Parkens innebörd i förhandling

Park är ett samarbetsprojekt mellan Mishi Foltyn och Per Stian Monsås där de på K.U.K. anlagt en park. Den är minutiöst beräknad och fyller upp salen den tar plats i med perfekt grönska. Det är en storskalig installation med långa grässtrån. De räcker mig upp mot överkroppen, är tätt placerade, exakt lika långa, och inte minst gjorda av plast. De vajar i vinden, om man får kalla det för vind när den kommer från de fläktar som är monterade längs väggarna. 

Inne i parken finns en spång att följa. Det går inte att på förhand se var den leder, hur den svänger eller tar slut, så länge det inte är någon annan där, vars överkropp sticker upp och vittnar om var det finns gångutrymme. Det susar från fläktarna, låter nästan vibrerande, och grässtråna kittlar varandra. Platsen är aktiv och man är där i lågmäld rörelse. Man kan i godan ro ta sig an installationen. Det finns inget annat mål än att just vara i rummet, vilket påminner om hur man rör sig i en park utomhus, och den frihet det förespråkar. Verket kan ses som en representation för vad en park är, och vilka värden området förkroppsligar. På K.U.K. friläggs det också att en park är ett grönområde av förenkling, med valda, och ofta förfinade, attribut. När det bara finns plats för en viss sorts växt kommer platsen också att handla om kontroll. 

Installationen får mig att värdera parkens betydelse, dess faktiska och önskvärda. Inte minst i stadsbygget där den ska fungera som en plats för rekreation, lek och avslappning. Jag kommer att tänka på huruvida det är tillgängligt och för vilka. Speciellt i storstäder, där tillgång till grönområden inte är en självklarhet, och vilken roll en park då fyller. De är ofta placerade som ett andningshål bland bebyggelsen, och det går inte att undgå att en park är en konstruerad plats, med sin avgränsade och utvalda växtlighet. Park uppmanar till eftertanke, som visar sig ha politiska efterdyningar. 

Frågan om vad natur är, och hur vårt förhållande till den ser ut, pendlar i takt med grässtråna. Här återges ett avhugget ekosystem. Det står utan kontakt till andra växter eller organismer, varken ogräs eller insekter finns med i bilden. I Park är det inget problem, grönskan slår perfekt ändå, trots avsaknad av andra hjälpsystem. Utställningen bygger istället på andra resurser och utmärker sig i de stora mängder plast som använts. Paradoxalt nog för att återskapa bilden av ett område som önskvärt ska stå fritt från föroreningar. Det påminner om den infiltration av mikroplaster som går att hitta i de allra flesta naturområden. I en park, såsom i ett naturreservat. I det här fallet känner jag till att plastgräset är återbrukat men verket lyfter ändå fram frågan om hållbarhet och huruvida konstnärliga produktioner bör förhålla sig till den. Är det till exempel mer försvarbart att använda stora mängder icke nedbrytbart material om det för fram en poäng? Som här där man får tillfälle att tänka över hur det konstgjorda förhåller sig till det naturliga, och vice versa. 

Verket speglar både positiva och negativa aspekter av parken. Dess sociala värden återges, samtidigt som det blir tydligt vad som skaver med formatet. Här är de ekologiska bristerna dragna till sin spets. Ändå ligger det en öppenhet över verket, inga pekpinnar eller tolkningar läggs i knät. Just därför fungerar den också bra som underlag för diskussion, flera tolkningar ryms och inte sällan motsätter de sig varandra. Likväl som att vara en kritisk plats kan det vara en för drömmar och potentialer. Jag hade önskat att verket kunde fånga upp de här diskussionerna mer, och inte bara vara en grogrund för dem. 

Idémässigt är det en rik utställning, den tar tid att smälta och förhandla, i motsats till hur den sinnligt är mer direkt, och reaktiv mot kroppen, så som storskaliga installationer kan vara. Park uppmanar till att stanna där en längre tid, det finns bänkar att slå sig ner på. Jag skulle gärna sitta där igen, och tänka över kategorisering och språk. Jag är nämligen osäker på om en andra visit skulle vara under definitionen av en park. Platsen är både verklig och overklig. 

Park
Mishi Foltyn og Per Stian Monsås
K.U.K.
02.02-07.04.24