Abstraktionen till mötes

Verdensteatret har premiär på Rosendal Teater och som titeln, Flat Sun, avslöjar, är det en föreställning med ljuset och skimret i huvudrollen. Det ackompanjeras av tung musik.

Flat Sun är en vidareutveckling av en tidigare föreställning, AZ från 2023, men den här versionen visas upp som ett eget verk. Den tar utgångspunkt i gruppens resa till Mexiko, för inspiration och insamling av material. Väl hemma har intrycken från resan bearbetats, och verket presenteras som en studie av förhållandet mellan liv och ljus i olika sorters landskap. Var själva föreställningen utspelar sig är inte helt klart. Det är som att ljuset, eller om det är den bländande solen, bränner bort gränser för tid och rum.

Det speglar sig i scenografin, och den rörlighet den försätts i. Den består bland annat av skärmar som i omgångar rullas in och ut. För det mesta är scenutrymmet en projektionsyta för video och ljus, men också för den egna fantasin. Det är en illusorisk värld som målas upp framför en. Settingen bäddas in i bilder, ofta av inzoomningar på natur, och när de bryter mot olika ytor öppnas bilderna upp än mer och övergår i abstraktion. Scenografin fungerar som bäst när flera lager samtidigt är aktiverade, när den tar hela sin styrka i besittning, jag tycker det behövs, för att mäta sig mot ljudet som samtidigt spelar och går direkt in i kroppen. Musiken framförs bland annat på uppdiktade instrument och ligger nära oljud. Inte minst framförs den live. Den roll Verdensteatrets medlemmar iklär sig är som aktiverare av scenlandskapet på olika vis. Ingen dialog förs. Jag läser det som mer av ljudets och ljusets föreställning, än en med mänskligt berättande i fokus. 

Kronologin är icke-linjär och drivs av effekter. Det är slående och vackert, likt en lek där förloppen avlöser det andra, men det är svårt att finna dramaturgin i den. Via föreställningens introtext förväntar jag att resan till Mexiko ska ta mer konkret plats, det byggs till exempel upp en hel myt kring agaveplantan som växer där. Under föreställningens gång förstår jag att det snarare är att betrakta som en utgångspunkt som tagits vidare i breda associationer. Det som sker på scen är i ett slags mellanland där allt kan skifta form. Rekvisitan kan benämnas som skulptur likväl som instrument, vara från Mexiko eller vara uppdiktad i stunden. Det är en akt av ovetande för en som åskådare, och nog förundran man ska luta sig mot, om man vill ha någonstans att landa.

Föreställningen kan ses som en spegling av Verdensteatrets kollaborativa praktik. De har varit verksamma länge, sedan 1986, i olika konstellationer förstås, och under samtalet som hålls efter föreställningen får jag höra om deras kollektiva och öppna metoder för skapande och berättande. De har alla olika bakgrunder och kunskapsområden men verkar i en sfär där den ena tar upp efter den andra, och där idéer tillåts att omformas och ärvas. Resultatet är en typ av magisk realism, och den egensinniga logik som hör till. Dock, är den nog mer följsam för de som utför uppdraget, och som har bildat sig en intuition och handlingskraft till det material de arbetar med, än för åskådaren. Stundtals upplever jag det som effektsökande, när momenten, ett efter ett, trumfar varandra men inte helt förankras i något. 

Ändå är det en speciellt bubbla att bjudas in till, att inte få en utstakat historia att följa är både vilsamt och krävande. Den här sortens abstrakta berättande är komplext och banar väg för nya former av förmedling. Inte minst för att den lämnar över och litar så pass mycket på betraktaren. 

Flat Sun
Verdensteatret
Rosendal Teater
14.-15.03.2024