I vrån av närkontakt

Verken i utställningen Dem om det balanserar mellan att vara humoristiska, inbjudande och avstötande. Stundvis undrar jag om estetiken är övertydlig. 

Video och foto samsas på väggarna i Hanna Fauskes Dem om det på Trondhjems kunstforening. De är separata verk, men presenteras här utifrån sitt släktskap, de är alla versioner av samma tematik. Verken består av iscensättningar, här porträtteras kropp och mat, äckel och egenheter, vanor och vad människor gör i sin egen vrå eller tillsammans. Det är fokuserade scener, gestalterna är oftast lugna, skamlösa och mitt upp i det de just gör. Om det så är att smörja in kroppsdelar i mat eller att äta en gelétårta av räkor. Det är kladdigt och flera sinnen bjuds in. Gestalterna tycks relatera till maten, inte bara som något som äts, utan det konsumeras på flera sätt. I videoverket Mors lille sønn dras en korvlänk över ansiktet och han luktar, tittar länge och noga på den, i vad som ser ut som ett tidsfördriv. Karaktärerna gör vad de gör med en blick i intet eller så flinar de, avslöjar en njutning. Verken balanserar mellan att vara humoristiska, inbjudande, och avstötande, angränsa till äckel.

I scenerna är stämningen dekadent och rummen dunkla. Många bär morgonrock.  Scenografin, som också maten är en stor del av, fungerar som en fingervisning för var vi befinner oss. Den större kontexten är onämnd. Flera attribut återkommer genom utställningen, inte minst i de fotografier som är tagna i samband med videoinspelningarna. Räkresterna finns också som stilleben. Jag upplever fotografierna som något sekundära, som en dubblering av videon de kommer ifrån, men i mindre komplex form. Kanske hade dom stått bättre för sig själva, utan att kunna jämföras. 

Genom utställningen går flera ljudslingor, man hör dem samtidigt. De är repetitiva och går från lågmält till glatt, påminner om bakgrundsmusiken till ett spel, och även om ljudet tillhör ett av verken slinter det in i andra. Det fungerar som en gemensam backdrop till allt det underliga som sker. Flera av videorna har hörlurar och egna slingor att lyssna till. Där förstärks också scenernas ljudlandskap. De kroppsliga ljuden, tunga andetag och tuggande, interaktionen med maten. Det krasar högt när en cigarett släcks och juicen som hälls upp porlar innan den stora klunken. Videorna är envisa på det viset, det som sker kommer nära. 

Det är inzoomningar och inget förhastat över situationerna. I vad som känns som länge kollar jag på när fötter smörjs in med en tjock orange sås. Utställningen undersöker det frånstötande, men på ett lekfullt sätt: med gelé mellan tårna och ketchup i ansiktet. Det är också abjektalt på det viset, kroppen är inte avgränsad från äckel utan står i kontakt med det. Emellanåt blir man paff och det är också där humorn och värmen kommer in. Fauskes porträttering bryr sig inte om någon yttre blick, den är istället djupt fokuserad på det som sker och det sker utan ifrågasättanden eller för den delen förklaringar. När frågor väcks, om vilka dessa karaktärer är eller var vi befinner oss, kommer titeln, Dem om det, in och sätter punkt. Det är ett slags godkännande som säger “så är det bara».  

Stundvis undrar jag om estetiken är övertydlig. Om porträtteringen kunde vara mer subtil, och ändå lika effektfull. De metoder som används, att presentera mat som oaptitlig exempelvis, är ett lättillgängligt tillvägagångssätt i skildringen av det abjektala. Samtidigt bygger inte utställningen på att vara återhållsam utan istället på att fungera i överflöd, av scener, mat och karaktärer, och det är också i den sfären alla egenheter ryms och får den plats de förtjänar. 

Hanna Fauske
Dem om det
Trondhjems kunstforening
18.01. – 28.02.24

Artikkelfoto: Frootloops brødre (2022) av Hanna Fauske.