildrar olika stadier av att vara människa, är de här de tydligaste aspekterna i Hagens verk. Hon introduceras som ointresserad av landskap, fokuset ligger istället på mellanmänskliga relationer som tar plats i en urban miljö, och dem målar hon fram med lyster. Det är klara färger nästintill hela utställningen igenom och jag har svårt att säga vad som kommer först, färgen eller motiven. De utan tycks istället tätt sammanslutna i hennes bildvärld, där båda delar ingjuter någonting i det andra. Verken angränsar också mot abstraktion, med de geometriska färgfält och kontrasterande riktningarna som ofta ligger i bakgrunden, men hon beskrivs som en figurativ modernist. Hela tiden träder ett motiv fram, även om det har sin bas i färgernas förhållande till varandra. Det går att säga att det på två sätt finns en relationell aspekt i Hagens verk, dels mellan färgerna och sedan i motiven, som alla på något vis resonerar kring möten och varande.

Hagen utgår från det som ligger henne närmast, privatlivet och relationerna som utgör det, och det är också den arena hon, och många kvinnor med henne, hade störst möjlighet att verka från. För att komma nära Hagens måleri tror jag det är viktigt att förstå tiden hon levde i. Hon var aktiv i efterkrigstiden, där rollen för kvinnan var snäv. Hagen var engagerad i kvinnosaksfrågor, och lyfts fram som en del av de feministiska strömningarna i den här tiden. Hennes verk kom också att förstås som en kommentar på situationen många fann sig i. Kvinnan skulle vara husmor, ta hand om barnen, och steget ut på arbetsmarknaden som förespråkades, var motsägelsefullt i relation till hemmets ideal som samtidigt hägrade. Verken i utställningen, som är löst indelade i kategorier utifrån deras motiv,  ackompanjeras av texter på väggarna som förklarar något om sammanhanget man kan läsa dem ur. I avdelningen som handlar om hemmet, moderskapet och barnen finns ett citat av Else Hagen själv om att hon “malte trette kvinner og kvinner i protest mot det samfunnet som ga dem en utdannelse, men ingen mulighet for å kunne bruke den.” Hon är ett exempel på hur det privata kan skildra och vara tätt sammanslutet till ett politiskt system. I den samhällsstruktur som hon verkade i kan de vardagliga motiven förstås som en protesthandling, när de bröt mot, och skildrade det strävsamma, med familjeideal. För Hagen verkar dock skrikande barn och ensamma kvinnor existera på samma bas som omfamningar och stilla stunder. Det är en mångfacetterad bild av att vara människa som ringas in.

Jag kommer att tänka över den svenska målaren Vera Nilsson (1888-1979). Hon var aktiv under ungefär samma tidpunkt och arbetade på ett liknande sätt. Hennes främsta motiv var barnet, i de flesta fall hennes egen dotter, men sättet hon porträtterade på bryter med tiden hon verkade i, precis som med Hagen. Det är inga klassiska porträttbilder, utan barnet är istället ett subjekt, mitt upp i att utföra något, och tycks omedveten om blicken som vilar på henne. Hon skildrar barnet utan att försköna och precis som för Hagen kanaliseras ett inre liv i målningarnas färgsättningar och penseldrag, som antingen förvränger eller vittnar precis om hur någonting var.

Det är inte bara konst som visas på TKM utan också sporadiska men utvalda nedslag i hennes liv och karriär där hennes egen röst, och andras om henne, kommer fram. Arkivmaterial såsom tidningsurklipp, utdrag från recensioner, privata bilder och brev hon själv skickat i konstnärskapet syfte följer utställningen. Jag uppskattar greppet som tar vara på Else Hagens person och hur hon verkat. Särskilt eftersom hon hade en unik position, som en av de frontande kvinnorna vid den här eran av norsk konsthistoria. I efterhand har hennes namn dock hamnat lite i skymundan, trots framgångsrik karriär och en närvaro i det offentliga rummet via utsmyckningar, inte minst i Stortingets trapphall. Mellom mennesker, som under året visas på flera av landets stora konstinstitutioner, är en aktion i att positionera henne rättmätigt utefter hennes bedrifter. Det jag saknar i utställningen är en uppföljning av hennes inflytande. Det hade varit intressant med en blick framåt, på vad hon eventuellt banade väg för, och det särskilt eftersom kontexten hon själv formades av konstnärligt ges en del utrymme. 

I hennes fall görs det tydligt hur hon, bland andra, påverkats och lärts upp av Georg Jacobsen (1887-1976), som var hennes professor under hennes tid vid Statens Kunstakademi. Han förespråkade kompositionsprinciper som tog sig an geometrin i ett måleri, det gyllene snittet bland annat, vilket avspeglas i Hagens verk. Det vittnar också om den något annorlunda syn på konstutbildning, där elever lärdes upp i en stil snarare än uppmanades att utforska ett eget intresse, såsom det ser ut idag. Else jämförs med Georg, och det är inte konstigt, likheterna finns och det blir också tydligt hur kanon var mer fäst i tiden än vad det är idag. Hennes modernistiska målerier har ändå något egenartat över sig. Alla verk känns stämplade med hennes personliga uttryck, även om metoderna hon använder sig av kan kanoniseras. Det är som att det finns en kärna i varje arbete, en känsla eller ett stadie som på måleriets vis förmedlas.

Att gå genom utställningen, som tar plats i fyra salar, är att få en genomgång och god överblick över Hagens arbete. I den sista salen möts jag också av en videoinspelad intervju med henne, som behandlar hennes offentliga verk. Både hennes arbete och hennes person är som sagt närvarande. Hagen introduceras från flera håll vilket är typiskt för den här typen av utställning som ska ringa in en livsproduktion. Fokuset tenderar att slinta över på mängd, och möjligheten att kunna ge en mångfacetterad bild, istället för urval. Att utställningsrummet är en arena för uppvisning blir då tydligt. När en utställning fungerar som bäst vill jag helst glömma den premissen, och istället fokusera på vad verken i sig har att säga. Den långa raden verk jag tar mig igenom tycks ändå passande, för Hagen tycks måleriet aldrig ha sinat och relationerna aldrig slutat att vara intressanta.

Else Hagen – Mellom mennesker
Trondheim kunstmuseum, Bispegata
Utstillingen står til 1. september 2024.